Jag har genom åren följt en hel del bloggar som drivits/ drivs av duktiga, många gånger unga (runt 20) tjejer.
Det som har slagit mig massor av gånger är hur tabu det verkar vara att skriva om PENGAR som i alla fall jag menar är en minst lika stor faktor till att nå framgång på hästryggen som tex ridskicklighet.
Dessa tjejer har författat spaltmeter om sina ”resor” med hästarna, om den ”kamp” det ibland har varit rent ridmässigt men de skriver aldrig ett ord om det som gjort detta möjligt, dvs att någon (oftast en eller båda föräldrarna) haft möjlighet att BETALA.
Jag vet inte om det är för att personerna är liksom naiva och aningslösa och tillskriver sin egen skicklighet lite för mycket i framgången eller om de…tja…skäms eller har fått påtalat för sig att ”berätta inte varifrån pengarna kommer”.
Och jag tycker bara att det är så fjantigt för i alla fall som vuxen fattar man ju att det krävs en rejäl plånbok OCKSÅ för att ”lyckas”- inte bara att man är en duktig ryttare.
Dessa tjejer har inte bara köpt/ fått allt från ”hyfsade” till riktigt fina hästar, de har också hästen uppstallad på en anläggning som möjliggör träning 365 dagar om året, de tränar för mycket skickliga tränare vars lektionspris ligger på runt 500 spänn per gång och de har tillgång till bil/transport/ lastbil trots att de själva inte har något 8-17-jobb utan antingen studerar eller jobbar lite extra här och där, liksom när andan faller på.
Och jag vill ju som sagt hävda att om dessa tjejer så fick Valegro så skulle de inte kommit särskilt långt på sin ridskicklighet om de stod i ett litet stall ute på vischan utan ridhus, inte hade möjlighet att köra till träningar när de ville och inte heller hade råd med varken träningar eller tävlingar när helst de önskade.
Diskuterade detta med en vän över mailen och hennes kommentar nedan skriver jag under på till 100 %:
Det är när de som faktiskt har det ganska förspänt ska förringa detta på ngt vis som jag blir irriterad… Varför i hela världen ska man låtsas om att man inte har fördelar?!?! Det är väl bättre att framhålla att ja, min mamma/ pappa/ föräldrar/ whoever hjälper mig en massa både med support och pengar?!? Blir ju bara löjligt för man kan ju faktiskt läsa mellan raderna, o det bör vara fler än jag som ibland hajar till över vissa inlägg…
Så ja, det vore trevligt att i alla fall någon gång läsa lite mer så att säga verklighetsförankrade inlägg där någon faktiskt ger cred till även den som håller i plånboken och förser med supporten för utan dessa undrar jag var dessa ryttare hade varit? Definitivt inte där de är idag vill jag påstå.
Ja det är klart att det kostar en massa pengar. Om jag bara utgår från mig själv och vad min häst kostar per år så landar jag på minst 70000-80000 kronor.
Jag jobbar heltid och tycker ändå ofta att det kan bli lite svettigt ekonomiskt.
Du har HELT rätt. Varför talar dom inte om vilka som betalar???
Hemma betalar mamma, pappa och min mormor har hjälpt till med att köpa ponny. Jag är såååå tacksam men inte den bästa att tacka dom tillräckligt ofta. Vårat sätt att betala hemma är att ha kul och ta hand om hästarna säger mamma <3 Jag har valt att inte få månadspeng utan dom pengarna går till träning. Mina föräldrar betalar tex bio om jag går på det mm.
Mina träningar denna veckan kostar 950 kr plus ridhushyra och ridhusavgift. Massor av pengar och vi är fler i familjen som rider….
Jag hoppas att jag som ryttare rider tränar och utvecklas nästan lika mycket med de möjligheter jag har nu som om jag stod på en bra anläggning men det är klart det skulle ju hjälpa mycket.
Håller med fullständigt! Alla vet ju som sagt ändå att det kostar pengar och vilka ekonomiska och hästresurser som krävs för att ta sig till ”toppen”. Hur mkt en del (med sina mått mätt) kämpat ridmässigt med sin häst så är det ju ändå fakta att man faktiskt inte KAN göra den resan med vilken (billig) häst som helst, det måste ju finnas vissa förutsättningar och de är INTE gratis. Och sen alla andra förutsättningar som krävs…
Att inte skriva något behöver ju inte betyda att man inte tycker så?
