Härom dagens slog det mig igen:
Oavsett om det har gått dåligt eller bra när jag har avslutat ett ridpass längtar jag redan senast nästa dag efter att få hoppa upp i sadeln igen!
Har det gått bra vill jag fortsätta att slipa på den fina känslan och har det gått dåligt vill jag försöka ändra det som inte kändes bra.
Jag kan faktiskt ibland förundras över min egen lust (dvs att jag aldrig tröttnar efter så många år) men klagar inte.
Sedan visst….enstaka gånger är jag inte heller på topp utan är trött, sjuk, grinig eller whatever och längtar just i dessa stunder inte efter ridning men det är faktiskt väldigt, väldigt sällan.
Känner ni igen er?
Så känner jag oftast med, visst går de upp och ned när man rider men vem sa att ridningen var en lätt sport? 😉