Och jag gissar att jag inte är ensam om detta- i alla fall bland oss som inte har barn.

Man O’ War var en framgångsrik amerikansk galopphäst som vann alla lopp han ställde upp i – förutom ett som 2-åring.

Hans trofasta skötare, Will Harbut, hävdade att Man O´War hade mardrömmar om sin förlust och förlorade aldrig mer igen.

Man tror att Man O´War dog av sorg då Will gick bort, bara fyra veckor efter skötarens bortgång fick nämligen en synbart deprimerad Man O´War – 30 år gammal – en hjärtattack.

Hingsten begravdes i Kentucky Horse Park där han även hedrades med en staty och hans begravning, med över 2000 deltagare, sändes även via radio.

Man O’War blev även farfar till den legendariske Seabiscuit.

Att även ”vanliga” hästar rör sig på väldigt olika vis är så klart ingen nyhet men det blev så påtagligt härom dagen när jag studerade 3 olika hästar samma dag.

Vår gruspaddock hade då inte fått något regn på sig på länge och jag misstänkte att jag skulle rida i stora dammoln om jag gjorde annat än skrittade där.

Men; glädjande nog kunde jag rida omkring utan att känna mig som i Sahara-det dammade inte alls vilket förvånade mig.

När vi hade ridit klart kom nästa ekipage och gjorde inget annat än red runt fyrkantsspåret men DÅ; hästen gjorde enorma moln av damm runt hela sig och efter ett tag såg man knappt varken ryttare eller häst.

Efter detta ekipage kom den tredje hästen och inte heller den rörde upp den minsta pust av grus, precis som Vicke.

Ja, så olika kan det vara och det fick mig att tänka på den första provridningen av Décima.

Jag var innan jag kom till försäljningsstallet egentligen mer intresserad av en 4-årig valack som beskrevs i väldigt positiva ordalag men då jag såg den blev jag besviken.

Hästen nästan ”harvade” ridhuset med sina ben- den verkligen släpade dom på ett väldigt trist vis och mitt intresse svalnade direkt.

När sedan häst nummer 2 kom in i ridhuset och svävade runt utan att ett gruskorn flyttade sig- tja…då vaknade mitt intresse igen och för att göra en lång historia kort köptes ”svävaren”, dvs Décima 🙂 .

Så klart inte bara pga den lätta gången men det påverkade tveklöst.

Jag hade dessförinnan dessutom haft en häst (Heron) med både väldigt ordinära gångarter, obefintlig bakbensaktivitet och viss slarvighet i hur han satte fötterna (kunde snubbla av ouppmärksamhet) så nu sökte jag något annat.