Du skriver ju tex inte så ofta att du är tacksam över att du har ett arbete tillräckligt välbetalt så du har råd att ha häst och därtill kan lägga pengar på träning och tävling, dvs att du är nöjd och tacksam över vad du har. Jag kan tänka mig att flera av de bloggar du följer skrivs av tacksamma ungdomar som faktiskt förstår att det är en kostsam hobby utan att de för den skull kommenterar det varje vecka.
Fast många av dessa bloggare ger ju ibland ”svar på tal” där de inte vill kännas vid att de har det väl förspänt. Typ ”jag betalar faktiskt all min utrustning själv!”. Minns framförallt en som påstod att hennes familj var ”en vanlig arbetarklassfamilj”. Då blev jag faktiskt provocerad. Mina föräldrar hade inte ens råd att låta mig gå på ridskola trots att båda hade jobb, medan hen fick en häst för flera hundratusentals kr och tränade för en av Sveriges bästa tränare. Men visst, arbetarklass…
Fast arbetarklass kan man väl tillhöra och ha häst också? Det handlar om prioriteringar också. Kommer man ut på landet är det heller inte lika kostsamt att hålla häst som inne i storstäderna. Lägre löner, javisst, men också lägre kostnader.
Dina föräldrar kanske valde att lägga pengarna på annat, tex bostad eller för familjen gemensamma nöjen istället för att bekosta ridlektioner till dig?
Klart det handlar om prioriteringar men att ha råd att betala hundratusentals kr för en häst plus uppstallning, tränare, tävlingar etc så handlar det inte om prioriteringar längre. Det hade varit stor skillnad om de köpt en mkt billig häst som varit uppstallad långt ut på landet (vilket inte var fallet).
Dels tycker jag faktiskt att jag flera gånger har skrivit att jag är tacksam över mitt jobb och dels tycker jag kanske att man ska vara ännu mer tacksam över saker som man får från andra/ som andra gör åt en än det man har skapat för sig själv.
Jag har ju själv utbildat mig och fått detta jobbet på egna meriter för att nu ta detta som exempel.
Och att som vuxen, heltidarbetande högskoleutbildad person utan barn ha råd att träna/ tävla/ whatever är för MIG inte lika ”konstigt” som att man som ungdom med tillfälliga arbeten eller inget arbete alls kan kosta på sig allt det jag skrev i ursprungsinlägget.
Det ar val inte nagot typiskt for hastagande ungdomar – tycker det ar allmant tabu att prata om pengar. Du ar val mera oppen an de flesta, da du valdigt ofta diskuterar pengar/kostnader/inkomst osv. Jag vet inte ens vad min narmaste familj tjanar eller har for utgifter, eller vad mina vanner har for lon (annat an vad jag kan gissa mig till baserat pa vad jag tror mig veta eller kan googla att en typisk inkomst for en specifik bransch ar). Har man rika foraldrar tycker man val det ar en sjalvklarhet att ha allting serverat, det ar val inte sa konstigt att de inte tycker det ar nagot speciellt vart att kommentera, och sakert inser de i grund och botten hur oerhort lyckosamma de ar?
Men det dar som Emma skriver om ’jag har betalat allt sjalv’, det stor mig ocksa – speciellt nar det ar nan lyxig tjej som pluggar nan kulig kurs som inte ar direkt yrkesbaserad (det ar en lyx att kunna plugga nagot bara for att man tycker det ar intressant, anser jag) (ja, det gjorde jag ocksa, och subventionerat av mina foraldrar var det, men nagon hast hade jag inte annat an unghasten jag lamnade i en hage hemma pa garden) och kanske har nat tjusigt deltidsarbete att pyssla med nar andan faller pa och bor i en lagenhet som man bara VET inte kan betalas pa studielan och deltidsarbete, med hasten pa nan lyxig anlaggning som inte ens en vuxen med ordentlig inkomst skulle ha rad med osv, DET ar larvigt och omoget. Men de vaxer val upp en vacker dag och antingen arver de storkosan och kan fortsatta leka sig fram i livet, eller sa upptacker de hur mycket foraldrarna faktiskt betalade, nar subventioneringen tar slut…
Fast i Sverige, eller i alla fall i mina kretsar tycker jag inte att det är något allmänt tabu att diskutera tex vad folk tjänar- snarare tvärtom; det är ibland ett jäkla ältande om löner i både massmedia och på andra ställen.
