Denna kommentar från en av mina ridande vänner får utgöra bakgrund till dagens inlägg:
Letar ju efter en tränare som även vill och kan sitta upp på min häst och göra ”lite nytta” dvs sådant som jag själv kanske inte är lika bra på eller ens kan. De flesta jag pratat med sitter INTE upp på elevernas hästar och det tycker jag är synd. Sedan absolut, jag förstår skaderisken som detta medför, men samtidigt hade det tillfört så himla mkt mer. Jag vill dessutom ha en tränare som är MKT bättre än mig, alltså inte bara rider på ”medelnivå”…
Ja, vad säger ni mina läsare?
Håller ni med eller inte? Spelar det någon roll för er om er tränare kan och vill sitta upp på er häst och spelar tränarens utbildningsnivå roll?
Jag behöver väl knappast ens svara på mina egna frågor (men gör det ändå ha ha ha) eftersom ni ju vet hur mitt upplägg med Olof ser ut.
Så ja; för mig just nu spelar det absolut roll!
Medan hästen grundutbildas spelar tränarens utbildnings och gärna TÄVLINGS-nivå mindre roll men ju mer utbildad hästen blir desto mer avgörande blir detta vid val av tränare.
Jag har själv så liten egen erfarenhet av att tex rida seriebyten med många olika hästar så om detta skulle börja strula under inlärningen vill jag tveklöst ha en tränare som kan sitta upp. Just byten är väldigt ”sårbart” att sitta och trixa med själv om det blir problem- det fick jag bittert erfara med Décima så det misstaget gör jag inte om.
Jag är ju dessutom intresserad av att utbilda min häst så högt det bara går även om mitt mål inte är att tävla svår dressyr så även därför ”måste” jag ju ha en tränare på en viss nivå.
I dressyren är det inte så viktigt för mig, där vill jag hellre att tränaren är duktig på att tömköra så jag får hjälp på det sättet.
I hoppningen har det blivit viktigt för mig de senaste 2 åren (vilket var en av de många bidragande faktorerna till varför jag bytte tränare till slut). Jag vill att mina tränare ska kunna sitta upp på mina yngre hästar, ge dem ett gott självförtroende och gärna göra deras första tävlingar – det är en god investering för både mig och hästen! Enligt min mening finns det alltför många som säger att deras yngre hästar är spända på tävlingsbanan (vilket är naturligt), men sen är ryttarna själva som fiolsträngar utan känsla för hur de ska agera. Jag tänker inte gå i den fällan fler gånger och tar varje genväg/utbildningstillfälle jag kan för både hästens och min skull. Har ingen som helst stolthet i att göra allt själv.
Även de rutinerade hästarna vill jag gärna att tränarna sitter upp några gånger per år och checkar av. Har även satt hästar i träning hos mina tränare när jag rest iväg, värt varenda krona.
Vill tillägga: Även om jag inte rider svår-klass själv skulle jag aldrig träna för någon som inte gjort det! Nu pratar vi inte ”jag har startat fem 140-145 för 6 år sedan”- tränare utan frekvent tar upp hästar till GP-nivå.
Nej om inte ens ”de stora” ryttarna drar sig för att ta hjälp (och det gör de inte) så varför skulle vi amatörer?
Jag ser heller absolut inte den minsta prestigeförlust i att tex låta Olof rida och (väl)utbilda Vicke- det är värt hur mycket som helst i stället.
Ridning är svårt nog ändå utan att man behöver göra det svårare än nödvändigt.
Min tränare rider kanske 3-4 ggr per år. Hon är mycket duktig och har tagit upp ett par hästar till GP. När hon rider min häst så är det enbart grundridning. Hon hjälper mig med att få min häst kvickare och mer fram till handen. Sen när jag sitter upp så får jag känna vad det är jag själv ska sträva efter. Jag har ingen tidigare erfarenhet av att rida på den nivån jag gör nu (Int II) så jag vet inte alltid vad det är jag ska känna och eftersträva i ridningen. Då är det guld värt att sitta upp efter min tränare och få den där lilla extra känslan i tex piruetter och passage. Min tränare rider inga av de svårare rörelserna på min häst. Hon vill inte blanda in sin hjälpgivning i inlärningen och på så sätt ge flera signaler till min häst. När jag tex skulle börja med byten i varje på min häst så kände jag att jag inte var tillräckligt snabb i min hjälpgivning och jag var rädd att jag skulle ställa till det för min häst. Jag bad då min tränare göra det istället men det ville hon inte just för att det skulle kunna ge mer problem när jag sen sitter upp och inte ger exakt samma signaler till hästen som hon gör. Hon lugnade mig och bad mig bara ha is i magen och fortsätta på ett kravlöst sätt att leka med bytena i varje. Och visst gick det! Såklart tog det längre tid men nu fixar vi elva ettor galant :). Jag är mycket tacksam att min tränare rider när jag ber om hjälp och jag tycker det är ett mycket bra upplägg att hon coachar mig från marken för att lära oss allt det svåra men att hon ändå sitter upp och får fram det där lilla extra i grundridningen vid behov.
Visst är det viktigt att ha en tränare som kan sitta upp!
