Då och då raljerar jag lite över ungdomar som så fort de får någon form av, som DE uppfattar det i alla fall, kritik kallar oss lite äldre för BITTRA.
Det verkar vara ett populärt ord för att klaga på andra och jag har hittat ett minst lika vanligt till- i alla åldersgrupper:
KRÄNKT!!!!
För det är väl inte bara jag som har reagerat på hur ”alla” numera känner sig kränkta av fan i mig allting!
Vad ÄR det med folk?
Är det berättigat eller är en del människor idag inte kloka och ”gnällrövar” rent ut sagt?
Vad tycker ni?
Tycker snarare att ordet ”kränkt” bör reclaimas. Läs David Eberhards bok: ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Där definieras kränkning som en något så skymfande att det ska ge psykologiska men. Kolla om du håller med honom, själv blev jag nästan kränkt av den boken 😉
Själv är jag av åsikten att man inte behöver kalla sig kränkt när man egentligen kanske är sårad eller förorättad. Att vara kränkt är starkt och med begreppet kommer någon slags rättigheter som inte går att ifrågasätta: ”ingen kan avfärda någon som är kränkt, för det ligger inte i betraktarens öga”, och då blir det ju jävligt lätt att kalla sig kränkt utan att någon ens kan säga emot en och att anledningen för känslan inte är tillräcklig, för då kränker man minsann den redan kränkte!
Suck…
Fast inte tusan är det väl så himla vanligt att folk säger att de är kränkta? Snarare används det i parti och minut i sammanhang där man lite nedvärderande kallar andras reaktioner (ofta berättigade sådana men inte alltid) för att de är ”kränkta”. För att förminska deras reaktion och rättfärdiga sig själv liksom. I många fall kan det vara ett sätt att själv inte ta ansvar för sina egna handlingar och uttalanden, utan mena att problemet är att motparten är ”lättkränkt”. På så sätt är ”kränkt-begreppet” ett problem, det förhindrar ofta effektivt intressanta och ibland nyttiga diskussioner. Sen har det ju blivit ett skämt också – folk kan säga ”nu blev jag kränkt” med glimten i ögat.
Jag blev nyfiken på David Eberhards bok 🙂