Idag styrde jag med ovanligt bestämda steg kosan mot ridhuset med Vicke- jag hade en plan hi hi!

Efter att ha sett bilder och film på min sits samt efter kommentaren från den ena domaren under helgens tävling (och den kommentaren har jag läst flera gånger tidigare så det var inget nytt i sak) var min tanke att idag träna på att

räta upp mig

sitta så stilla med skänklarna som jag kan i traven

verkligen förvissa mig om att Vicke går fram- energiskt och utan stora eller ständiga hjälper från mig

Jag insåg att jag måste kunna rida utan spö även när jag tränar eftersom jag gärna ”duttar” med detta (och får bra effekt) men jag ju inte kan ha detta hjälpmedel på tävlingsbanan.

Så idag var det på med sporrarna i stället (jag rider annars alltid utan) och bort med spöt och sedan red jag väldigt fokuserat.

Jag tycker nog att jag ”fick till” det jag ville bra- tyvärr red jag väl så intensivt att speglarna immade igen totalt (!) så jag kunde inte SE hur det såg ut men det kändes bra och Vicke marscherade på fint.

Formen dippade eventuellt liiiite i traven men det viktigaste idag var som sagt ”självgåendet” och jag är glad att jag lyckades hålla fokus på detta hela tiden och inte glömma bort mig efter ett tag.

Att hästar ”tappar fart” när de kommer in på en tävlingsbana är nog ett av de vanligaste bekymmer man kan ha som dressyrtävlande ryttare (och anledningen till att jag sålde Archie om jag ska dra det till sin spets) så det vill nog till att man har en häst som hemma VERKLIGEN bjuder till 100 % (och gärna 120) och inte bara känns ”good enough”-framme eftersom det som sagt är stor risk att man tappar en del av denna bjudning på banan.

Efter jobbet blev det en hästpromenad på mestadels asfalt och därefter hem för en powernap innan det var dags för en cykeltur med Soya i det fina vädret.

Älskar verkligen denna årstiden!