Något jag har tänkt på de senaste åren och som jag verkligen är rädd för att drabbas av är den utbrändhet som tycks så vanlig idag- framför allt inom mitt yrke (socionom/ socialsekreterare).
Jag känner till allt för många personer, från vitt skilda yrkesgrupper, som har gått in i den berömda väggen och det låter otroligt skrämmande.
För många tar det flera år att återhämta sig och ”man” vittnar också om att det sällan och aldrig går att återgå till den arbetskapacitet man en gång hade.
När jag ser tillbaka på ett ca 30-årigt arbetsliv inser jag att jag har haft tur (?) som aldrig känt att jag varit i närheten av att bli utbränd för på pappret hade jag nog varit en tacksam kandidat.
Jag har nästan aldrig ”bara” jobbat heltid utan har förutom mitt enorma hästintresse som alltid har tagit mycket tid 7 dagar i veckan även haft alla möjliga extrajobb- en del mycket krävande, fysiskt eller psykiskt.
Jag har jobbat extra på semestrar och röda dagar fler gånger än jag kan räkna till- i stället för att ”vara ledig”.
Jag anser själv att jag har en väldigt hög arbetsförmåga i jämförelse med de arbetskamrater jag haft genom åren- jag kan driva mig själv hur långt som helst nästan för att få saker gjorda och jag har ibland i efterhand knappt fattat hur jag har orkat.
Men nu har jag som sagt blivit rädd- inte för att jag alls har märkt några tecken på en begynnande utbrändhet men frågan är hur många som GÖR det- innan det är för sent så att säga?
Så nu försöker jag verkligen att tänka på att ”ta hand om mig själv” vilket framför allt innebär mycket VILA.
Jag skriver ju ofta på bloggen att ”jag ligger i soffan” och det kan ju låta som att jag är lat och arbetsskygg men de som känner mig vet att så verkligen inte är fallet.
Men mellan olika aktiviteter ser jag alltså till att vila så mycket som möjligt och med vila menar jag även SOVA, även om det är mitt på dagen.
Bytte ju också jobb för 1,5 år sedan- inte enbart för att undvika en för hög arbetsbelastning men det har absolut bidragit till beslutet.
Vad säger ni som läsare?
Är ovan något ni har erfarenhet från, funderingar kring eller annat ni vill dela med er av?
Har ni gått in i väggen någon gång, varit väldigt nära eller har ni alltid haft en bra balans i livet och kan delge andra tips för hur ni uppnår detta?
Nej, jag är en ren arbetsmaskin som dessutom presterar bättre om jag är under stress/press. Vet många som hamnat där och allt beror på vilken behandling/rehab. Att bli heltidssjukskiven leder ofta till långtidssjukskriven. Alla undersökningar visar på att deltidssjukskrivn är det bästa om man så bara är inne på jobb och fikar en gång om dagen. Jobbar ju inom sjukvården och detta med långtidssjukskrivning är ett stort problem och faktiskt helt fel väg att gå.
Åh gud… Jag får utslag när jag läser vad du skriver Annika. Finns inga ord och jag orkar inte förklara för dig, men deltidsarbete hade tagit livet av mig. Hur kan du uttala dig som inte ens varit där själv?
Det handlar aldrig om bara arbetet, det handlar om allt i livet. Jag hoppas att du någon gång får höra hela min historia, jag tror att du skulle behöva få ett annat perspektiv på utbrändhet och vad det är.
Men, jag har också varit utbrändhetsoskuld och lika naiv som du en gång. Sen hände livet.
Mvh My
Jag menar inget illa med mina kommentarer, My, utan jag tror helt enkelt att man inte KAN forestalla sig hur det ar att vara utbrand utan att faktiskt vara det. Vi tror att vi forestaller oss det, vi tror att vi skulle kunna hindra det fran att handa, men vad jag forsokte uttrycka i nagra av mina kommentarer var att jag tror faktiskt inte att om man verkligen ar pa vag in i vaggen att man HAR den kontroll som vi tror oss ha. Som nagon skrev, sa ar det i efterhand man inser hur det verkligen var, inte nar man ar just mitt i det hela. Jag gissar att man inte KAN stoppa det och att det faktiskt inte hjalper att se till att sova middag och att inte ha for mycket arbete, utan det ar just att nagot tar overhanden och man forlorar kontrollen over hela situation, som AR (en del av) utbrandhet/in i vaggen. Men jag vet inte, jag bara inbillar mig att jag kan forestalla mig det, och jag hoppas faktiskt att jag aldrig kommer att veta.