På mitt jobb varierar lönerna en del men det är aldrig någon som liksom leker ”hemlig” och inte vill berätta om sin inkomst.
Naha, ja, har latsas vi om ingenting! 😀 Kan inte paminna mig att nagon annan an min absolut allra aldsta kompis har talat om hur mkt hon tjanar. Och da pratade vi egentligen om den usla loneforhojningen hon (som akademiker) hade fatt plus hur otroligt manga extra timmar hon forvantades gora for den lonen.
Vad man anser vara ”arbetarfamilj” och inte har jag märkt är väldigt relativt. Fråga i princip vem som helst om de anser att de tjänar bra och jag skulle säga att 90% skulle säga att de tjänar dåligt oavsett om det är en läkare, USKA, lärare eller annat. Visst finns det många yrken t ex SSK som borde tjäna mer än de gör med tanke på vilket jobb de utför men i mina ögon är en SSK-lön inte en låg lön utan ligger lite över genomsnittsinkomsten. Jag vet människor som tycker att det är lite att kunna spara 5000:- per månad, för mig är det mkt att kunna spara 1000:- för ngn annan är ett sparkonto en omöjlighet och är glad om man kan köpa mat innan nästa lön kommer. Ändå anser alla att de tjänar för lite…
Jo, detta är något som jag har märkt allt sedan jag började arbeta som socialsekreterare- att nästan alla kollegor tycker att de ”tjänar dåligt”.
Nu är ju allting i livet förvisso relativt men jag har faktiskt aldrig kunnat hålla med; jag tjänar strax över 29.000 och kan inte tycka att det är lite pengar.
Visst hade jag velat ha ÄNNU MER men det är liksom en annan diskussion och att tycka att jag har lite pengar att röra mig med- nej, det kan jag definitivt inte skriva under på.
Å andra sidan handlar det ju mycket om vilka vanor/ livsstil man har valt; jag har en häst som kostar många tusen varje månad, andra köper hus för 4-5 miljoner trots att de tjänar mindre än jag vilket för MIG är en gåta hur man har råd med.
Det är väl så inom hela ridvärlden tycker jag att det hyschas om pengar! INGEN har minsann fått NÅGONTING gratis eller lagt speciellt mycket pengar på det och ALLA har börjat från ingenting och kämpat sig uppåt! Men detta ingenting är ganska relativt beroende på vem man är och var man kommer ifrån. Det råder ingen tvekan om att alla som är i topp har kämpat men och fått jobba för sina framgångar. Men direkt från en ekonomisk botten kommer du INTE när du håller på med hästar och ridning och ju lägre på botten du är från börjar ju längre från toppen är du trots talang och hårt arbete! Minns ni debatten då Ryttareliten gick! Så precis det är väl inget att hymla med att det är en dyr sport vi håller på med och att medel behövs för att ta sig någonstans! Jag skrev det här inlägget i detta ämne som ni kan läsa här om ni vill. /titti
http://nafetiti.blogspot.se/2014/03/ryttareliten-pengar-eller-inte-pengar.html
Fast det är väl inte bara inom ridsporten utan överhuvudtaget så att vi inte gärna pratar om pengar?
Är ni öppna på era arbetsplatser med vilken lön ni har?
Vet ni vad er släkt har för lön och hur mycket de har på sparkontot?
Fast i denna diskussion känns det som att Birgitta poängterar brist på tacksamhet snarare än att man är hemlighetsfull med hur stor förmögenheten/inkomsten är.
Fast i sak är det rätt, det är osvenskt att berätta om sin lön och sina besparingar. På jobbet pratar jag inte med någon annan än min chef om min lön och då påpekar jag alltid att den är för liten ;). Har ingen aning om vad släkten har för tillgångar.
Men jag aterkommer isafall till det att om man ’alltid’ haft det sa, sa tar man det for givet, och kanner inte sa mycket tacksamhet. Det bara AR sa.
