Rädda ryttare

Redan för många år sedan blev jag varse att det finns en hel del ”rädda ryttare” och en bekant skapade till och med en internetgrupp som hen döpte till ”rädda ryttares ring” då.

När jag studerade fenomenet en del blev jag rätt så fascinerad över hur pass vanligt det ändå verkade vara med hästägare som på olika vis är rädda för sina hästar och/ eller ridning men som ändå biter ihop och vill fortsätta med sin hobby/ livsstil.

En del av mig har svårt att förstå hur man under en längre tid och helt frivilligt vill utsätta sig för det enorma obehag som en del av dessa hästägare verkade känna inför hästen / ridningen men samtidigt så tänker jag att ”man” kanske hoppas på att det ska gå över/ bli bättre…ja, jag vet inte.

Eller så pendlar man i sin rädsla och upplever den inte alltid lika stark och kanske till och med har roligt under längre eller kortare stunder?

Själv har jag aldrig varit rädd för mina hästar eller upplevt något obehag i hanteringen av dom annat än ytterst temporärt- exempelvis ibland när jag skulle rida ut min galenpanna Kreon.

Jag var nog aldrig rädd egentligen men tänkte att jag lätt SKULLE KUNNA BLI det om han hade kastat av mig säg… 2 och på sin höjd 3 gånger. Då hade jag nog velat sälja honom TROR JAG.

Och jag ser ju hur det är med hoppningen sedan jag ramlade av sist och skadade min nacke.

Jag var redan innan dess relativt ”höjdrädd” men det har absolut förstärkts därefter och frågan är om jag någonsin mer kommer att hoppa hinder över en meter- jag tvivlar…

Men å andra sidan var det många år sedan jag tävlade i hoppning och det är ju dressyr jag VILL ägna mig åt så på ett sätt kan det kvitta.

Idag undrar jag om ni är rädda för något specifikt som har med hästar att göra och vad det beror på?

Försöker ni att övervinna rädslan eller har ni resignerat?

Jag vet tex en person som känner stort obehag inför lastning beroende på en skada personen ådrog sig för många år sedan men personen lastar ändå om hen måste men undviker det helst.

Sedan finns det dom som inte vågar rida ut och till och med ryttare som helst inte vill galoppera ens i ridhuset och tja…man kan vara rädd för allt möjligt helt enkelt.

23 kommentarer Skriv kommentar

  1. Anneli

    Har själv blivit rädd för hästar som man vet kan stegra sig. Eller rädd o rädd men sjuk respekt. Men det är för vad som kan komma skall i skadeväg. Har även fått respekt för uteritter men det hänger också på de hästar jag ridit innan och för att man fick rida ut på vägar i Malmö. Men med Leon är jag aldrig rädd och älskar våra uteritter Så rädd o rädd men respekten för vad som kan hända har satt sig. Höjdrädd på hinder har jag alltid varit haha

    Svara
  2. Rackemarie

    Jo visst är jag rädd/ känner obehag inför vissa situationer. Uteritter har jag slutat med, både för min och hästarnas skull. Bättre att hästen får gå ut med någon på ryggen som tycker det är kul. Tycker själv det är både tråkigt och läskigt. Hoppar gör jag inte heller. Mina rädslor har smugit sig på med åren och jag vill inte trilla av då jag har en benskörhetsdiagnos. Är inte rädd för min häst i hanteringen och aldrig rädd när vi är i ridhus eller på banan.

    Svara
  3. Åsa T

    Jag har blivit väldigt påverkad genom åren av andra, som gärna berättar allt som kan hända.. Som när jag galopperade min häst på stubbåker så ville gärna andra berätta om alla sorkhålen och vad som kunde hända…… Eller om underlaget är enligt andras mening ”dåligt” och hur häst eller jag kan bli skadade.. Jättetrist,men påverkad blev jag.
    Nu har jag ingen häst längre men åker till Irland 2ggr/år och rider crosscountry. Det är helt ljuvligt. Superfina glada, vältränade hästar utan benskydd, de hoppar hinder i terräng 6 dagar/veckan, utan broddar och gör det fantastiskt bra och är sällan skadade. Jag har fått en helt annan inställning till det mesta kring hästar tack vare dessa resor och är mycket lugnare och tuffare hemma nu om jag ska rida. Ägaren dit vi åker säger att : We care about the horses, we don´t worry about them…. en sund inställning tycker jag.

