Läser på en Facebooksida om hundar med epilepsi hur en kvinna är ledsen över att hon och sambon inte är överens om huruvida deras sjuka hund ska avlivas.
Hunden har flera kroniska sjukdomar, har nyligen fått morfin pga smärtor och veterinär rekommenderar avlivning men sambon vill inte och söker ursäkter.
Jag blir sååå ledsen när jag läser sådant och sa spontant till Henrik: ”jag hade kört över dig direkt”.
För första gången äger jag uttalat ett djur tillsammans med någon annan och det finns skäl till både detta och att det inte varit så tidigare.
Visserligen betalade fd maken och jag för Soya tillsammans (hälften var) men jag var noga med att skriva alla papper på mig OM vi någon gång skulle separera och det skulle bli tjafs om vem hunden tillhör.
Nu var det aldrig någon tvekan hos min fd man när vi avlivade Soya men hade det varit det hade JAG bestämt.
Med Molly ville jag egentligen inte ha en ny hund men samtyckte under förutsättningen att vi verkligen delade på allt- inte bara inköpspriset och det gör vi verkligen.
Jag hoppas att vi aldrig ska bli oense om Mollys ”väl och ve” och undrar om ni någonsin hamnat i den sitsen och hur ni har löst det i så fall?
Det är så otroligt svårt när sådana beslut ska fattas. Jag betraktar mig själv som att jag har vetorätt i en sådan situation. Det är familjens hundar och katter, men det är jag som tagit djuren i familjen.
Och det är jag som
har mest vana att behöva bestämma när der är bäst för djuret att vandra vidare. Jag tar besluter i samråd med vet när det är dags. Och hittills har jag haft en vet som kommer hem och gjör det.