Månadsarkiv: mars 2015

Torsdag- i skogen

Dagens ridpass ägde rum i ridhuset på morgonen och gick i samma stil som måndagens och tisdagens.

Jag minns att jag för någon månad sedan såg fram emot när bytena skulle komma mer på hjälperna och utan att jag kastade mig av och an i sadeln och nu tycker jag nog att det börjar likna något 🙂 .

På jobbet blev det en härlig buffé till lunch och efter arbetsdagens slut tog jag en skön långpromenad i skogen med Soya, Åsa och Vilja och det kändes riktigt ”vårigt”, vindstilla och ljust till efter 18.00.

Är dressyrryttare fegisar?

Ja, då och då läser eller hör man denna åsikt framföras, framför allt då det handlar om att variera sitt ridarbete, dvs åsiktsbäraren menar att det är just detta en del dressyrryttare inte gör: ”de sitter bara och harvar runt i ridhuset….jäkla fegisar”.

Själv skulle jag inte vilja gå så långt som till att påstå att alla dressyrryttare är krukor som helst skulle vilja plantera sig inom ridhusets 4 väggar men nog har jag både sett, hört och läst om en hel del dressyrryttare som helst inte lämnar manegen.

Själv tycker jag att det är väldigt trist att vi ska dras med detta rykte, om inte annat för hästarnas skull.

För jag tror själv tveklöst på så varierat arbete som man bara kan åstadkomma utifrån givna förutsättningar och skulle för egen del tycka att det saknades en stor bit i mitt hästägande om jag inte vågade rida ut.

Inte för att jag är någon älskare av uteritter, tvärtom, men just för den ovan nämna variationens skull och också för att ”kunna rida ut” enligt mig OCKSÅ handlar om en form av utbildning av hästen, liksom att lära den olika krumelurer på banan.

Och det är något jag finner….vi kan väl säga ”intressant”:

Hur en del ryttare, trots stor dressyrskicklighet och trots att de utbildar hästen i och rider de svåraste rörelserna ur ett dressyrprogram inte VÅGAR utbilda sin häst så att de själva kan rida ut den.

I bästa fall finner dessa ryttare anda lösningar; hästen kanske promeneras utomhus eller så lejer man någon annan som rider ut hästen- i sämsta fall kommer hästen aldrig utanför ridbanan.

Ibland skyller man på att hästen är för värdefull för att man ska ta några risker med den och jag menar inte heller att man ska utsätta vare sig själv eller hästen för vad som helst in the name of ”hästen måste ridas ut” men jag är också övertygad om att många fler hästar HADE kunnat ridas ut om bara ryttaren lade lite arbete på att ”få till” detta.

Jag kan bara ta Kreon som ett exempel; extremt besvärlig att rida ut ensam, kunde stå fastfrusen på ”hundra” olika platser under en och samma ritt osv men jag vägrade att ge upp; för MIG hade det som sagt varit ett stort nederlag att bli begränsad till ridhuset.

De sista veckorna innan han ganska snabbt blev halt och togs bort red jag ut VARJE DAG trots att det var så energikrävande och frustrerande och….ja, otroligt jobbigt på alla vis men jag hoppades också med ”vanans makt” kunna bryta hans mönster av enorm ovilja mot att ensam befinna sig utanför vår anläggning.

Och jag är helt övertygad om att jag hade lyckats till slut, kanske aldrig till 100 % men näst intill och det hade räckt bra.

Sedan vill jag även i detta sammanhang, liksom när vi tex diskuterat hagvistelse, poängtera att jag inte anser att hästar som inte rids ut LIDER eller att det skulle vara någon form av djurplågeri- det finns väldigt många parametrar kring vad som skapar ett bra hästliv och liksom hagen är uteritterna bara en av dessa.

Men, jag tror tveklöst att det hade varit BÄTTRE för hästen om den också kunde ridas ut och jag tror som sagt att det ibland hade varit mer lättlöst än vad hästens egen ryttare tror.

Onsdag- tur på min tur

Idag skrittade jag ut med Vicke efter jobbet- det är nu ljust till i vart fall 17.30 så det går om jag skyndar mig.