    Svara
  4. Matilda Holmström

    Jag är inte rädd för att rida, däremot är jag rädd för att ramla av 😉 Har alltid varit en fegis, och efter uppehållet så upplever jag att min rädsla förvärrades och den släpper inte. Rider jag regelbundet är det okej, men eftersom jag ändå har en unghäst så måste han ju vila och då kryper det sig på mig. Nu försöker jag utmana mig själv och göra ”obehagliga” saker ändå, tänker att det härdar mig och då kommer andra saker kännas enklare. Upplever också att hästarna ger mer än de tar. Vad som är skumt är att jag aldrig är orolig för att slänga upp någon annan på Jakob, för jag vet att han är omhändertagande och snäll. Men jag själv glömmer bort det.. också intressant att jag inte är rädd för Wanda, och hon är 100 gånger hetare än Jakob. Bara jämföra tävlingsbidrag hannoveranare med mycket blod VS frieser som i hela sin ungdom tränats inför körning 😉

    Svara
  5. Caroline och unghästen Stina

    Jag är rädd för hästar som inte vet var de har sin kropp och blir okontaktbara när de blir upprörda: typ backar ner i diken eller springer över en. Min lösning på detta är att jag ser till att mina hästar är vettiga. Allt jobb från backen ska funka nästintill perfekt innan steget över till ridning tas. Är inte så förtjust i att hålla på med andras hästar (typ ta in och ut från hagar) om jag inte vet att de är snälla.

    Rädslan grundar sig i att jag inte vill bli skadad. Är faktiskt rätt orolig för det, med tanke på att man ser skräckexempel varje dag på hästmänniskor som blivit skadade av sina hästar i de mest osannolika situationer.

    Svara
    • Sara P

      Huvudet på spiken! Tycker oxå att det är obehagligt med hästar som inte har koll på sin kropp och inteheller var jag är. Hu!
      Lägger oxå en del tid på att arbeta dem från marken, har man väl fått saker och ting att funka från marken brukar det gå fint även när man sitter på

      Svara
    • Birgitta

      Det var det som var det otäcka med min förra häst Kreon.

      Han hade ingen självbevarelsedrift alls utan kunde springa mot stup, backa på vad som helst (vägskyltar, träd, eltråd) osv. Väldigt otäckt och inget jag upplevt vare sig förr eller senare.

      Svara
  6. Sara P

    Jag tror att alla som håller på med hästar är rädda ibland, men det är ju i vissa sammanhang lite skämmigt att erkänna så det är kanske inte så ofta man faktiskt pratar om det. Sedan är det väl så att vi hanterar rädslan på olika sätt – allt från att låta hästen bli ett hagsmycke till att utsätta sig så ofta det bara går för det man tycker är obehagligt.
    Skrev faktisk för någon vecka sedan ett inlägg precis om detta
    http://paudden.blogg.se/2017/january/om-mod-och-radsla.html

    Svara
  7. Minstral

    Jag är rädd för att rida ut ensam, tillsammans med andra går det hur bra som helst. Rider väldigt sällan ut på vintern just av den anledningen. På sommaren gör jag det mer men inte ofta då heller. Min dröm är att få en inackordering till stallet som rider ut mycket, hade det för ett tag sedan och då red jag ut flera dagar i veckan.

    Svara
    • Birgitta

      Hur många inackorderingar har du? Rider dom inte ut?

      Tycker det är klent med uteritter på min anläggning av olika orsaker men jag kan tack och lov rida ut själv.

      Hade jag inte kunnat det hade det blivit väldigt sällan då jag dels nästan aldrig rider när de flesta andra rider dels vägrar att rida i mörkret (farligt och meningslöst tycker jag).

      Svara
  8. Hanna

    Har ridit hela livet och rädslan har gått upp och ned i perioder. När jag var yngre berodde den på att jag (ofrivilligt) blev uppsatt på diverse tokiga ponnys som skulle ridas in eller ridas till. Rädslan försvann dock i princip helt när jag blev äldre och själv avgjorde vilka hästar och situationer jag utsatt mig för. Som vuxen har rädslan kommit tillbaka och förvärrats betydligt efter att jag fick barn. Antagligen på grund av långa riduppehåll. Men även på grund av mitt tokiga dressyravlade halvblod. Nästa gång jag köper häst kommer jag helt klart prioritera ett lugnt och trevligt temperament framför flashiga gångarter. Att rida ska vara roligt varje dag (även om man inte longerat en halvtimme innan uppsittning), inte bara de dagar det är vindstilla, inte finns några otäcka barnvagnar eller paraplyer i närheten etc.

    Svara
    • Birgitta

      Det skriver jag verkligen under på och jag tycker i princip alltid att det är roligt att rida- känner mig nästan som ett barn på julafton ibland.

      Barnsligt kanske men också härligt och så vill jag också ha det.

      Mitt hästeri kostar för mycket och tar för mycket tid och energi för att det INTE ska vara roligt.