Det ar obrittiskt att prata om pengar ocksa, for ovrigt, inte nagot typiskt for Sverige.
Det som sticker mig mest i ogonen just nu ar hur oerhort lyxiga ridklader manga dressyrbloggare har – jag menar dunjacka i stallet, Ariatkangor till stallskor, 8Kkronorsridstovlar bara till vardags (och ett par till till tavling) osv – och verkar tycka denna niva ar helt normal, for mig ar det HYPERlyxigt. Jag kanner ingen som lagger sadana enorma summor pa ridklader.
Om man har en blogg om hästar och ridning är det väl främst det man vill skriva om. Jag förstår faktisk inte varför det skulle vara intressant för bloggaren att skriva om pengarna och heller inte varför man som läsare skulle vilja läsa om det. Det framgår nog hur välbeställd man är utan att skriva ut det.
Fast jag tycker att pengar/ ekonomi hör väldigt tätt ihop med ridning på en lite högre nivå så det är väl intressant att få veta vad saker och ting kostar.
Jag hade gärna läst om vad andra betalar i stallhyra, för träningar osv och tycker inte att det är det minsta konstigt eller att man snokar.
Vill man satsa är det väl bra att man får veta vad det kostar?
Tack!!! jag känner precis likadant! Givetvis förstår varje normalt tänkande individ att dessa ungdomar får mycket ekonomisk hjälp av sina föräldrar, inget konstigt med det eftersom de i var och vartannat inlägg har dyra kläder alternativt tipsar om sådana. Det som stör mig är att de inte låtsas om det. Det är enbart deras egen förtjänst och tack vare deras skicklighet som gör att det går bra, det är bristen på verklighetsförankring som är irriterande.
Det är inget fel i att få hjälp av sina föräldrar men att låtsas som att det är normalt att få flera tusentals kronor i månaden är märkligt.
Likaså de som hävdar att det handlar om prioritering……ja men god natt! hur långt är man ifrån verkligheten då?
Jaja..oavsett! tack för ett bra inlägg!
”Det är inget fel i att få hjälp av sina föräldrar men att låtsas som att det är normalt att få flera tusentals kronor i månaden är märkligt.” … men för dessa ungdomar är det ju högst normalt. Klart de inte låtsas. Förmodligen har deras kompisar samma uppbackning. Det är ni andra som upprörs över detta som är det onormala för dem 🙂
Håller med dig till 100%!
Vi har en duktig junior här i regionen där jag bor som många gånger skrivit på Facebook att hen kämpat oerhört för sina framgångar och att hen inte fått något gratis. I detta fallet handlar det inte om att det finns pengar i överflöd men hens mamma rider själv svår dressyr och har utbildat ett stort antal hästar som de själva fött upp. De två hästar denna junior tävlar är utbildade av mamma och placerade i svår dressyr med henne. Jag säger inte att denna junior inte kämpar, hen har nog fått jobba mycket hemma på gården, men att få ta över mammas välutbildade hästar och att ha eget ridhus hemma på gården är få förunnat.
Jag var på Carl Hesters clinic och blev glad av att höra honom säga att den som får en välutbildad häst att rida är bara att gratulera men för att kunna kalla sig för ”horse trainer” måste man själv utbilda sin häst. Carl berättade att han red VM i Stockholm 1990 och var lagom kaxig för att han ridit GP på ett mästerskap. Men då tog någon snabbt ner honom på jorden när denne sa att nu har du styrt runt en GP, nu ska du lära dig rida också.
Det är inte alltid så kul att bli slagen på tävling av verklighetsfrånvarande ungdomar som fått fina hästar serverade men jag tröstar mig med att jag iaf har utbildat mina hästar själv och kan kalla mig ”horse trainer” ;).
Och jag håller med DIG till 100 %.
Varje gång jag läser denna ungdoms statusuppdateringar på Facebook så tänker jag att den resa/ kamp som gjorts för uppnådda framgångar hade jag och många med mig gett sin högra arm för.
Sedan har man givetvis rätt att tycka att man ”kämpar”, sliter eller hur man nu uttrycker sig även om det för en utomstående ter sig som rena barnleken i jämförelse med hur man själv sliter men nog kan jag känna avund ibland, absolut och det skäms jag inte för.
