Jaha…efter 8 år och 1 månad tillsammans var det så dags för mig och min trogne transportör, den 16 år gamla Volvon att skiljas åt.

Det har varit på gång länge, inte egentligen för att det varit något fel på bilen, tvärtom- den har gått som ett spjut men för att 16 år ändå bär respekt och att det kan ”smälla till” när som helst.

Och jag är verkligen superberoende av min bil, är definitivt ingen bussåkare av både bekvämlighet och logistiska skäl så OM bilen skulle paja hade jag behövt ersätta den typ samma dag- inget bra scenario när man vill göra ett genomtänkt bilköp.

När Volvon för några veckor sedan dessutom aviserade att den skulle komma att behöva en reparation för minst 3-4000 kronor ”någon gång”- om en vecka eller några månader (ETS-lampan började lysa om det säger er någonting…) så insåg jag att det var dags att börja agera och det gjorde jag med besked.

Hann knappt börja leta bil förrän detta fordon dök upp; en Subaru Forester av 2008 års modell och en ägare (en 53-årig kvinna…perfekt om ni frågar fördomsfulla mig 🙂 ).

Anledningen till att jag övergett Volvo som märke beror enbart på att de dels är dyrare och dels på helt galna viktregler om ni frågar mig; min x-mans splitternya V-70 får tex inte dra mitt 1500-släp vilket alltså min 16 år gamla bil av samma modell får.

Subarun får dra släpet och jag slipper joxa med att skaffa det utökade B-körkortet och om ni vill veta vad JAG tror så kommer reglerna att ändras om X antal år så att man inte behöver ta detta för körning av ”vanliga” hästsläp.

Vara hur det vill med den saken för den delen men jag blev sugen på att prova Subaru som många insatta talat mycket gott om så vi får väl se vad min erfarenhet kommer att bli.

Det ÄR ju alltid ett vågspel att köpa en begagnad bil men Subaru har i alla fall rykte om sig att vara en slitvarg- precis det jag vill ha.

Jag är inte det minsta intresserad av en massa finesser som många av de nyaste bilarna har utrustats med utan för mig räcker det gott att jag kan komma från punkt A till B på ett bekvämt sätt, att värme och AC fungerar, att det finns en radio, drag så klart och så att bilen är automatväxlad.

Det sistnämnda har vi ju diskuterat på bloggen tidigare och jag, som många andra med denna typ av bil, vill aldrig mer sitta och dra i en spak helt i onödan 🙂 .

Jag tittade faktiskt även på privatleasing men med kostnader på runt 4000 i månaden kändes det i dagsläget inte aktuellt- jag har inte alls det intresset av en NY bil så att det liksom skulle kännas värt denna summa varje månad.

Nu får vi som sagt se vad jag tycker om Subarun; vid den första provkörningen kändes den mer ”plåtig” (inte så ”isolerad” som min Volvo och med lite mer ”ljud” när man körde) men det är en vanesak har jag redan märkt.

Den känns annars jättebra att köra och man sitter lite högre än i Volvon- ett plus tycker jag som aldrig kunde förlika mig med en Audi jag hade innan Volvon där det kändes som att man satt på golvet.

Priset för bilen, om någon undrar, blev 73.000 + min bil i inbyte  – då hade jag ändå lyckats visa att jag inte är min fars dotter för inget (begärt pris var 90.000)- han hade kunnat ställa upp i vilket världsmästerskap i prutning som helst.

Har ni usla erfarenheter av Subaru vill jag förresten INTE läsa om dom 🙂 , nu vill jag njuta av nyhetens behag 🙂 !

Tillhör ni dom som envisas att äta ris med pinnar?

Jag gör det INTE-hade jag VETAT HUR hade jag ändå inte gjort det av ren princip…why liksom????