Ibland behövs det inte så mycket…

Nyligen deltog jag i en diskussion kring hur det ibland ska så otroligt lite till för att man ska känna sig uppskattad och vice versa- dvs hur småsnålhet visad på olika vis kan få precis motsatt effekt.

Jag kom att tänka på en arbetsplats där jag blev anställd för ”tusen” år sedan.

Där hade man från början en ”kaffekassa” till vilken alla skulle betala men eftersom det blev så omständligt så bestämdes det till slut att arbetsgivaren skulle bekosta kaffet.

Jag som aldrig druckit kaffe dristade mig till att föreslå att man samtidigt som kaffet inköptes även kanske kunde köpa in en SAFT-dunk men se det gick inte för sig.

För tänk om folk då började begära allt möjligt att dricka bla bla bla….

Ja, ursäkten kändes ohyggligt krystad och jag tyckte det var så småsnålt att inte kunna bjuda på en jäkla saft-dunk för kanske 20 kronor när folk bälgade i sig kaffe flera gånger om dagen.

Några år senare arbetade jag tillfälligt på ett annat företag som låg nära ett konditori.

Någon gång i veckan gick vaktmästaren till konditoriet, köpte några bröd, lite smör och något enklare pålägg och så fick alla på arbetsplatsen ”gratis frukost”.

Detta kostade säkert inte ens 200 kronor/ gång men oj så uppskattat det var- inte för VÄRDET men för GESTEN.

Och jag vet inte vad ni tror men jag VET i alla fall vilket företag av de ovan två beskrivna jag hade varit villig att ge det där lilla extra som arbetstagare.

Och jag försöker faktiskt tänka på ovanstående även som privatperson.

Ibland behövs så lite för att ge uppmuntran, visa omtanke, medkänsla! Jag brukar tänka på att man ibland kanske bara behöver trycka på ”like”-knappen på Facebook för att i alla fall visa ”jag ser dig”, eller säga något litet när man träffar en person, eller skicka några rader på mailen.

Det ”kostar” väldigt lite men kan vara värt hur mycket som helst- ibland när man minst anar det eller när man som mest behöver det.

2 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anna-Kajsa

    Ett vanligt problem i fikarumsdiskussioner är mjölken till kaffet (som jag väldigt gärna vill ha). Antingen står det flera namnade mjölkpaket i kylen, en del med slattar som blir sura – eller så är folk irriterade på att mjölken är slut. Min lösning på det är att jag köper mjölk, som jag sen säger till alla att det är fritt fram att ta av. Ganska snart lär man sig hur länge ett paket räcker och kan anpassa inköpen efter det. Dessutom gör det att andra blir mer generösa med sin mjölk, eller ibland erbjuder sig att handla mjölk de med. Kostnaden för mig att göra detta på ett kontor med ett 25-tal personer ligger under en hundralapp i månaden – lätt värt det för att slippa tjafs.

    Svara
  2. Madeleine

    Visst är det trevligare med ett generöst tänkande.
    I mitt stall har folk privata grepar, sopborstar och vattenhinkar.
    När jag flyttade dit blev jag bryskt tillsagd att det är mkt viktigt vilka sopborstar jag använde. Ok tänkte jag och köpte en grep som jag skrev mitt namn på och la till, låna gärna.

    Svara

Skriv en kommentar till Madeleine

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>