Början av hästveckan innehöll väl inte så mycket mer än hagvistelser och avborstningar för Vickes del och han verkar ta sin långvariga vila med ro.
I fredags fick jag börja skritta honom och kunde i den vevan också konstatera att han av någon anledning står med svullna ben runt om.
Svullnaderna går ner när han skrittar, han har ingen feber och verkar i övrigt inte sjuk (som av någon infektion) .
Skrittandet har gått fint de 2 dagarna jag kunde ägna mig åt detta- på söndagen var det dags för ett nytt bakslag i form av en avtrampad framsko = ingen mer ”motion” förrän ny sko kommer på den hoven vilket enligt hovslagaren blir på torsdag.
Vicke är ju väldigt sulöm så att skritta utan sko när han redan har varit skadad så länge känns inte som ett bra alternativ utan han får tvärtom inte ens gå i sin vanliga hage nu tänker jag utan får stå i en sjukhage.
Mitt mående pendlar väldigt mycket och har gjort ända sedan Vicke skadade sig vilket är snart 3 månader sedan (klarar knappt av att tänka på att det har gått så lång tid….).
I perioder är jag jätteorolig och mår fruktansvärt dåligt av att jag fortfarande känner puls i det skadade benet och i mina värsta stunder känns alltihop så hopplöst att jag ser framför mig exakt det scenario jag var så rädd för skulle bli med Kreon; att hästen vilar, vilar och vilar och sedan konstaterar ”man” trots det att det inte går att få den varaktigt ohalt i alla fall.
Andra (mycket kortare) stunder är jag hoppfull och tänker att det mesta läker med tiden och slutligen finns det timmar/ dagar då jag känner att jag verkligen inte orkar bry mig över huvud taget- jag är liksom tömd på känslor så även om jag kanske ”borde” tex gråta så…tja…ids jag som sagt inte ens bry mig längre.
Ja, så är läget just nu.
Väldigt tråkigt att jag inte har hittat någon häst att låna också- DET hade säkert livat upp mig en hel del för jag tänker ju också att jag kommer att ”tappa” hur mycket som helst av ridningen om jag ska vänta i tusen veckor till för att se varthän det barkar med Vicke.
Senaste kommentarer