I mitt yrke utsätts man för enorm press från föräldrar, media, politiker, elever, lärare och andra myndigheter. Som rektor gäller det att hålla fokus på uppdraget om varför jag är där. Det har gjort att jag än så länge klarat mig. I höstas var det högt vatten och jag kunde ibland känna att jag blev snurrig i huvudet. Då hade jag 52 medarbetare själv.
Nu har jag bytt jobb och har färre medarbetare. Jag tror vila och återhämtning är superviktigt. Jag ligger på soffan ofta :). Jag tror också på att göra saker som är kul. Med två hästar blir det aldrig tråkigt men även äta ute ibland, äta brunch på helgen, och göra sånt som man tycker om.
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur viktigt det är att ta hand om mig själv för att kunna vara bra för hästarna, mannen och jobbet.
Jag driver mig själv hårt och jag har ibland känt oro för hur bra det egentligen kan vara. Med egen hästgård med 7 hästar varav 3 egna, heltidsjobb och två yngre barn så krävs det oerhört mycket vilja och driv för att få det att gå ihop tidsmässigt. Den ena hästen är strax under GP-nivå och kräver regelbunden och varierad träning för att kunna prestera och utvecklas. Där duger det inte att låta hästen vila titt som tätt för att jag är lite trött eller för att det är en bra serie på tv eller liknande ;). Den andra hästen är en 4-åring som aktiveras 3-4 dagar per vecka, varierat med tömkörning, uteritter och dressyrarbete i ridhus. Den tredje hästen är barnens ponny som jag utbildar från marken varvat med att jag hjälper barnen när de rider. Jag går upp kl 5 mån-fre och tar hand om stallet. Ibland rider jag en häst på morgonen. Jag kommer till jobbet strax efter 7 och där ska jag dessutom vara duktig, ambitiös och drivande. Jag är hemma igen vid 16-tiden och tar mig an de andra hästarna och allt annat som hör till livet med städning, matlagning och läxläsning. Tack och lov så tar min man oftast hand om matlagningen. Dessutom måste allt vara tipp topp i huset och i stallet. Inga saker som ligger på fel plats och rent och snyggt. För att orka så är jag mycket noga med att sova 7-8 timmar. Det innebär att jag går och lägger mig senast kl 22. På helgerna tar jag ibland sovmorgon till 7.30. MEN, jag älskar mitt liv och att jag har möjligheten att göra det jag älskar! Vi åker på semester ca 3 ggr per år och då ser jag verkligen till att koppla av och inte göra några måsten överhuvudtaget. Efter en vecka är jag mer än nöjd och längtar hem till vardagen :).
Jag har ett stort kontaktnät med utbrända och väldigt många upptäcker hormonproblem, förgiftningar (egen brunn, mögel i huset, kopparspiral mm) och annat som är fysiskt och orsakar den psykiska utbrändheten. Behöver inte vara så för alla men i dagens samhälle behöver vi alla vara noga med vad vi stoppar i oss och omger oss med.
Jag blev utbränd i höstas som 25 åring, inget man vill men de händer. Jag kan inte säga nej, kan inte dra i handbromsen när jag tycker de blir för mycket och är alldeles för överambitiös ..
Sista halvåret har jag inte jobbat, sa upp mig i samma veva. Vi får se vad som händer nu vet inte riktigt. Folk tror nog att jag är lat för att jag inte orkar prata om de ..
Inte nagot jag agnat en tanke at och kanner inte en enda manniska har i GB som har diagnosticerats med utbrandhet eller sagt att de gatt in i vaggen. Givetvis forstar jag att det existerar, men jag gissar att vi ligger langt efter er i Sverige i det (som i sa mycket annat), for om jag tanker tillbaka ratt manga ar sa var det val inte sa utbrett med utbrandhet i Sverige heller – antagligen var det nagot man inte talade om eller ens erkande (for sig sjalv eller andra)? Sjalv ar jag hyfsat medveten om min egen stressniva (aven om jag inte alltid kan kontrollera den) och har t.ex. skaffat en stadhjalp, vilket reducerat min personliga stress & press mycket, har hyrt en till hage sa jag kan rotera och harva, istallet for att agna timmar varje dag at att leta hastskit i hagen med skottkarra. Pa jobbet har jag anstallt en ’office administrator’ som tagit over manga av mina administrativa sysslor sa jag kan fokusera mig pa annat och sa att min ’to do’ lista for forsta gangen pa manga ar gar att beta av till stor del (istallet for att vara omanskligt lang!). Har svart att forestalla mig att jag skulle bli utbrand eller ga in i vaggen, men jag gissar att som Manda skriver ar det nagot som bara HANDER utan att man har kontroll over det, sa kanske bra att vara medveten och halla koll pa hur man kanner sig, hur pressad och stressad man blir osv.