Jag kan också svara som tränare. Ja, jag sitter upp om jag bedömer att hästen klarar av att ta nästa steg. Ibland önskar ryttaren det, fast det är för tidigt. Den kanske inte är färdig för det mentalt eller fysiskt.
Som ett sidospår undrar jag hur (o)vanligt det är att tränaren vill rida men att hästägaren INTE vill att tränaren rider?
Faktiskt blev det så för mig med en tränare jag hade för tusen år sedan.
Om hen satt upp för att korrigera en viss sak på Heron fick hen oftast igenom detta på 5 minuter.
Hen kunde därefter fortsätta att rida omkring (och säga att han var så rolig att rida) tills det återstod några minuter av lektionen.
Hästen kändes då mer trött än något annat och det gav MIG inget att sitta upp.
Till slut vågade jag knappt säga att/ om jag hade problem med något av rädsla för att tränaren ville sitta upp.
Vet inte hur jag hade sett på saken idag men oavsett så vill jag att ev tränarridning ska ge även mig något- inte bara ske för att det är KUL (jo gratis i så fall…..).
Absolut jätteviktigt att tränaren kan sitta upp på hästen! För mig känns det viktigt att veta att den jag tränar för ”känner det jag känner”, alltså vet hur hästen känns eller hur den är att rida på. Även om det såklart går att ge instruktioner utan att veta hur hästen är att rida så känns det för mig som att man kanske får gissa sig fram till varför det är si eller så om man inte själv provat. Tex kan hen veta om min häst har egen framåtbjudning eller om det är jag som rider den så det verkar så? Sånt skulle jag fundera på. Av den anledningen har jag svårt för att bara prova rida för nån också. Jag vill att det ska vara kontinuerligt och personligt så tränaren känner både mig och hästen och både minns vad vi gjorde förra gången och har en plan för framtiden. Med vänlig hälsning svår och bortskämd elev.
Det finns ju många bra tränare som inte längre är aktiva ryttare. Dvs de varken vill eller kan sitta upp. Kan vara bra från marken ändå. I dessa fall kanske man kan lösa ev behov av annans ridning med en annan ryttare eller någon man kompletterar med. Behöver ju inte vara den ordinarie tränaren. Personligen så var det nu flera år sedan någon red mina hästar. Sist var när den nu stabila skulle lära sig byta och blev urjobbig med massa hopp och skutt och skit. Då fick jag leja en orädd skicklig pilot en tid. Fast visst, det skulle mycket väl kunna bli aktuellt igen med annan häst.
Som tränare så sitter jag gärna upp på SNÄLLA normala hästar som uppför sig i alla fall inte i ridhuset (typ din Birgitta). Hästar som är för unga, vilda eller beter sig »konstigt« sitter jag absolut inte upp på. Finns ingen anledning att riskera min hälsa (med allt det kan medföra) på någons annans häst. Har man den typen av problem och vill ha ridhjälp får man träna för någon annan alltid eller ibland.
Ha ha…ja min HAR du ju suttit på 🙂 och är medskyldig till att jag köpte honom.
Skämt å sido; jag förstår absolut att man inte vill sitta upp på alla typer av hästar- att riskera ”vad som helst” hade jag aldrig utsatt mig för.
För övrigt resonerar även min hovslagare likadant- han skor inte hur knäppa hästar som helst. Finns alltid dom som vill göra det oavsett…
Ja och på honom kände man sig säker även när han var just fem fyllda. I alla fall inne i ett ridhus. 🙂
Jag har haft två stycken A-tränare som inte är aktiva ryttare längre tidigare, men som var väldigt väldigt skickliga och lärt mig enormt mycket. Däremot tror jag i stadiet jag är nu som ryttare behöver jag någon som kan sitta upp på hästarna för att utvecklas snabbare själv. Jag brukar säga till bekanta som frågar mig varför mina tränare hoppar mina hästar; ”det finns en anledning till att de har tagit upp tiotalet hästar till GP och jag har inte det”.
Håller helt med dig om att hälsan går före allt!
Min hemmatränare sitter ofta upp, dels för att få igenom nåt om jag har svårt med det, ännu mer exakt. Hjälper mig känna vilken känsla jag ska leta efter. Och som tränare kan jag känna att det ibland är lättare att förklara något om man suttit upp en stund. Jag tror många är för rädda att växla ryttare. Även lätt att överkorrigera om man sitter på samma häst mycket
Ridit för både och,”hemmaträningen” läs motivation,dvs normala träningen,då hade jag ingen ridhjälp,men annars såklart jag väljer en tränare som sitter upp och lär hästen det jag inte kan.Mecket som i mitt fall var att tränaren var ;kille 2m lång med ett elektriskt ass,my god dom var verkligen på”tårna” på nästa ridpass.
Ha ha ha…jag brukar raljera om Olofs ”3 meter långa ben” (skiljer 7 hål på våra stigläder) men faktiskt rider han så ”nätt” att det inte är några bekymmer att rida efter honom.
Skulle inte vilja ha hjälp av någon tung ryttare som red med grova hjälper- så rider ju inte jag.