Jag gissar att det blir viktigt att berätta att man kämpar om ”alla andra” tycker att man fått allt serverat på silverfat. Jag tror också att det är svårt att förstå hur tufft det är för en del andra att en få hålla på med hästar och ha möjlighet att rida.
Och ridframgångar kommer naturligtvis inte om man inte kämpar för dem, och är pengarna en självklarhet är det nog lätt att man bara ser kämpandet.
Jag minns en gång får jättemånga år sedan då jag läste en artikel med en av de då mest framgångsrika unga ryttarna inom hoppning. Hon sa något i stil med ”jag inser givetvis att pappas pengar hjälpt mig, men jag hade satsat lika mycket även utan dem. Jag brinner för det här”. Jag, som var bara ett par år äldre än henne blev väldigt upprörd över uttalandet – utan pengarna hade hon inte haft en chans att satsa på det sätt hon gjorde, hur mycket hon än brann… För mig var verkligheten att man inte hade häst om man inte först tjänat ihop pengar för att köpa den och sen för att försörja den och betala sina träningar – hur kan man då som 19-20-åring ”satsa lika mycket”?
Det kan säkert vara så även om den priviligierades kämpande för ”oss andra” kan kännas lite som ett hån, som om en miljonär hade klagat på för lite pengar eller någon med en jättevilla på trångboddhet.
Men givetvis kan alla uppleva motgångar även om andra ”skrattar” åt dom, retar sig eller inte fattar ett skit.
Ja jag håller med. Kämpar? Det blir som ett hån.. dom rider och kämpar inte för fem öre. Dom flesta måste först kämpa ihop sina pengar för att kunna träna och tävla så när dessa bortskämda ungar som får allt på en räckmacka tycker att dom kämpar så har dom ingen aning om vad det innebär… Men som en A-tränare sa: Det jämnar ut sig i slutändan, dom kommer ingenvart ändå trots alla pengar.
Hahaha vad det lät bittert men det bjuder jag på!
Jag blir så djävla förbannad när folk säger att det bara är att prioritera, vad skulle mina föräldrar prioriterat bort? Maten? Lägenheten? När mina föräldrar insåg att jag brann så för hästar som jag gjorde så fick de snåla in rejält för att ha råd med ridlektioner till mig. Det var på min tid arbetarklass. Skulle det varit tal om egen häst så hade vi antagligen fått sälja mina syskon eller något…….
Precis! Och dessutom – varför skulle mina föräldrar som tyckte (tycker) att hästar är stora och opålitliga och över huvud taget inte förstår sig på grejen med hästar och ridning försaka allt för att en av deras ungar ska få ha en egen häst? Även jag fick ridlektioner på ridskolan en gång i veckan när de insåg att det var allvar, och när jag ridit i nästan två år och kom hem med handflatestora skavsår på insidan av benen från de avlagda snickarbyxorna jag red i fick jag ett par ridbyxor och ridstövlar.
Och vad gäller att vara hemlighetsfull kring vad man tjänar/ har råd med osv är min erfarenhet att ju mer pengar det finns desto mer vill man mörka detta.
Det är aldrig de som tex köpt en häst billigt som inte vill berätta vad den kostade eller den som har extraknäck förutom heltidsjobbet som hymlar med vad man betalar för olika saker.
Och som redan nämnts: jag tycker absolut att det är intressant att läsa om hur andra har råd/ gör för att få ihop det- jag vill gärna satsa allt jag kan med mina förutsättningar och kan någon ge mig användbara tips som ökar mina möjligheter vill jag absolut läsa om det.
Fast jag förstår faktiskt att man inte vill berätta hur mycket man betalade om man köpte en dyr häst. Det finns inget som sätter igång tissel och tassel bland de som gärna snusförnuftligt säger ”jaja vad var det jag sa” eller ”det räcker minsann inte med pengar” när framgångarna uteblir eller är mediokra.
…som när det kommer till människors kännedom om att en häst kostade mycket pengar.
Instämmer! Sedan vill väl de flesta inte verka skrytiga heller.
Att man inte alltid vill berätta vad man betalat för sin häst kan jag också förstå fast då handlar det för mig mer om av hänsyn till säljaren som kanske inte vill outa för tex Skattemyndigheten vad hen fått.