Väldigt intressant det du skriver och det väcker många frågor tycker jag:
1. Ser folks arbetssituation generellt annorlunda ut (man jobbar mindre) i GB?
2. Är det för lätt att bli sjukskriven för utbrändhet i Sverige (enstaka fall har fått mig att undra)?
3. Är svenskar ”klena” och upplever sig utarbetade för sådant man i andra länder tycker är helt normalt?
Säkert provocerande frågor för den som är/ varit utbränd men jag undrar ändå….
For oss har i GB ser det ut som om ni i Sverige har mera semester, langre sammanhangande semester (max man far ta har ar 2v i stoten, och de langa sommarsemestrar som svenskar tar existerar inte) och flera helgdagar (fast ni har inte kompensationsledigt om t.ex. jul- eller nyarsdagar ligger pa helger – nar juldagen ar en lordag, far britterna ledigt foljande mandag for att inte forlora en ledig dag, s.a.s.). Jag tror i borjar jobba tidigare och slutar tidigare, men sammanlagt maste det val vara samma antal timmar – vi har 37.5 h/ veckan for vara anstallda, plus 1h lunch per dag sa arbetsdagen ar 9-17:30 och de far 21 dagars semester per kalenderar plus 8 public holidays. Jag tror kanske inte svenskar ar ’klenare’, men kanske tillats man att kanna efter pa ett annat satt an britterna? Har ar det val fortfarande litet skamligt eller genant att be om hjalp psykiskt (till skillnad fran fysiskt). Och om utbrandhet ar nagot accepterat, som oftare blir diagnosticerat, da kanske det ar ’lattare’ att fa den diagnosen och bli sjukskriven, jamfort med ett land dar det inte ar nagot ’vanligt’?
Sen tror jag inte att man kan liksom ’valja’ att inte bli utbrand – jag tror att det ar just det att man forlorar kontrollen over sin vardag eller sina arbetsuppgifter (t.ex. en opalitlig chef som hela tiden andrar arbetsreglerna eller inte kommer ihag vad hen bestamt/beordrart osv, sa man blir osaker som arbetstagare) som leder till utbrandhet. Jag tror darfor inte att man kan undvika att bli utbrand genom att sova mera eller sova middag och ’ta det lugnt’, utan hamnar man i en situation dar man riskerar utbrandhet, sa ar det nog mycket mera ’out of control’ an vad du later antyda (om jag forstar dig ratt).
Jag har uppfattat att största anledningen till utbrändhet är något så pass konkret som en på tok för hög arbetsbelastning, om den sedan är upplevd så för att man är ”klen” eller det rent objektivt är så låter jag vara osagt.
Sedan ÄR man ju definitivt olika; har en fd arbetskamrat som alltid hann med allt hur lätt och bra som helst medan många andra tyckte att de hade på tok för mycket att göra.
Varken hon eller jag höll med men vem av oss som sitter inne med sanningen går kanske inte att svara på?
Att en dålig chef osv också påverkar stämmer säkert men som sagt uppfattar jag att det är arbets-MÄNGDEN som är det största hotet – rätta mig gärna ni som varit där.
Jag tror personligen att det ar mera an ”bara” hog arbetsbelastning for att det ska ga sa langt som att man blir utbrand. Den kan ju upplevas sa for att man sedan inte hinner sitt privatliv ordentligt, eller att ens dagar blir okontrollerat langa for att pressen pa jobbet kombineras med att man maste aka hemifran sa tidigt och kommer hem sa sent att man inte hinner ta hand om sig sjalv/sitt hem/familj/djur ordentligt osv osv. Jag menar att det inte ar i sig sjalva arbetsbordans storlek som behover vara orsaken. Jag har t.ex. en kompis som hade 150% kravande tjanst som forskare, plus funktionshindrade barn, plus jattesnav ekonomi, plus kravande funktionshindrade aldriga foraldrar, plus fysiska krampor sjalv (sakert stressrelaterade), plus for litet tid att hinna allting praktiskt, plus… osv… Sjalva jobbet i sig var ju inte problemet, men i kombination med allt det andra och for litet avlastning/hjalp, sa blev det henne overmaktig och hon gick in i vaggen. (hon ar svensk, kanner ingen i GB som jag vet har gatt in i vaggen eller som sjukskrivit sig pga utbrandhet, som sagt).