Jag ser fram emot när jag även kan rida ut på morgnarna och jag minns med glädje de pass vi avverkade på stubbåkrarna förra sommaren medan solen steg upp.

Idag hade vi inte sällskap av någon sol men det var helt vindstilla och därmed också förhållandevis varmt.

5 minuter efter att jag hade hoppat av började det regna ganska rejält- gissa om det var skönt att betrakta detta från insidan av stallet 🙂 .

Vatten på min anti-täckes-kvarn?

Läser en intressant artikel i senaste numret av Ridsport:

”Hästens svettmekanism fungerar genom att vätskan i svetten omvandlas till vattenånga. Hästen torkar inifrån och ut; huden blir snabbt torr och har återfått normal temperatur trots att pälsen fortfarande är blöt och svetten droppar från den.

De flesta ridhästar klipps helt eller delvis och därmed torkar de lättare efter arbete. Men om hästen sedan får ett täcke på sig omintetgörs  tanken med klippning.

Vi tänker oss gärna att genom att lägga på ett täcke direkt efter arbete eller efter duschning så ska hästen snabbt bli torr. I stället är det så att täcket försvårar värmeavgivningen och förlänger återhämtningstiden efter arbete.

På samma sätt är det med täcke efter duschning. Att duscha hästen är ett effektivt sätt att sänka dess hudtemperatur men lägger man sedan på ett täcke upphäver man eller motverkar man den kylande effekten.”

 

Ja, dessa rön går helt i linje med vad jag redan tillämpar och tror på- ”problemet” som jag ser det är väl (?) att många inte bara lägger på täcke efter ritt för att hästen ska TORKA utan minst lika mycket för att hästen inte ska FRYSA?

Titta på alla världscup-hoppningar och dylikt som sänds på tv; ryttaren hinner knappt komma ut till ryttargången förrän skötaren slänger på hästen ett täcke, trots de många gånger relativt varma temperaturerna i dessa arenor.

Detta hade jag tyckt hade varit minst lika viktigt att verkligen undersöka och avhandla; ”när efter avslutad ritt finns det risk för att en klippt häst börjar frysa/ påverkas negativt om inget täcke sätts på”.

Om jag ser till mig själv så blir jag ofta svettig efter en ritt- även på vintern.

Min svett hade säkert torkat fortare om jag hade klätt av mig naken men problemet är ju att jag hade frusit otroligt mycket under tiden jag torkade (och även efteråt).

Tisdag- så kan det se ut

Även idag blev det dressyr i ridhuset och jag red på samma vis som jag har gjort de senaste veckorna.

Efter att ha skrittat och då flyttat Vicke i sluta och skänkelvikning lite kors och tvärs travar jag under lättridning och fortsätter då med sidvärtsförflyttningar på olika linjer men mest utmed långsidorna.

När detta känns bra börjar jag galoppera och startar då med den förvända galoppen och de enkla bytena.

Efter detta brukar jag göra lite galoppombyten utmed långsidorna och när också detta känns bra så fokuserar jag på traven.

I trav blir det också lite skolor och skänkelvikning utmed långsidorna samt försök att variera tempot några steg i taget.

Antingen avslutar jag passet efter detta eller så tar jag ytterligare någon minut i förvänd galopp, gör eventuellt någon ökning och/ eller något enstaka byte- galoppen brukar i dessa fall kännas riktigt, riktigt fin.

Ja, ungefär så här kan det se ut med några smärre variationer och med skrittpauser inlagda här och där.

Målet är att det ska förflyta ca 50 minuter från det att jag sitter upp tills jag hoppar av, ibland kan det bli 55 minuter men har jag ridit i 60 kan det kännas som att jag borde ha slutat någon minut tidigare- då kan den under passet uppåtgående kurvan börja dippa och det vill jag helst undvika.

Förresten är det nästan alltid av godo att diskutera olika saker på bloggen; för några veckor sedan ”långkalsonger under ridbyxorna”.

Jag påstod ju att det nog skulle kännas ”korvigt” men efter att ha provat kan jag konstatera att det går hur bra som helst!