Innan ni sätter kaffet i vrångstrupen…idag var det i alla fall inte Vickes tur att besöka doktorn utan det var tyvärr lilla Soya som fick detta tvivelaktiga nöje.

För att göra en lång historia kort är diagnosen lunginflammation vilket vi märkte då hon började bukandas i helgen.

I vanliga fall är Soya liksom helt stilla i kroppen så det var lätt att se att något var galet även om hon bortsett från denna synliga andning är precis som vanligt.

Enligt veterinären uppmärksammade vi förloppet i ett tidigt stadium så nu är det 10 dagars antibiotika och ny lungröntgen (det är så man konstaterar sjukdomen) som gäller.

Varför Soya åter fått denna sjukdom (precis som förra sommaren) ville veterinären inte spekulera i och själv hoppas jag bara att hon blir frisk snabbt.

Vicke skrittade vidare, idag i 44 minuter. Jag använder mig av tidtagaren i I-phonen för att hålla exakt koll men vet också hyfsat väl hur lång tid mina olika rundor tar.

Idag har jag haft stalljour i vårt stall vilket innebar att jag var på plats redan 06.00, en halvtimme efter att jag som vanligt hade gett Soya hennes medicin.

Vicke har fått gå i den gräshage vår snälla stallägare gjorde åt honom igår och som han invigde en stund redan samma kväll men idag blev det alltså många fler timmar med näsan nerkörd i det gröna.

Som ni ser på bilden är bootsen på plats så nu är det bara att hålla tummarna för att dom tillsammans med den mindre hagen (för att försöka förhindra för mycket spring) gör att skorna stannar där dom ska- på hovarna.

Någon timme efter hagintaget skrittade vi ut samma runda som igår och det var helt odramatiskt och kändes bra.

Än är jag inte total-less på skrittandet faktiskt och det är kanske tur eftersom det finns en hel del gånger kvar innan tanken är att vi ska börja trava så smått.

Åhhh så mysigt det är med ett litet föl i stallet!

Ni som har följt bloggen i flera år vet att det vid denna tiden på året brukar vara en av mina favoritsysselsättningar i stallet; att gosa med den sommarens föl.

Årets underverk är så tillgiven som bara tänkas kan och jag ska passa på att mysa med honom så mycket jag hinner innan han får tänder ha ha.

Skönt att hans mamma är så bra att ha att göra med också- hon har inget emot att man kommer in och säger hej till den lille och det har hon inte haft med sina andra föl heller.

För Vickes del börjar ”arbetet” *harkel* trappas upp- nu skrittar vi hela 40 minuter- halleluja!

Jag har valt att rida på kandaret sedan jag fick skritta uppsuttet- tycker att det fungerar mycket bra då jag ju för det mesta knappt håller i tyglarna eller vad jag ska säga men OM Vicke och jag skulle vara av olika åsikt huruvida vi ska gå åt ett visst håll eller ha andra meningsskiljaktigheter känns det tryggt att kunna få extra håll på honom.

Än så länge sköter han sig dock med den äran så jag ska verkligen inte klaga.