Inte arbetsmängden, inte enbart. Jag har haft dubbla jobb (fast tjänst+egen firma) och jobbat alla dagar i veckan all vaken tid. Inga problem. Efter jag haft kopparspiral och blivit sjuk av den däremot har stresspåslaget och de kroppsliga problemen kommit och trots långt lägre arbetsnivå nu så finns inte styrkan. Det är ytterst få jag skulle kunna tänka mig tycker att det är jobbigt att jobba som blir utbrända, tvärtom är det de som verkligen vill som blir sjukskrivna när det gått så långt att kroppen lagt av.
Att andra länder inte har utbrända är jag övertygad om är för att de har fler korrekta diagnoser. Alla här som får diagnosen utbrändhet har något annat men eftersom vården hör varken har tid, lust eller kunskap så blir slaskdiagnosen utbränd.
Jag tror inte att det är så konkret som du uppfattat det. Dels så är det så klart individuellt vad man klarar av, precis som vissa människor lättare får värk och vissa har depressioner. Men framförallt tror jag det handlar om hur ens jobb ser ut, om man trivs, har tydliga krav och vet vad som förväntas, om man har stora krav på engagemang, t ex så är det stressigt som fan att jobba på McDonalds och man jobbar stenhårt, en sjuksköterska jobbar nog inte riktigt lika ”hårt” men kan ha en helt annan typ av stress och belastning t ex att det inte finns tid att göra ett bra jobb för varje patient och att alltid ha pressen att ett litet fel kan spela stor roll. Man måste liksom jobba snabbare än vad jobbet är ”gjort för” medans jobb på McDonalds är designat för att man ska jobba hårt och snabbt och man har inte alls samma ansvar.
Jag jobbar ju mer än heltid just nu men har lagom arbetsbelastning, i timmar räknat har jag ju en hög arbetsbelastning men jag har också jobbat mindre timmar och ändå varit mer stressad.
Det är nog många faktorer som spelar in, det är kan liksom inte vara så enkelt att om du jobbar för mkt och för hårt så blir du utbränd. Då skulle ju hela USA vara utbränd, eller Japan där det inte existerar 40-timmars arbetsvecka. Och som sagt så tror jag det är individuellt vad man ”tål”. Därmed inte sagt man skulle vara svag för att man blir utbränd, det är jag ganska säker på. Kanske till och med tvärtom? Är man ”svag” så kanske man bromsar långt innan, det krävs liksom en hel del jobb för att jobba sig in i utbrändhet…..
På mitt förra jobb hade jag en chef som nog själv var på väg att bränna ut sig och det var otroligt jobbigt. Han var lite överallt och ingenstans, kom inte ihåg nästan något man berättade för honom, hade tankarna någonstans långt in i framtiden och gjorde alltid allting i absolut sista minuten. Vilket innebar noll stöd, massor av extra arbete, kunder som blivit lovade saker som jag inte kunde hålla… Nu kände jag absolut noll lojalitet mot arbetsplatsen och företaget så jag valde att säga upp mig hellre än att slita ut mig med att göra ett så bra jobb som jag önskar under de förutsättningarna…
I GB är 250.000 människor diagnostiserade med kroniskt trötthetssyndrom, CE. Det är en av diagnoserna i Sverige som buntar ihop till utmattning.
För 15 år sedan blev jag sjukskriven pga ”utbrändhet”, men jag gick inte till läkare för att jag trodde att jag var det, utan jag hade problem med magen och sömnen och ville ha ngn form av medicin så jag blev bra snabbt och kunde rusa vidare i livet;-). Hos läkaren diagnostiserades jag bla för IBS och en ärftlig B12 brist, det togs en hel drös med prover men läkaren konstaterade ganska omgående att jag förvisso hade vissa brister och ”sjukdomar” men att det stora problemet var att jag var utbränd – jag skrattade faktiskt rätt ut åt honom. -Jag, utbränd?!??! Jag hade själv inte alls sett tecknen, men i efterhand kan jag ju se dem förstås…
Jag gjorde helt enkelt för mkt, och ökade bara på efterhand – när jag tyckte det tog emot så gjorde jag bara mer och mer. Min vardag bestod bla av heltidsjobb med mycket övertid (samt dåligt arbetsklimat), häst/ridning/stallskötsel, ordförandeskap i en rikstäckande förening, domarutbildning, djuruppfödning, kurser, gymträning 3-4 dgar i veckan och en hel del annat. Jag hade några år tidigare gått igenom lite personliga och jobbiga saker under ganska kort tid och som förstås påverkat mig, jag hade blivit arbetslös tre ggr (ett företag gick i konkurs, ett såldes till konkurrent och ett flyttade till annan ort), jag och sambon separerade hastigt och (o-)lustigt, jag flyttade därefter runt på olika 2a-hands kontrakt mm. Min kropp sa ifrån med tunnelseende, sömnproblem, magstrul och hjärtklappning men jag körde bara på snabbare och snabbare. Jag var sjukskriven heltid en kort period, därefter på deltid men var ganska snart tillbaka på jobbet. Vill gärna tro att jag blivit lite klokare och tar hand om mig bättre, har absolut märkt att jag efter det inte klarar alls lika mycket stress och press som tidigare. Förhoppningsvis har jag iaf lärt mig att känna igen tecknen och kan dra åt handbromsen i tid.
