Fick nedanstående text från en bloggläsare som undrar om detta är något som ni också känner igen/ har varit med om för egen del:
”Det handlar om hästar/ridning och rädslor, ngt jag förstått är ett väldigt tabubelagt ämne – man får liksom inte erkänna att man är rädd.
Känner du igen detta?
Om man erkänner att man är rädd så innebär det per definition att man är en kass ryttare och även hästägare. Jag gjorde själv ”misstaget” och drevet har gått sedan dess….
Då både min häst och jag blev rädda och osäkra i just detta momentet (allt annat funkar) så valde jag att ta hjälp.
Ett litet tag senare pratade jag med en person i stallet och berättade att jag bestämt att inte göra detta när jag är ensam på ett tag – och döm då om min förvåning när jag fick höra att ”du kanske skulle be någon duktigare rida din häst istället?”.
Tilläggas bör att det är inte i just ridningen problemet är, och att jag ridit in och till åtskilliga hästar i mitt liv, det här har aldrig varit något jag varit osäker på tidigare men när jag faktiskt kände att jag (och min häst) tappat lite förtroende för detta moment så har jag inga problem att erkänna RÄDSLA.
Men ska det vara så tabubelagt att erkänna det?
Du kanske är trygg i allt kring din häst och hästhållning men så är du med om en olycka i låt säga hoppning/lastning/uteridning eller vad som helst, ska man inte kunna prata om det då? Eller få erkänna rädsla/osäkerhet?
I förra veckan fick jag höra att snacket går i stallet; jag är en dålig ryttare/jag är rädd för min häst/jag förstör min häst mm.
Tror att det här är ett ganska stort problem i hästSverige, man FÅR helt enkelt inte erkänna rädsla (och om man gör det har man liksom ”blottat strupen”) – speciellt inte om man har egen häst.
För min del är det ju en specifik och isolerad sak men det kan säkert vara lite vad som helst…
Rädslor är ju till för att övervinnas, men det tycker ju jag att man gör genom att upprepade gånger få göra dem när det går BRA och att man därav får förtroende igen och blir säker.
Vad som är lätt att glömma är att även de stora världsnamnen tar hjälp, de sitter inte på sin egen kammare och löser allt, och de har tidvis också problem.
Skitprat är oerhört tråkigt, det är ett tufft klimat i hästvärlden – oavsett om det är på nätet eller IRL.”
Ja, vad säger ni? Känns det igen?
Jag skulle vilja säga att det kanske inte är så konstigt om man tycker att andra människor är rädda för vad det än må vara OM man inte är rädd för samma sak själv.
På högstadiet hade jag en klasskamrat som var livrädd för fåglar utomhus- det störde mig rejält när hon kastade sig för gråsparvar men det var ju hennes rädsla.
Och jag vet att när en ryttare köpte en häst som hon inte vågade galoppera med på en evighet efter köpet så tyckte jag att detta var hur märkligt som helst men å andra sidan ska jag ju faktiskt inte ens bry mig, eller hur?
För egen del minns jag att jag sa att det nog inte hade behövts att Kreon hade kastat av mig max 2-3 gånger innan jag inte hade vågat rida honom mer för han var så otroligt beräknande och saknade helt självbevarelsedrift medan en stallkamrat på fullt allvar tyckte att jag skulle prova att dra omkull honom nästa gång han stegrade sig ?!?!?
Så det är nog lätt att råka ut för oförstående och rent av elaka kommentarer kring vad ANDRA uppfattar som obefogad rädsla/ överdrift osv.
Har ni några bra tips på hur man löser detta?
Känner väldigt mycket igen det från tiden jag stod i inackoderingsstall. Minsta lilla svaghet och ”stallkamrater” kunde hugga som gamar. Det enda tips jag kan komma på är att stå för sin rädsla och arbeta med den, precis som din bloggläsare skriver att hen gör. Kanske konstruktivt prata med stallkamraterna?
Jag är först att basunera ut att jag VÄGRAR rida in hästar då jag är alldeles för rädd för det, och då har jag trots allt gjort det tidigare. Jag skickar iväg mina unghästar på inridning till vänner som arbetar med detta och är väldigt ärlig med varför jag gör det.