      Svara
  9. Frida

    Jag är rädd ibland och har aldrig varit en tuff ryttare utan har alltid varit lite mesig. Lägg till en hel del olyckor och skador så blev jag inte tuffare precis. Har haft 2 hästrelaterade frakturer (3 om man räknar när jag lekte häst haha), hjärnskakning, blivit sparkad så jag flög i en båge rätt upp i luften, skenat okontrollerat på tävlingshäst med värde som jag inte vill veta, åkt in i hinder med rejäla blåmärken och ömmande kropp som följd, blivit biten i armen så precis hela överarmen var blågrön kan fortfarande känna ränder av hästtänder i armen, blivit huggen under ögat så blodet sprutade i en snygg stråle, blivit skallad, klämd med mera med mera. Jag kan fortsätta hur länge som helst. För att inte tala om alla olyckor jag bevittnat, har skickat iväg ett par i ambulans, sett hur någon fått tänderna utsparkade, sett folk bli nedsprungna osv osv.
    Men med tanke på hur ofta saker händer så har jag ändå skadat mig relativt få gånger, jag har ju jobbat med hästar och gått hästrelaterade utbildningar så det har blivit några timmar i hästsammanhang. Det som gör att man fortsätter är ju att det är det bästa som finns och även om jag varit med om mycket så händer det ju oftast ingenting. Jag förstår de som kämpar på och jag har hjälpt många med hästrädsla när jag undervisade. Det handlar om att det helt enkelt är värt att kämpa för det bästa som finns. Sen är det dessutom en häftig kick att klara något som jag egentligen inte vågar. Jag hade däremot inte fortsatt om jag var så rädd att jag var det jämnt, finns ju dem som får ångest bara av att vara i stallet och umgås med hästarna. Det är skillnad på att vara rädd i vissa situationer och att vara rädd för hästar som djur.

    Svara
  10. LenaLu

    Jag är typ aldrig rädd, men då har jag heller aldrig råkat ut för något hemskt. Sedan har jag alltid känt mina hästar väl o aldrig haft galenpannor. Min ena häst hoppar väldigt mkt med ryggen, skjuter upp den väldigt mkt . Rider jag på för höga hinder har jag inte en chans att sitta kvar, då avstår jag helt enkelt högre hinder (ingen hopphäst eller hoppryttare;)), är jag då osäker/rädd eller klok-ja det är frågan.

    Svara
  11. Anna

    Jag är mycket mer rädd om mig själv i alla fall nu än när jag var tonåring och tyckte det var mindre farligt att rida barbacka i grimma utan hjälm än att leda hästen i skogen i mörkret för då kunde jag ju galoppera iväg från spöken/mördare etc.

    Sedan tycker jag tyvärr att det finns fler ”farliga” hästar nuförtiden. Vissa verkar nästan stolta över deras ”speciella, nerviga häst” som går mer på två än fyra ben om den råkat få en dl havre mer än vanligt/det är kallt/det är en solkatt i ridhuset… Jag vet mina begränsningar och är rädd om liv och lem så jag håller mig till mer väluppfostrade hästar.

    Svara
    • Birgitta

      Ja, det där med att vara ”stolt” över att ha en svår häst har jag aldrig förstått- om något är det mer pinsamt än något annat att man inte har sådan pli på sin häst att den kan hanteras normalt av andra.

      Jag har alltid haft lätthanterade hästar och har känt mig stolt när både erfarna och oerfarna ryttare mycket lätt och bra har kunnat rida dom (Kreon reds dock aldrig av någon oerfaren).

      Om andra kan rida min häst lätt och bra ser jag det som ett kvitto på att jag har ”lyckats”.

      Svara
  12. Karro

    Jag har blivit rädd på senare år. Oj oj förr fanns det inget jag inte satte upp på och inga områden för trånga för en galopp… nu har man blivit medveten om risker och rider smartare men kanske också fegare. Bröt av mig lårbenet lagom till julafton (nu 2016/2017) i en ridolycka när jag var och provred en häst och även om det gjorde mig (ännu mer) tvärsäker på vilken häst jag INTE ville ha så har jag nu köpt en häst som jag hoppas passar mig. Kommer att vara rädd tills jag lär känna min häst som individ och vi lär oss lita på varandra, sedan (av erfarenhet från hur jag varit tidigare) går mina rädslor bort och det finns inget vi inte kan lösa tillsammans. <3

    Svara
  13. Alice Kotilainen

    Hej, jag undrar en sak, jag har inte ridit så länge och jag har aldrig ramlat av en häst förut, jag älskar hästar och älskar att rida men jag är livrädd för att ramla av men jag kan inte sluta tänka på att rida och vara i stallet igen. Jag vill så gärna börja rida igen. Hur ska jag tänka? (Väldigt tacksam för svar)

    Svara
    • Birgitta

      Jag tycker inte du ska lägga tid på att tänka på att ramla av- det är faktiskt väldigt ovanligt att det händer om man rider med eftertanke och på vettiga hästar (som på en ridskola tex).

      Så fokusera på att hitta en bra ridskola med snälla hästar och duktiga instruktörer och NJUT!

      Svara

Skriv en kommentar till Anneli

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>