För säkert 30 år sedan hittade jag en fin dikt i en tidning och den har följt med mig sedan dess.
Jag är inte där än men kommer väl förhoppningsvis dit någon gång:
Till slut blir vi alla gummor, om vi lever länge nog, fast det trodde ju inte flickan när hon sprang i sin barndoms skog.
Hon som hoppade i höet, från ladans högsta topp och sprang ikapp med hästen, på ängen i vild galopp.
Då var det så fjärran tänka sig att ungdomens fröjder tog slut, så man måste sakta på stegen- fast i hjärtat är allt som förut.
Vissa av oss växte aldrig ur ”I love horses”-fasen i vårt liv…
No matter how old I become, I still get excited every time I see a horse…
De här citaten fick jag på en stor mys-tshirt till morsdag… :)… tangerar ämnet, så här 50+, snart 60- … :)!
Fin dikt! Tack för den! 🙂