En fasa i livet….
Jag var ju nyligen och besiktigade mitt släp vilket fick mig att fundera på det som rubriken anger; vad som är det mest ångestframkallande i vardagen.
Om jag börjar berätta om mina fasor så kanske ni förstår vad jag menar och kan berätta om era:
- Gynekologbesök- utan tvekan det jag tycker är mest obehagligt och som jag kan våndas inför länge. Tycker både att det är obehagligt och gör ont!
- Besiktning av bilen- det brukar om inte annat göra ont i plånboken och därför är det också något jag alltid fasar för.
- Besiktning av släpet- tja av samma orsak som ovan!
- Lagning av hål hos tandläkaren: varför har ingen uppfunnit den ljudlösa borren än? Bara ljudet får mig att rysa!
Så vad säger ni andra?
Är jag en mes och en fjant?
Vad ger er ångest och varför?
Tandläkaren fy tusan, förr kunde jag inte ens borra utan att få lustgas, låg och skakade så tänderna skallrade. Alltid haft svår tandläkarskräck..
Jag har ända sedan tonåren tyckt det är otroligt jobbigt att ringa till människor jag inte känner. Både i privata sammanhang och till frisör/tandläkare/ringa på annonser. Jag går hellre dit om det går och pratar öga mot öga. Det har blivit bättre men nu när jag bor i Frankrike tycker jag att det kan vara jobbigt igen eftersom min franska fortfarande är lite knackig. Plus att myten om otrevliga fransmän inte enbart är en myt… Onlinebokning och mail är det bästa som hänt mig!
Sedan oroar jag mig mycket för att mina nära och kära/mina djur skall bli sjuka, och jag har en tendens att gå direkt till katastrof och död i tankarna om minsta lilla symtom visar sig.
Oroar mig för hästen gör jag konstant och det är väldigt energikrävande.
Önskar verkligen att jag kunde vara mer laid-back och typ inte hålla på att svimma av oro över risk för hälta, avtrampade skor etc bara han galopperar 2 meter i hagen….
Det som stressar mig mest i vardagen ar att kora med transporten, speciellt om jag ska nagonstans dar jag inte vet exakt var det ligger (om man har GPS sa tar den en inte alltid hela vagen fram till exakt ratt fastighet, iaf inte hos oss, utan det kan vara i narheten eller i samma by eller inte alls exakt dar det ar…. och har man ingen vagbeskrivning kan det vara litet svart att hitta ratt anda, trots GPS) for att det ar saaa himla smalt och trangt pa vagarna har och aven nar man kommer fram till anlaggningar eller gardar – det ar inte alltid det gar att svanga om, utan man ska fickparkera transporten och vanda pa en femoring osv, vilket jag inte ar speciellt bra pa. Igar var vi pa en Pony Club traning som lag all varldens vag bort, pa ett stalle jag aldrig varit pa i en by jag inte kande till och det var becksvart och regnade sa svart att se ocksa, och nar man kom fram var det inte EN enda lampa sa gick inte att se ordentligt att parkera. Pfff, da blir jag stressad och spanner mig sa jag far ont i axlarna. Som tur var var en kompis dar som ar superduktig och kompetent och sjalvsaker och hon kom genast fram och sa ’hoppa ut, sa parkerar jag at dig’ och knixade in min transport bredvid sin egen pa perfekt satt for att jag bade skulle kunna lasta ut, lasta i efter traningen och sen bara kora rakt fram for att komma ut!
Bilreparationer och besiktningar agnar jag inte en tanke, annat an att jag maste komma ihag att boka dem pa ratt datum. Slapbesiktning har vi inte. Gynekolog tycker jag ar URPINSAMT, sa till den grad att jag mycket val kan ignorera kallelsen i bade 1 och 2 ar…. vilket ar puckat, jag vet. Tandlakaren blir jag litet nervos for, men har bara haft ett enda hal (for 1 ar sen) sedan jag var 15, sa har inte nagra speciellt laskiga erfarenheter. Plus att jag inte kan hora borren, faktiskt, det maste vara en hog frekvens!! Nar min nya tandlakare lagade det dar halet for ett ar sedan sa lag jag dar i stolen och undrade nar hon skulle borja borra och sen fattade jag att hon redan var klar med borrandet?! Haha! Bedovningsprutorna kandes inte over huvudtaget heller. Forvanad!
Annars blir jag mest stressad om jag ska traffa nagon jag inte kanner och jag darfor oroar mig att jag inte ska forsta vad de sager (vilket OFTA hander mig, som du kan forsta – tja, som du kanske erfor sjalv den gangen vi traffades!). Med ’forsta’ menar jag alltsa hora, inte att jag ar dum i huvudet och inte fattar vad folk menar! 😀
Så man behöver aldrig besiktiga sitt hästsläp? Låter farligt!!!!
Att inte HÖRA borren hos tandläkaren har onekligen sina fördelar!
Gynekolog ignorerade jag i typ 15 år eller nåt tills jag läste en tidningsartikel om en ung kvinna som låg på hospice pga livmodercancer….
Ja, det finns folk som kor omkring i totalt livsfarliga slap, tyvarr… Jag far mitt servat av en mycket duktig kille pa en bra specialist-slapfirma, och mitt ar i gott skick med allt fungerande, men jag vet manga som inte ens gor det, dvs varken servar eller fixar eller kollar….
Forutom att jag inte kunde hora borren, sa kunde jag inte kanna den heller! Vilket var ovantat! Nar jag fick det dar senaste halet fixat pa folktandvarden i borjan av 80-talet, da kandes det minsann…
Jag är inte förvånad.
Om man inte MÅSTE är det nog många som struntar i att kolla sina släp…
Tur att bilar behöver besiktigas i alla fall!