En vecka med flera ”våriga” dagar men också några med iskyla och snålblåst.
Prognosen hotar med snö kommande dagar och det får jag verkligen hoppas inte stämmer men det återstår att se.
Vicke var fantastiskt duktig hos Olof och det är glädjande att följa hans utveckling, om än till fots.
När jag själv rider är jag också nöjd så jag har i dagsläget inget att klaga på.
Tävlingsdebuten igår kändes bra och mycket som vi tidigare hade problem med (ojämn bjudning och gloende som påverkade rörelserna mycket) känns som vi har lämnat bakom oss- för gott förhoppningsvis.
Kunde jag bara bli kvitt min ständige följeslagare ORON hade det varit ännu bättre- det är tröttsamt och tar energi att ständigt vara rädd att något ska hända min fina häst men det är nog ett problem jag delar mer eller mindre med många hästägare.
Nej, kanner inte igen mig i det du beskriver – jag gar inte aktivt och OROAR mig over mina hastar, men visst, jag har dem i bakhuvudet hela tiden och skulle aldrig glomma dem (eller hunden eller barnet) eller deras behov. Men fran det till att ga och oroa mig over saker som kanske (eller inte) kan komma att handa, nej, det haller jag inte pa med. Det later extremt jobbigt, kanske nagot som ar vart att tanka hur du kan fixa, sa att du slipper odsla emotionell energi pa att oroa dig i onodan? Jag menar, VAD ar det du oroar dig over? Man kan ju inte ga och oroa sig over att hasten eventuellt skulle skada sig, bara allmant sa dar? Finns ju ingen speciell anledning till att den skulle gora det, det ar ju som att odsla energi pa att oroa sig over att man sjalv ska bli sjuk eller raka ut for en olycka av nagot slag – gor du det ocksa? Jag oroar mig visst ocksa, men over mera konkreta saker som redan har hant eller som jag vet kommer att handa, typ. Inte bara allmant sa dar!
Nu ska du få en lång utläggning kring varför jag oroar mig 🙂 :
1. Jag har i grunden lätt för att oroa mig för allt möjligt men hästen är ändå det jag i särklass oroar mig mest för. För hunden eller mig själv oroar jag mig i jämförelse inte alls.
2. Jag oroar mig inte ”sådär allmänt” för hästen utan för sådant som HAR hänt tidigare och som på olika sätt har fått negativa konsekvenser; hans hovledsvrickning, avtrampade skor, sulömhet, sår som orsakat hälta osv.
Sedan går jag inte omkring och oroar mig över ovan 24/7 men tex i den stund jag ska ta in Vicke från hagen tittar jag alltid på hovarna med lite oro och kollar så att skorna sitter på.
Samma sak om jag sett honom rejsa i hagen; då är jag alltid lite nervös innan jag har travat i båda varven och kan konstatera att allt känns ok.
Jag vet ju att alla ovan orosmoment är sådant som kan hända jättelätt trots tex benskydd i hagen och det bidrar väl också till oron.
3. Jag har en häst som nu är så pass utbildad och lämplig för mig att hans like skulle vara svår och mycket dyr att hitta och det bidrar tveklöst till min oro.
Hade jag tex ägt en fd travhäst som jag använde för promenadridning är jag övertygad om att min oro hade varit obefintlig- sådana hästar kan jag hitta ett dussin av på en vecka och köpa för inga pengar.
Det låter kanske krasst men så funkar jag.
Det var mer eller mindre rena turen (läs: kontakter) att jag hittade Vicke och eftersom han passar mig så bra är jag extra orolig att han på något vis ska tas ifrån mig.
Och det var ju nästan på väg att hända efter hans vrickning som ingen ens vet hur den uppkom så man kan nog inte säga att min oro är rena fantasier och totalt ogrundade.
Jag oroar mig också för en massa saker så jag känner mkt väl igen mig i din beskrivning Birgitta.
Säkert är det något i min personlighet som gör att jag är en person som oroar mig för saker.
Vad det gäller hästarna så oroar jag mig nog mycket för saker som jag varit ut för tidigare. Jag VET tex hur lätt det är att hästarna går och vrickar sig i hagen, fast de håller sig lugna. Jag har haft häst med kolik, så bara tanken på något sådant ger mig magont och nästan hjärtklappning, kanske låter det galet men om någon vakat över kolikhäst hela nätterna igenom eller suttit på helspänn för telefonsamtal från stallet så vet ni…
Jag kan oroa mig för att det ska hända grejer när jag inte är i stallet, eller saker som jag helt enkelt inte kan påverka på något sätt. Hästarna är helt enkelt en källa till oro för mig…men det positiva med dem uppväger naturligtvis:-)
De sista åren med Decima svimmade jag nästan när jag såg stallets nr i displayen- misstänkte genast kolik eftersom flera samtal därifrån handlat om just detta.