Sedan brukar man ganska hyfsat lätt kunna figga ut vad hästar kostar på ett ungefär och det står ju ofta också i annonsen.
Förresten, det senaste kämpandet jag läste om vad två bortskämda systrar som (juniorer) vars föräldrar köpt en gård för typ 25 mille och ena ungen har en häst som gått GP och den andra har en som gått St George. Fasen vad kämpigt alltså
Ett annat exempel på ”hån” från dessa guldskedsbarn är att en av dom ibland skriver beklagande saker som ”åhhh, idag är jag så trött, har fått stiga upp redan klockan 8”?!?!
Hallå…då måste hundratusentals svenskar redan vara på sina jobb- de som är lyckligt nog lottade att ha ett.
Det är verkligen brist på verklughetsförankring.
Eller… bara för att man själv slipper jobba behöver man ju inte kläcka ur sig sådant.
Vad signalerar man till sina läsare liksom?
Fast nog måste man väl få tycka att man kämpar även om andra har det sämre?
Jag tycker nog, trots att detta är mitt största intresse, att jag lägger ned fruktansvärt mycket tid, pengar, möda och energi i detta men visst har jag egen häst i ett eget stall, kunnat köpa den sadel som passat min häst och kan rida för tränare nästan varje vecka och det utan att behöva äta nudlar och tvätta håret i diskmedel liksom 😀
Jag har till och med TVÅ par ridstövlar, ett par att träna i och ett par att tävla i (från Hööks så det är inga ofantliga summor) och en ny hästtransport, och ändå klagar jag nog ibland över att rida i -20 grader, att kämpa med att försöka få underlaget hemma ridbart eller gnäller om att jag hållit på med galoppombytena i snart ett år och jag tycker nog också att jag när jag ser på mina resultat från ifjol har KÄMPAT för den och förtjänat dem! 😀
Men visst, jämför man finns det säkert de som kämpat ännu mer. Men ska jag behöva bry mig om dem när jag skriver i min blogg?
Ska jag inte kunna beskriva världen ur min synvinkel?
Som jag redan skrivit flera gånger ska man givetvis få tycka att man ”kämpar” oavsett vem man jämför sig med- sedan kan ju andra få TYCKA lika mycket att denna kamp är fjantig i jämförelse med deras egna situation.
Så fungerar ju människan; vi gnäller alla lite till mans och skulle vi tex jämföra oss med någon i ett U-land skulle vårt gnäll te sig otroligt omoget.
Fast man kanske ändå skulle kunna fundera lite över vilken bild man ger sig själv, ffa på tex bloggar med många läsare?
Klart man kan beskriva ur sin synvinkel och det man kämpar för, men man behöver ju inte låtsats som man betalat allt själv. Många bloggerskor skriver om precis allt, utom just vad det kostar. Det tycker jag blir märkligt, och att dessutom låta påskina att man minsann betalar blir ju bara fånigt. .
Exakt! Hade man verkligen BARA skrivit om hästar/ ridning hade jag kunnat köpa resonemanget att ”detta är en hästblogg och därför skriver jag inte om pengar” men när man berättar om i princip allt i sitt liv (vänner, resor, fester, kläd och möbelinköp, vad man äter till middag bla bla bla….tja…då blir det liiite konstigt att helt undvika även pengafrågan.
Mycket intressant ämne! Jag skulle gärna vilja veta hur en del får ihop det, speciellt inom min del av ridsporten. Två vagnar och en lastbil att frakta hela ekipaget med är inte billigt. Ändå vet jag andra inom samma gren som jobbar på Konsum, eller inom hemtjänsten. Inget ont om yrkena som sådana, men de är väl inte jättebra betalt. Jag har liksom du en högskoleutbildning, 7-16-jobb och inga barn, men jag har likförbannat inte råd att köpa en maratonvagn och en lastbil vilket jag egentligen skulle behöva. Jag har ändå en strikt budget jag följer för att kunna dra runt varje månad.
Jag är väldigt tacksam att jag har föräldrar som stöttar mig. Inte för den dagliga ruljansen men för större inköp (t ex en lastbil som jag funderar på just nu). Deras pengar är dock alltid lån som ska betalas tillbaka, så jag får inget gratis.