Där tror jag att vi närmar oss en tänkbar orsak till utbrändhet; hög arbetsbelastning OCH för mycket annat i livet OCKSÅ!
Känns som att vi driver oss hårdare idag än när jag växte upp; det finns så många måsten förutom arbetslivet, så mycket som man ”bör” hinna med och man ska alltid var nåbar och hänga med överallt.
Det är definitivt stressande.
När jag var liten fanns det fler hemmafruar, inga mobiler och internet, folk förväntades inte gymma och ta med sina ungar på trettioelva aktiviteter i veckan. Bara några exempel….
Jag tror att det arbetet i sig + kombination av alla ”viktiga” krav som kommer på oss i dessa socialamedier-tider. Man måste göra ditten eller datten för att vara en bra människa/förälder/hästägare. Det måste se ut si eller så hemma. Man jämför sig med andra och skapar kanske sin egen stress, omedvetet.
Jag har varit nära den där väggen men hunnit stanna i tid. Varningstecknen som jag känner igen dem är en känsla av att ständigt vara på väg någon stans. Nu försöker jag lära mig att säga nej, att ta bort uppgifter ur mitt liv där det kan få andra att tro att jag alltid är tillgänglig. Kanske inte svara på meddelanden om jag inte har ork till en konversation, osv…
Jag har inte varit utbränd men jag var väldigt nära ett tag, jag märkte dock av att det höll på att gå överstyr och gjorde en ganska stor förändring för att inte bli det. Jag hade då 2 jobb, jobbade inte heltid på ngt men tillsammans var det mer än heltid. Jag hade dels en timanställning där man fick sms och samtal om jobb i princip hela tiden, det var alltid kris. På det andra jobbet kunde de också ringa och vilja att man skulle komma in och jobba extra utöver schema samt att de hade väldigt dålig respekt för när man var ledig. Jag jobbade kvällar, chefen dag så han passade på att ringa om allt möjligt när han jobbade (men jag var ju ledig) och ofta om sånt som lika gärna kunde vänta eller tas på mail, typ var ngn grej fanns. Det ballade till slut ut helt och jag mådde jättedåligt. Hade alltid nära till gråt, grät för simpla saker, var glömsk, lättirriterad, dålig koncentrationsförmåga osv. Minns att jag vid ett tillfälle glömde bort en hel dag, jag visste att det var fredag och då borde de ju varit torsdag igår, jag mindes onsdagen men torsdagen var helt borta. Jag kunde inte komma ihåg att torsdagen hade skett.
För att inte riskera att hamna där igen är jag noga med att släppa jobbet när jag är ledig. Jag har också alltid kunnat jobba mycket (hästtjej liksom) och kan det fortfarande, jobbar heltid och har ett extra jobb men numera är det ingen som ringer ständigt och när jag går ifrån jobbet så lämnar jag det även i tankarna. Tror också att förmåga till avkoppling är viktig, vi tål mkt stress om vi får återhämtning, det är den ständiga stresspåslaget som vi inte klarar. Sova bra så klart. Motion är också bra, promenader, ridning eller annan träning. Att ha en meningsfull fritid som vi som har hästar gör nog också mkt. Allt blir liksom inte jobbet utan man har ngt annat som också är meningsfullt i sitt liv. Det finns ju också en risk om man har ett väldigt roligt jobb så det inte känns jobbigt att jobba mer, man har ju ändå ett visst stresspåslag även om det är roligt och vi fixar inte ha det ständigt. Kan tänka mig att kravet på ständig tillgänglighet som vi har idag gör en del, många kolla mailen på fritiden, svarar i jobbtelefonen osv. Det är inte helt lätt att begränsa sig då, speciellt om man gillar sitt jobb.
Jag tänker göra allt för att inte bli utbränd, att vara så nära som jag var räckte för mig. Det tog år innan jag kände mig som mig själv igen och det var fruktansvärt att må så. Och ändå så var jag ju inte där utan tippade bara lite på kanten, att verkligen gå in i väggen måste vara ett helvete. Det är inte värt det för något jobb eller fritid i världen.