Såg nyss en annons för skolfoton och kom att tänka på det här med skolåterföreningar.
Har ni någonsin blivit inbjudna till någon sådan?
Har ni gått? Varför/ varför inte?
Umgås ni fortfarande med folk från grundskolan/ gymnasiet?
Jag vill minnas att jag blev kallad till en träff för ganska många år sedan som jag inte gick på. Det handlade då om min grundskoleklass.
Jag kände inte att jag var tillräckligt nyfiken på att träffa folk jag inte sett på en evighet och ärligt talat hade jag inte mycket gemensamt med mina klasskamrater ens under själva skoltiden.
Skulle inte gå på någon träff vad gäller gymnasiet heller- sådana evenemang lockar helt enkelt inte.
Är vän med ett fåtal gamla klasskamrater på Facebook men kan inte påstå att vi direkt ”har kontakt” och det är inget jag saknar.
På min högstadieskola har det varit ett par återträffar för hela årskullen. Jag har ju inte bott på den orten på 25 år drygt, har långt dit och inga kopplingar kvar, så det har inte känts särskilt aktuellt. Gymnasieklassen skulle jag nog kunna tänka mig att åka på en återträff med, men även då handlar det om hotell. Jag har inte haft kontakt med några klasskamrater på bra många år, men jag har fått några som vänner på facebook och rätt nyligen fick jag kontakt med två av mina bästa vänner från skoltiden, som båda numera bor i Malmö. Dem träffar jag då och då, och det är jätteroligt.
Får inbjudningar till s.k. ”gaudies” på mitt gamla universitet med jämna mellanrum (tror det är vart 3e eller 5e år eller nåt ditåt). Dessa består av formella 5-rätters middagar i matsalen, säkert med någon eller några professorer, samt om man vill övernattning i colleget. Skulle inte falla mig in att åka på något sådant – mina bästa kompisar från univ har jag kontakt med ändå, och resten har jag noll intresse av att träffa, och har inte haft kontakt med sen vi tog examen på stenåldern (1990!! jösses). De jag har mest kontakt med är förstås de jag pluggade med när jag doktorerade, vilket var på ett annat universitet för övrigt. Grundskoleklassen och högstadieklassen i Sverige har jag inte haft kontakt med sen jag emigrerade, så det känns för sent, plus att vi hade dålig sammanhållning redan då. Gick på gymnasiet på en internatskola i England och vi skingrades för vinden, så där fanns ingen sammanhållning heller. Har nog flyttat runt för mycket!
Men mest av allt känner jag: de jag inte gillade när vi gick i samma klass, kommer jag väl inte gilla nu heller? Varför skulle jag träffa dem?!
De jag läste ihop med på universitetet har jag inte heller någon kontakt med, men däremot var jag ju aktiv i studentryttarföreningen – och vi är ett gäng som träffas en gång om året, och har gjort så i snart 20 år! I år kommer alla hem till oss!
jag har varit på två stycken. Varför vet jag inte, för jag misstänkte på förhand att det inte skulle bli så bra – med ungefär samma argument som du har Birgitta.
Det lustiga var att alla fördomar stämde: det blev en ren parodi. De som var tuffa och populära i åk 9 hade inte förändrat sitt koncept nämnvärt, men det var inte lika framgångsrikt tio år senare, och verkligen inte någon ”hit” tio år efter det. Några överraskade positivt. En kille som ansågs litet töntig och varit gränsfall mobbad under hela skoltiden var den som vuxit mest och var solklart trevligast och roligast att umgås med . Tipset till mina yngre stallkompisar blev därefter att satsa på de där små och blyga killarna i skolan, för det är de som växter till sig bäst! 🙂
Själv var jag nog mest tråkig för jag längtade bara därifrån.
Jag undrade just om ”balla gänget” fortfarande var balla. Själv var jag en osäker handikappad mespropp som inte vågade säga ett pip. Kan jag lugnt säga att jag inte är längre, på något plan. Känner mig inte ens speciellt handikappad av min dövhet längre: alla har vi väl våra kors att bära s.a.s.
Jag var en av få ”plugghästar” (gick ut med 5,0 i snitt….) i en klass som hade rykte om sig att vara mycket ”besvärlig” på högstadiet.
Så medan jag pluggade häcken av mig och var i stallet så hade jag många klasskamrater som sällan öppnade en läxbok utan hittade på allt möjligt som inte alls intresserade mig.
Känner som sagt ingen nyfikenhet idag att ta reda på vad det blivit av folket.
Jag har aldrig gått på en sån för jag har nog jobbat när det var klassträff för högstadiet. Några från både småskolan, högstadiet och gymnasiet har jag god kontakt med fortfarande men de flesta har jag ingen kontakt med alls. Hade heller inte mycket gemensamt med de flesta i klassen.
Har aldrig varit på återträff av något slag, inget jag saknar. hade inget gemensamt med mina skolkamrater som spelade fotboll och lyssnade på Spandau ballet eller vad det nu var de gjorde..
blev stoppad för fortkörning för ca 10 år sen och polisen var en gammal klasskompis, han var en svag själ med stora bekräftelsebehov redan i högstadiet och inte hade han vuxit nämnvärt.
Har varit på ngn. Helt bortkastat enligt mig, så kommer inte att göra om det.
Min grundskoleklass har haft träffar var 10 de år. Jag var med på den siste för ca 5 år sedan. Tyvärr var en tredjedel inte med. På de andra träffarna har de flesta varit med.
Jag tyckte det var kul att träffa de gamla kompisarna.
Men dom gamla grupperingarna satt i, på gott och ont.
Men att man skulle blivit ”dissad ” för att man hade 5,0 i snitt förekom inte i min klass. Snarare tvärtom, från mig med lågt snitt.
Om du syftar på mig blev jag verkligen inte ”dissad” pga mina betyg men jag hade som sagt väldigt lite gemensamt med de flesta i klassen varav många var….tja ”busar” skulle man kanske kunna kalla dom.
De i min klass var helt normala människor och jag var inte den enda som hade 5,0 men det är liksom så himla länge sedan. Skulle kännas krystat att ”återförenas” – har svårt att föreställa mig att någon av oss skulle ha något utbyte av det.