När vi kan hjälpa varandra

Jag har skrivit det förr: en stor glädje för mig med bloggen är att jag själv lär mig saker, får råd och tips från alla håll och kanter och knyter kontakter och bekantskaper runt hela Sverige.

Ni är flera läsare som en gång hittade hit genom att ni googlade på olika saker som ni ville ha mer information om och jag hjälper mer än gärna till; om jag kan.

Härom dagen blev jag uppringd (!!!) av en vilt främmande kvinna som hade hittat till min blogg och som kände igen mycket av det jag har berättat om vad gäller min tidigare häst Décima som fick oförklarliga kolikanfall många gånger under de år jag ägde henne.

Kvinnan ville diskutera lite kring sin häst och få input och även om jag inte kände att jag hade så mycket att komma med vad gällde ”goda råd” (vi fick ju aldrig en förklaring på Décimas koliker och hon avled ju sedermera i ett kolikanfall efter att jag hade sålt henne) så kändes det ändå helt ok att hon ringde.

För jag vet ju hur jag själv har varit och är när jag haft och HAR skadade hästar.

Jag vill veta ALLT som går, jag vill älta och diskutera, få råd och stöd.

Och det har jag också fått många gånger, både via era kommentarer och mail som vi utväxlat.

Så om bloggen kan hjälpa andra är jag mer än glad att kunna stå till tjänst!

4 kommentarer Skriv kommentar

  1. Liv

    Förvisso vill jag också hjälpa mina medmänniskor, men att ringa hem till en vilt främmande människa skulle jag då aldrig få för mig (i alla fall inte för att få råd och stöd rörande min hästs sjukdom). Visst skulle jag absolut kunna kontakta en vilt främmande människa, men detta skulle definitivt ske via mail. Då kan personen i fråga själv välja när och framförallt OM man har tid, ork och lust att prata. Jag kan dessutom tycka att det är ÄNNU mer märkligt att ringa till Dig nu när du är mitt uppe i Vickes bekymmer. Knappast har man då ork och lust att babbla om andra människors bekymmer … Det gissar jag att du får nog av på ditt arbete?

    Svara
    • Birgitta

      Jo, jag måste väl hålla med dig i detta Liv- jag hade inte heller RINGT till någon jag inte kände- däremot hade jag mycket väl kunnat maila och har också gjort så vid flera tillfällen, exempelvis till kliniker där jag inte är/ har varit kund ”bara” för att ställa några frågor/ få råd.

      Och faktisk har jag också ALLTID fått svar.

      Att någon just har ringt till mig har aldrig tidigare inträffat men då och då händer det att bloggläsare mailar till mig i någon fråga och vi därefter har fortsatt att maila långt därefter. Jag har till och med blivit vän med en bloggläsare på just detta vis, dvs vi har träffats IRL först efter att vi mailat ganska länge med varandra och det är väldigt trevligt tycker jag.

      Svara
  2. Dressyrtant

    Jag har haft stöd och hjälp genom min hästs skadeperiod tack vare din blogg, Birgitta. Konstigt nog har det känts som ett stöd och ett sätt att älta om och om igen. Hoppas det har gått bra idag!

    Svara
    • Birgitta

      Ja, det kan jag förstå.

      Varken min man eller mina arbetskamrater, dvs dom jag träffar mest/ flest timmar per dag (stallkamraterna och jag är oftast i stallet på olika tider) kan något om hästar så det är kanske inte så konstigt om man ”söker stöd” hos de som faktiskt vet vad det är man går igenom och mig själv hjälper bloggen i det avseendet.

      Även när jag fick ta bort Kreon och ”vilt främmande” människor sände sina tröstande ord trots att de aldrig ens sett hästen, än mindre kände honom hjälpte det mig i sorgearbetet.

      Svara

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>