En fördel med att stå på en större anläggning är att man får en inblick i även andras hästägande så att säga och i stunder då man står med en skadad häst kan det, i alla fall för mig, vara en tröst i att man verkligen inte är ensam om sitt elände.
Någon skrev här på bloggen att det var två saker man kunde veta i livet; att man skulle dö någon gång och att ens häst skulle bli halt någon gång och så är det ju.
De som påstår att de aldrig har haft en skadad/ halt häst vet bara inte vad som VÄNTAR- för tro mig- INGEN klarar av att ha häst i många år utan att denna någon gång blir halt eller skadad/ sjuk.
Sedan finns det så klart alla typer av skador, vissa väldigt mystiska och oförklarliga, andra framridna, en del från hagen, ibland genom någon smitta, utfodring, skoning, transportering osv osv i all oändlighet.
Med Vickes skada känns det å ena sidan skönt att jag är övertygad om att detta inte är något jag har ridit fram fast å andra sidan gör det också att denna typ av skada kan komma igen….och igen…och igen.
Om man VET säkert att man pga så kallat handhavandefel har orsakat något kan man ju ”bara” undvika att göra samma sak igen för att problemet inte ska återkomma men vad gör man med en häst som skadar sig i hagen eller boxen, ensam?
Ska man aldrig släppa ut hästen i hagen igen liksom?
Nej, det är verkligen inte lätt att vara hästägare alla gånger och jag antar att det är fler än jag som ibland undrar vad man håller på med?
Håller helt med i det du skriver att den som inte har haft en halt häst vet inte vad som väntar. Min 8-åriga dressyrhäst fick diagnosen ”kissing spines”, hovbroskförbening samt inflammation i båda bakknän för några år sedan, mitt hästliv rasade lite samman i och med detta (inte gör det bättre av att googla några av skadorna heller om man säger så). Min förhoppning när jag köpte denna unghäst var att kanske i framtiden kunna tävla höger klasser.. Men med många år av tårar, hårt slit, rätt tränare och med flera timmar i skogen har min häst sakta men säkert byggt upp muskler och stärkt både sin rygg och sina knän. Vi debuterar i år msv c dock har man alltid lite i bakhuvudet kommer det verkligen hålla i längden?! Även om det inte är någon större ide att grubbla så ligger det alltid där och liksom gnager i en. .
Jag förstår dig verkligen. Och att googla är livsfarligt!
Samtidigt är jag hellre beredd på allt och försöker sätta mig in i så mycket som möjligt i stället för att bara sticka huvudet i sanden och tänka att ”det löser sig nog”.
Det var säkert därför (pga min beredskap) som jag ändå klarade Kreons avlivning så pass bra som jag gjorde.
Min erfarenhet är att det är noggranna och uppmärksamma hästägare som i större utsträckning råkar ut för halta hästar, för det är de som känner efter och kollar upp! Om någon säger ”min häst har aldrig varit halt” är min tanke snarare att den hästen fått halta runt outredd. För både på träningar och tävlingar finns det tyvärr FULLT med folk som rider runt med bakbenshältor, lyckligt ovetandes. Jag tror inte att du är otursförföljd, du är bara en ”känslig” hästägare!
Ja, detta är också något vi har diskuterat på bloggen tidigare; att det SÄKERT finns ryttare som TROR att deras hästar aldrig har varit halta medan de i själva verket har fått halta runt outredda.
Jag har själv i okunskap ridit med hältor i perioder innan jag insett att något inte stod rätt till och konsulterade veterinär.
Vickes nuvarande hälta var INITIALT svår att missa men som han går idag, då han bara visar hälta i ena varvet och på hårt underlag medan han svävar fram på mjukt- tja…det finns säkert dom som hade ridit på- okunniga och glada…
Och nej, jag varken tror att jag är eller känner mig otursförföljd, just eftersom jag känner så många som råkat ut för långt värre skador på sina hästar men icke desto mindre så känns det så himla…tja…orättvist rent ut sagt.
Håller helt med, har man aldrig haft en halt häst har man antingen haft världens jättetur eller så har man för dålig koll. Jag har för vana att kolla hästen 1ggr/år och det händer att hon har ngt litet i ngn kota eller liknande som varken jag eller tränare sett och då är man glad att man kollar. Kan man i ett tidigt stadium få bukt med det innan det blir en hälta som blir betydligt dyrare både i tid och pengar. Men det finns ngt skamfyllt med hältor och många skryter gärna om att deras hästar aldrig är halta som ett bevis på att de är duktiga hästägare. Men för mig är det tvärtom. Visst behöver man fundera på om man ska ändra på ngt om alla hästar ständigt blir halta, ffa om det är samma typ av hälta men viktigaste är att man vågar erkänna att hästen kan bli halt och att det ibland beror på min ridning och ibland på yttre faktorer. Men detta att det är ngt att skämmas över att hästen blir halt måste bort tycker jag…
Instämmer. Det är dock första gången den hästen jag har nu är halt. Klarade mig i sju år…
Tycker också det känns orättvist. Har en häst i stallet som var vrålhalt i några veckor och vi kunde liksom peppa varandra. Nu har hon varit på klinik med den och den är frisk som en nötkärna. Antagligen var det sulömhet. Själv promenerar jag vidare, 60 min per dag, runt runt och har ångest varje gång jag hör hur han har hoppat kråka i hagen.
Nu vill jag bara veta vad det är så att jag kan fokusera på att göra hästen bra. Nu går jag, som du Birgitta, och bara räknar dagar till återbesöket.