Månadsarkiv: februari 2014

Fredag- fredagsmys på mitt sätt

Efter att ha avslutat arbetsdagen på bästa sätt (med tårta 🙂 )  åkte jag till stallet för att avverka ett dressyrpass i ridhuset.

Vicke kändes fin och gjorde det han skulle (läs: det jag begärde) helt ok och för mig  är det en del av MITT fredagsmys.

I och med att jag brukar sluta tidigare på fredagarna hann jag till och med hem och gå ut med Soya innan det blev mörkt och nu sitter jag i min kära soffa och äter chips och skriver detta.

Ja, mycket mer behövs inte för att jag ska vara nöjd….

Ja, låt barnen vara barn…i alla fall liiite längre!

Läser detta jättebra blogginlägg och nickar instämmande….kanske är jag i skrivande stund ”Birgitta, 78 år” som förfasar sig över ”dagens ungdom”?

Jag har verkligen flera gånger förfasat mig i mitt stilla sinne (eller på bloggen) över hur ”fjortisar” framställer sig själva i sina bloggar och/ eller Facebook tex.

Flickor med brösten upptryckta till hakan, med minimala linnen, med make-up och frisyrer som hade platsat på vilken bordell som helst (ursäkta…)- ja, jag kan inte låta bli att undra var i detta deras föräldrar finns?

För vi har ju redan många gånger kunnat konstatera hur enorm genomslagskraft sociala medier kan ha och vilka personer, som är ute i allt annat än goda och oskyldiga avsikter kan locka till sig.

När JAG var liten kunde man på sin höjd låna morsans högklackade skor och svassa runt i dom lite och känna sig vuxen men idag verkar det nästan accepterat att väldigt unga flickor sminkar sig rejält, färgar håret, använder bh (trots att de inte ens har fått bröst) och stringtrosor….ja, jag vet inte men för mig känns det bara så fel.

Låt barnen vara barn- jag trodde att utseendefixering och bantningshets var sådant som kom när man blev i alla fall liiite äldre men det verkar verkligen inte så.

En till som fick en affärsidé!

Härom dagen diskuterade vi en affärsidé jag hade fått (att åka ut och filma ryttare), idag läser jag i senaste Ridsport om en veterinär som erbjuder intresserade att följa med henne och hennes kollegor under en arbetsdag på skånska landsbygden för 1800 kronor.

Målgruppen kan vara vuxna, djurintresserade som är ute efter en upplevelse kanske uppger veterinären.

Vad tänker ni om detta? Hiss eller diss?

Dagens (skrittmaskins)fråga

Hade ni önskat att ni har tillgång till skrittmaskin i anslutning till ert stall?

Skulle ni utnyttja en om det fanns? Hur ofta/ i vilka sammanhang?

Skulle ni vara villiga att betala extra för att få nyttja skrittmaskinen?

HAR ni kanske redan en skrittmaskin och vad tycker ni i så fall om detta påfund?

Jag ska inte påstå att jag liksom ”aktiv saknar” en skrittmaskin men hade vi haft en på anläggningen hade jag använt den ofta och hade kunnat tänka mig att betala extra för detta.

Dagar då det är ”svin-kallt” tex och hästarna bara står blickstilla, ihopkurade i hagarna hade jag gärna sett att min häst fick skritta runt i maskinen som ett komplement eller när han har en vilodag eller bara som ren framskrittning innan ett dressyrpass.

Jag tror att en skrittmaskin hade gagnat många hästar som idag rör sig på tok för lite men det är ju så klart en stor investering och man ska också ha en lämplig yta där denna kan stå.

Torsdag- sällskap i ridhuset

hopp2

I morse hade jag besök av dessa 2 muntra män.

Jag trodde inte att Vicke skulle uppskatta deras sällskap då han, vid ett tidigare möte med den ena av männen, hade ganska mycket synpunkter på hans närvaro i ridhuset.

Men eftersom jag klokt nog ledde honom förbi karlarna innan jag satte mig i sadeln så hann han nog bli förvissad om att de inte skulle anfalla honom utan bara hålla lite koll på hindret åt oss.

hopp1

Den sedvanliga ”fem-femtio”-kombinationen fanns också på plats- denna gången med ett räcke som b-hinder medan vi vanligtvis brukar ha en oxer där.

Fick till väldigt fina språng under hela träningen tycker jag och nu håller vi oss på höjder runt 90-110 i alla fall så vi har lyckats komma förbi ”nergrävda hinder”-stadiet något i alla fall.

Mycket vill ha mer (eller något annat)?

Känner ni igen bilden ovan?

Skam till sägandes gör jag det vad gäller VISSA saker, i alla fall vad gäller att vilja ha något kontra när jag väl får saken.

