Kan man inte glädja sig åt härliga dressyrpass får man hitta annat som roar en- idag ridhuspremiären för Messy.

Jag trodde att hon skulle bli rädd när jag öppnade och stängde ridhusdörren och hade egentligen tänkt få hjälp med detta moment första gången men eftersom den lilla loppan stod så fint medan jag saaaakta lät porten glida upp så tog vi steget att även gå in i ridhuset, stänga dörren efter oss och gå ett helt varv därinne.

Lite förskräckt blev hon allt den lilla flickan och bajsade en stor lös hög men hon gick fint bredvid mig och lika fint ut ur ridhuset och in i sin hage därefter.

Vicke valde jag att skritta ut på en helt annan runda än den vi vanligtvis tar- ska jag vara ärlig börjar jag redan tröttna på detta evighetsskrittande och jag tyckte att jag var ute hur länge som helst när det bara hade gått 40 minuter.

Men men…det är bara att bita ihop och som vanligt försöka hitta en mening även med denna tråkiga motionsform.

Jag tänker att det är nyttigt att kunna gå fram överallt även fast det dyker upp diverse skrämmande saker (idag några får och en man på en åkgräsklippare tex)- om vi någonsin kommer ut på tävlingsbanorna kommer vi säkert att ha stor nytta av detta.

Att den lilla loppan har blivit väldigt mycket mer tillgiven de senaste veckorna och till och med gnäggar åt mig när jag kommer (läs och lär Vicke!!!!) är väldigt smickrande och trevligt…..

…..förutom när man vill försöka ta några foton för att visa hur fin hon är.

Att ta kort på någon som helst vill sitta i ens knä är väldigt svårt kan jag säga och detta var det bästa jag lyckades åstadkomma.

Morgonen inleddes med ett stallbesök och någon minuts longering som fick mig att klia mig i huvudet.

Medan Vicke såg klart halt ut på ridbanan igår kunde jag knappt skönja några orena steg på den hårda stallplanen.

När jag sedan skrittade ut på eftermiddagen konstaterade jag samma sak: vid trav på hårt underlag kände jag ingen hälta alls medan de få metrarna på djupare och ojämnare underlag kändes fruktansvärda- Vicke kändes vrålhalt.

Detta mycket korta experiment (som jag inte planerar att göra om) får mig, det spekulerande snillet, att inbilla mig att Vicke kanske trots allt har någon form av ligamentskada och att det är därför han inte alls klarar att trava på underlag som inte ger benet ”fullt stöd” eller vad jag ska kalla det.

Som jag redan har berättat har jag idag fått en tid för magnetröntgen på tisdag och jag hoppas givetvis att jag efter denna ska få svaret på min fråga kring Vickes hälta- så kan vi strunta i mina tusen teorier som har snurrat i skallen de senaste 6 veckorna.

Även om jag så klart helst hade sluppit egen erfarenhet av just magnetröntgen ska det trots allt bli lite…tja…spännande är kanske fel ord men jag hittar inget bättre just nu.

Båda frambenen ska röntgas (så att man kan jämföra dom med varandra), Vicke kommer att vara rejält sederad och skorna kommer att tas av. Det är ungefär det jag vet så här långt förutom att det kan dröja upp till 14 dagar innan jag får ta del av resultatet av röntgen. Man tar tydligen uppemot 400 bilder som ska granskas och det är inte ett jobb för vem som helst utan avancerat och ibland också svårtolkat.