Det är en tråkig kultur inom hästvärlden att man aldrig får vara rädd, vet inte riktigt var den kommer ifrån men kan tänka mig att det är för att det är högre status att vara väldigt orädd. Men det ÄR en farlig sport vi håller på med, det går inte att komma ifrån. Det är stora flyktdjur vi håller på med och att man blir rädd ibland är för mig helt naturligt. Dels kan det ju vara så att man råkat ut för specifika händelser som gör att man blivit rädd men det behöver inte vara så. Rädsla har inte alltid någon logik och det går inte alltid att styra över.
Jag är ganska mesig framförallt för att jag råkat ut för en del och sett en del saker hända andra. Otäcka avramlingar, sparkolyckor osv. Numera erkänner jag alltid när jag är rädd, många gånger släpper det lite när man säger det högt. Och jag vägrar skämmas för det, det är helt naturligt. När jag var ridlärare var jag alltid supernoga med att poängtera att eleverna måste berätta om de tycker ngt är otäckt för att jag skulle kunna hjälpa dem på ett vettigt sätt. Har haft elever som inte säger ngt, jag försöker instruera och blir konfunderad över varför eleven inte gör som jag säger och sen visar det sig att eleven inte klarar av att ta till sig instruktionerna för att hen är rädd. Bättre att direkt säga att jag tycker detta är otäckt så får vi hjälpas åt att komma förbi det. Det är liksom inte hela världen, det går oftast att övervinna det eller hitta strategier för att hantera sin rädsla. Och man måste inte till varje pris göra allt. Om jag inte galopper på 1 år på min häst, vad gör det? Om man tar hjälp med ett visst moment för att man tycker det är otäckt, vad är det för fel på det?
Ofta så kommer man själv fram till att nu är det dags att hoppa det hindret, eller galoppera eller vad det nu kan vara om man bara ger det lite tid, man har bra stöttning utan press och om man inte är för hård mot sig själv (det ökar ofta bara pressen vilket inte hjälper). Och att ta hjälp är aldrig fel, förstår inte riktigt den kulturen att man ska klara av allt själv. Det gör ingen!
Otroligt bra skrivet Frida! Du låter som en mycket trygg och bra ridlärare som stöttat rädda elever.
Som med allt annat som är ”tabu” måste man prata om det och avdramatisera det. Jag har mycket ångest, vilket min hjärna gärna ”hänger upp” på saker som jag då känner rädsla inför. Jag rider största hästen i stallet, är enda tävlingsryttaren, hoppar terräng osv. Så folk tror att jag är jättemodig och blir hur paffa som helst när jag berättar hur osäker, nervös och rädd jag kan bli. Då öppnar man liksom upp för samtal.
En gång tackade jag nej till att vara med i hopplaget på klubben med hänvisning till att jag är så nervös och rädd på hopptävlingar att jag skulle må dåligt av det. Varpå personen som frågade glatt berättar att hen också är dödsnervös varje gång hen ska hoppa. Och jag som trodde att hen var världens tuffaste och aldrig var rädd för nåt! Så det är nog många fler än man tror som brottas med detta.
Jag är ibland rädd i hanteringen av vissa hästar och skäms inte ett dugg för det. Väljer helt enkelt att inte hantera hästar som är ouppfostrade eller oberäkneliga. Rider inte ut på hästar som reser sig/sticker för minsta lilla osv.
Jag känner inte igen det alls. Jag säger alltid att jag bara sitter upp på snälla ”avramlingssäkra” hästar. Och i och med mitt hästköp nu har jag också varit tydlig med att jag vill ha en snäll häst. Tycker ingen ens lyft på ögonbrynen. Än mindre på allvar häcklat mig för detta.
Tror skillnaden är att du har eget stall. Dessutom så skulle väl få säljare häckla någon som vill köpa en dressyrhäst, ffa om det är en medelålders kvinna som ska handla 🙂 .
Står man i ett större stall tror jag tyvärr att risken för skitsnack är mycket större….
Men vad har eget stall med det att göra? Jag träffar ju massor av hästfolk ändå. Eller iofs… de kanske snackar skit när jag inte hör det då vi ej är uppstallade ihop. Fast jag tror inte det. Tror mer det har med att göra att jag må vara försiktig på hästryggen men också kompetent. Varför skulle min försiktighet förstöra hästen liksom? Jag går ju tex ite i nån större konflikt med hästarna utan får min vilja igenom på annat vis. Och det är ju bra även för hästarna.
Med eget stall menar jag att man är mer förskonad från kreti och pletis åsikter än om man tex står uppstallad på en större anläggning/ ridskola med ”blandat klientel”.
Där brukar oftast finnas någon/ några som har åsikter om det mesta….