Har några gånger i efterhand kommit på mig själv med att knappt förstå hur jag kunde trakta så efter något som när jag väl fått det varit tämligen ointressant.

Nu handlar det oftast inte om några större/ dyrare saker men jag kan ändå minnas att jag tex letade länge innan jag köpte ”whatever” och sedan miste saken ganska snabbt sitt värde för mig.

Vilken personlighetstyp är du?

På jobbet gjorde vi för några år sedan ett personlighetstest (Meyer-Briggs) som jag tyckte var väldigt intressant.

Det handlade bland annat om hur olika arbetstagare agerar då de ställs inför en ny arbetsuppgift för där är man ju (så klart) olika.

I min arbetsgrupp visade sig majoriteten tillhöra dom som liksom ville rusa iväg och påbörja arbetsuppgiften innan de ens hade hört färdigt vad uppdraget egentligen bestod i medan jag var i princip den enda som försökte ”bromsa gruppen” genom att hävda att vi var tvungna att verkligen sätta oss in i alla aspekter av problemet innan vi for iväg som yra höns.

Jag är inte alls förvånad över utgången av testet- jag har alltid varit, om inte en bakåtsträvare så i varje fall inte den som går i täten när något nytt ska introduceras- på gott och ont.

För tänker man inte igenom saker utan bara far iväg så blir det inte så bra alla gånger men om ingen gjorde dessa försök skulle ju allting stagnera.

Och själv brukar jag, när jag väl genomfört en förändring nästan alltid tycka att den är till det bättre à la ”varför gjorde jag inte detta TIDIGARE”.

Intressant dock tycker jag är att medan jag i vardagen är mer ”laid back” så är jag ett under av ”snabb-agerare” i kriser- min hjärna arbetar i höghastighet och DÅ jäklar…då går det undan.

Minns då min häst Décima fick kolik och jag körde upp henne till Helsingborg där hon buköppnades.

Det var ett under av effektivt agerande!

Jag upptäckte att hästen hade ont i magen då jag skulle släppa ut henne i hagen, ringde till djursjukhuset redan medan jag stod på gräset utanför, tog in hästen i stallet, kopplade på släpet, körde och var framme i Helsingborg typ inom loppet av en timme.

En av de värsta timmarna i mitt liv ska sägas; transporten wobblade omkring på motorvägen eftersom Décima sparkade så häftigt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle slå sig ut men jag bara bet ihop och gjorde som min vän Ann skrev i ett sms medan jag satt i bilen ”kör så fort du bara vågar”.

Då var jag verkligen glad över att ha en lättlastad häst och egen bil och transport (samt nära till ett djursjukhus så klart)- skulle jag väntat på att någon skulle komma och hjälpa mig vet jag inte hur det hade slutat.

Och samma sak när Soya fick sitt första epilepsi-anfall; hon hann inte mer än komma till sans förrän jag bar ut henne i bilen, hoppade (barfota) in i ett par stövlar och körde det fortaste jag vågade på snöiga vägar till ett annat djursjukhus.

Vi var framme 20 minuter efter anfallet och i just detta fallet hjälpte det inte hur fort jag än hade kört för anfallet var över och kom inte tillbaka men eftersom detta var första gången visste jag inte ens vad det VAR och trodde att Soya kanske skulle dö för mig.

Ja, så beter jag mig alltså i nödsituationer och jag vet att jag skulle göra exakt samma sak om det gällde någon annans djur.

Så jag är nog bra att ha till hands OM något akut och skrämmande skulle hända- jag tappar absolut inte fattningen och agerar som sagt utan att tveka.

Men så fungerar ju inte alla- en del får panik, blir helt stirriga och nästan okontaktbara, någon kanske blir som paralyserad och kan inte tänka klart.

Har ni haft möjlighet att ta reda på hur NI agerar och i vilka sammanhang har detta skett?

Onsdag- vila

Onsdagar är oftast Vickes vilodagar och eftersom jag idag inte hann skritta ut innan det blev mörkt fick han nöja sig med att gå/ stå i hagen.

Någon gång kan väl det räcka som ”motion” men annars vill jag helst att han ska röra lite mer på sig även när han vilar.

Snart kommer det att bli så pass ljust att jag kan återuppta uteridningen på vardagarna- det ser jag fram emot.

Undrar förresten hur era hästar ser ut i hårremmarna nu?

Vicke ser lite trist i pälsen ut tycker jag (jag kallar det skämtsamt ”gammal heltäckningsmatta”) men jag ser att även andra hästar i stallet ser likadana ut liksom mina tidigare hästar gjort denna tiden på året. Lite småskav här och där (av schabrakets kanter mest) men det lär försvinna när den nya pälsen kommer på plats 🙂 !