Månadsarkiv: maj 2015

Inte bara jag som tävlade igår

Ser att min fd häst Archie också har varit ute och luftat sig och liksom Vicks knep han en röd rosett, i LB:2 på 64 % på lokal tävling.

Att Archie, som jag för egen del ”dömde ut” som tävlingshäst fortfarande tar placeringar, snart 4 år efter att jag sålde honom (osedd!!!!) till en ridskola kunde inte glädja mig mer- det är ett utomordentligt betyg enligt mig!

Fredag- glad

Tänk att man kan bli vrålförkyld inom loppet av bara några timmar!

Det var exakt vad som hände mig i morse och hade jag varit av klenare virke hade jag avanmält mig från dagens tävling och legat kvar i sängen.

Men med mig är det så att jag kan vara nästan hur sjuk som helst; när jag sitter i sadeln känner jag inget men så fort jag hoppar av kan jag ibland knappt stå på benen.

Riktigt så illa var det dock inte idag och med facit  hand så påverkade min förkylning inte mina resultat det minsta- det är nu, hemma i soffan jag känner mig otroligt ömklig.

Redan på framridningen till den första klassen var jag jättenoga med att tänka på vad X hade sagt igår;” håll kvar händerna i sina rätta position, gå inte fram med dom och ha tyngd i armbågarna”.

Och med dessa tankar i skallen så tyckte jag att jag hade en fin känsla både på och utanför tävlingsbanan och inte en enda egentlig miss heller.

Detta tillsammans med att det inte heller på denna tävlingsplats fanns något Vicke kunde oja sig över gjorde att vi fick till en av våra bästa ritter och poängen blev därefter, över 67 % och en fjärdeplacering.

Men så är det; alla dessa komponenter måste vara på plats; mitt fokus, inget gloende från Vicke, inga direkta missar och en korrekt form- annars dippar procenten direkt och så har det ju nästan ”alltid” varit- att en, några eller alla av dessa 4 saker inte har funkat.

Även framridningen till MSV C:1 kändes lika bra men inne på banan tappade jag just fokus på hur jag måste rida hela tiden och då blev det bara 62,5 vilket jag ändå tyckte vad helt ok.

Så en bra tävlingsdag har det varit och det är bara att hoppas att jag kan skärpa mig och rida på detta vis också framöver så att jag inte förfaller till gamla ovanor 🙂 .

image

Det absolut tråkigaste med att tävla är flätandet, vilket jag alltid har tyckt trots att alla mina hästar har stått som ljus under detta moment.

Vicke har en rejäl kalufs som jag varje gång jag ska fläta den tänker ”jag måste tunna ut allt detta hår” men så glömmer jag bort det till nästa tävling….

image

Inget att glo på….

Och ryttaren som syns i bakgrunden blev klassens vinnare vilket jag var övertygad om att hon skulle bli efter att ha sett en näst intill prickfri och jättefin ritt.

image

La upp denna bild på Facebook och har översköljts av grattis och över 100 ”likes” så det är nog fler än jag som tycker att det liksom äntligen ”var vår tur” 🙂 .

Inte bara jag som suckar trött ibland

ho

Ni vet hur irriterad jag ibland har blivit när Vicke har ”käkat glosoppa till middag” inne på en tävlingsbana och glott på en skylt, en människa eller något annat som har fått honom att slira omkring.

Jag VET ju så klart att detta verkligen inte är världsunikt på något vis och nickar instämmande när jag läser följande blogginlägg från en duktig ryttare med en häst på Intermediere-nivå:

Starten med D  igår gick åt helskotta. Jag citerar en av domarna: ”Bättre lycka nästa gång.” Det finns inte så mycket att analysera mer än att D måste få se banan innan start. Tävlingsbanan var i ett separat ridhus från framridningen. Den dörren som man går in i precis innan start (själva sargdörren) var det mest obehagliga D varit med om, fast det märkte hon inte förrän vi hade fått startsignal. Hon skulle minsann inte passera den där dörren, vilket resulterade i ett protokoll med allt från 8:or till 0:or… Kontraster! Slutprocenten blev 57,7 procent. 
Jag ser starten som en erfarenhet och en lärdom av att D måste ridas på banan kvällen innan start, för att vänja sig vid miljön. Även den mest välutbildade och erfarna hästen kan bli skraj ibland!

Som en parentes har jag tävlat Vicke i detta ridhus 2 gånger.

Första gången var allra första gången jag tävlade Vicke över huvud taget och jag minns bara att jag tänkte ”låt det ta slut” under hela den hemska ritten då jag höll på att skumpa av hästen.

Andra gången var i höstas då Vicks påstod att en reklamskylt skulle äta upp honom om han gick nära den….suck…

Men det är ändå en tröst att ovan kan hända på alla nivåer och att det bara är att bita ihop och träna vidare!