Ja, vi ar ju alla olika, som sagt! Jag gar inte och oroar mig for saker som kan komma att handa, men da kan du ju argumentera att jag aldrig har agt hastar som kostar 150,000 kr att ersatta, vilket ar sant. Jag oroar mig inte mera eller mindre for mina olika hastar beroende pa vad de ar varda eller jag betalat for dem eller hur latta/svara de ar att ersatta. Jag oroar mig val mera for de som ar mera olycksforfoljda och kansligare, an for de som ar taligare. Oavsett inkopspris, sa kostar ju veterinaren lika mycket iaf, men givetvis skulle jag ta olika beslut beroende pa individen (en hogt utbildad GP hast kanske man behandlar medans den gamla avdankade travaren skulle fatt vandra vidare med samma skada/sjukdom).
Med ditt resonemang sa skulle du oroa mer for min hund som ar jattevardefull, hogt utbildad till hog kostnad (han ar en servicehund) and for din hund som du hur latt som helst kan hitta en till likadan av. Na, sa tanker inte jag. Jag oroar mig for manga saker och ar en riktig ’worry wort’ men just eventuella framtida skador, sa som du och LenaB beskriver, ar inte nagot som figurerar bland mina orosmoln. 🙂
Jag förstår om det sticker i ögonen på en del att tala om pengar och vad en häst kostat i inköp/ att ersätta eftersom alla tycker att deras häst är ”värdefull” för dom- oavsett prislapp.
Men för mig spelar det alltså tveklöst roll hur svår hästen är att ersätta och vad man vill använda den till och då är priset viktigt.
Hade jag vetat att hästar som Vicke kostade…säg 50.000 hade jag nog slutat oroa mig direkt 🙂 för hur det än är så har jag ganska lätt för att fästa mig vid nya, egna hästar och känner liksom inte att de rent ”kärleksmässigt” är svåra att ersätta.
En del människor älskar ju sin häst nästan som en människa; pussar och gosar med den ständigt och det är däremot inte jag….
Hur hemskt det än låter svalnar mina känslor så fort hästen inte motsvarar det jag vill använda den till!
Det ar inte det att det sticker i ogonen, men resonemanget stammer inte in med hur jag ser det, jag ar forvanad over hur du tanker. Jag skulle inte slutat att oroa mig om hastarna sa var gratis att inforskaffa. Och jag faster mig inte speciellt mycket eller snabbt vid individer, jag ar fullt medveten om att det finns hur manga hastar som helst som jag skulle tycka var fina och garna skulle vilja aga.
Ja vi resonerar helt olika.
Och även om det inte sticker i dina ögon vet jag av erfarenhet att många tycker det är konstigt och fel att prata om pengar när det handlar om djur.
En del skulle tex betala ”vad som helst” för ett djurs veterinärvård även om det innebar att de skulle skuldsätta sig- även detta skulle jag aldrig göra men känner personligen folk som gjort.
Sinnesrobönen? https://www.google.se/search?q=p%C3%A5verkanscirkel&biw=1344&bih=765&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwiur5vr8P3RAhXlK5oKHcIbAJsQ_AUIBigB&dpr=1.25#tbm=isch&q=sinnesrob%C3%B6nen&imgrc=TufYjHn88QcfkM:
Påverkanscirkeln? http://www.moreintenz.se/tips-inspiration/maj-2016/fokus-pa-ratt-saker-med-hjalp-av-kontrollcirkeln/
Håller med CeciliaL att jag oxå är förvånad till hur du tänker och ditt resonemang bakom det. Jag oroar mig minst lika mycket för sällskapsponnyn som för tävlingshästarna. Har hästar som kostat ett par ggr till än din i inköpspris och inte är de mer värda i mina ögon för det eller ”omöjliga att byta ut”.
Nej, Vicke är inte omöjlig att byta ut men om man vet vad hästar kostar och hur svårt det är att hitta någon som passar en på många plan så kanske man förstår att det inte bara är att åka ut och köpa en likvärdig- så som man gör med en bil tex.
Hade jag fått ta bort honom tidigt efter inköp hade jag inte ens haft pengar till en likvärdig häst- han kostade för mycket för att jag skulle ha råd att fullvärdeförsäkra honom och jag tömde sparkontot för att kunna köpa honom.
Har man obegränsat med pengar kanske alla hästar är lika mycket värda för en eller om man lätt har råd med en ny?
Jag hade sparat och gnetat länge för att kunna köpa Vicke och har dessutom investerat i över 3 års träning så absolut oroar jag mig mer för honom än om jag hade ägt en shettis…
De facto är att man som ryttare är mer ”sårbar” i sin karriär/hobby med en häst att tillgå och säkerligen oroar sig mer för sin häst då, vilket jag givetvis förstår. Jag har inte alltid haft tillgång till flertalet hästar eller haft ekonomiska möjligheter att köpa in hästar i dessa prisklasser, men diverse omständigheter och ödet har skapat dessa förutsättningar för mig. Och det skäms jag inte för trots att jag ofta fått höra gliringar 🙂
Jag hade inte rakt av kunnat köpa en ny häst, men om jag hade sålt någon av de yngre lovande hade jag nog kunnat spara ihop till det. Jag behåller inte på varje häst jag köpt in, vissa kommer stanna för livet ut och andra säljs omedelbart om jag får ett bra bud/finns intresse. Men i slutändan betyder alla väldigt mycket för mig och jag är känslomässigt bunden till dem – jag tror att om hästarna vet hur mycket jag tycker om dem ger de lite extra för mig inne på banan!
Däremot skulle jag aldrig i mitt liv ”se ner” (hittar inte en bättre synonym på vad jag försöker få fram) eller oroa mig mindre om jag eller någon annan hade en fd. travhäst för 10 000kr.
Det blev ett luddigt svar så hoppas mitt resonemang syns genom.
Där nämnde du ytterligare en viktig faktor vad gäller oron; sårbarheten när man bara har en häst och verkligen vill rida, träna och tävla.
Jag vet faktiskt de som inte bryr sig nämnvärt om deras häst blir halt för de ”vet” att det kommer att gå över i sinom tid och under tiden är de mer än ok med att ”slippa” rida vilket är sååå långt ifrån hur jag själv resonerar.
Jag ser inte ner på folk som betalar precis vilka summor som helst för vård av sina djur oavsett art eller värde men ser ibland hur det förstört deras ekonomi och eget ”bättre liv” i största allmänhet.
Så länge ingen annan drabbas (barn som kommer i kläm tex) är det dock den enskildes ensak även om JAG inte skulle ha gjort likadant.
Nyfiken fråga: berätta gärna hur omständigheter och ödet ändrat ditt liv till det bättre- sådant är alltid spännande och ibland inspirerande att läsa om tycker jag!
Fast här är man ju så himla olika. Misty, min förra häst betydde oerhört mycket för mig rent känslomässigt, är nog den häst jag älskat mest och det var fruktansvärt att mista henne. Där och då bestämde jag mig för att inte ha mina hästar nära mitt hjärta på det viset, det får räcka med hunden och katterna. Jag har 3 hästar nu, jag gillar alla, någon kanske lite mer. Shettisen har jag inte försäkrad alls för jag kommer ändå aldrig lägga någon dyrare veterinärvård på honom, klart jag ringer ut veterinär akut om det är något, men skulle det vara något som kräver mer pengar får han sluta sina dagar. Diego har inte kostat så mycket i inköp, men jag har investerat tid och pengar på träningar och nu skulle han nog kosta mer sin ålder till trots. Jag har rent krasst råd att mista honom rent ekonomiskt och känslomässigt också. När Diva tar över som min ridhäst kommer jag inte längre ha Diego försäkrad, blir samma som med shettisen, akut vetvård ok, men inte mer. Diva har jag köpt in billigt men lagt hutlösa summor för i utbildning och nu dessutom med betäckning så det är den häst som är viktigast för mig. Jag är inte fäst vid mina hästar på det sättet att de har något jättestort känslomässigt värde för mig, duger de inte till det jag vill ha dem till så lägger jag inga större summor på dem. Diego kommer få gå här som pensionär och ha det jättebra, men jag kommer ju inte kosta på några större utredningar om han blir halt när han inte är min ridhäst längre. Diva är den enda jag har kvar livförsäkringen på för att hon är den enda som är värd pengar.