I morse var hela familjen exklusive Vicke flitiga och gick 7 kilometersspåret i Torup, delvis åtföljda av regnskurar.
På eftermiddagen skrittade jag ut Vicke som för ovanlighetens skull var såååå spänd.
Något verkade ha upprört hästarna redan i hagen så efter intag stod min vanligtvis stillsamma häst och steppade på stallgången och sedan var det som sagt mycket spänt när jag red iväg.
Jag hann ångra att jag inte hade satt på gramanen och vid ett tillfälle satt jag också väldigt löst i sadeln när Vicke såg 2 fasaner strutta iväg.
När han sedan vägrade att gå förbi ett upplyft brunnslock som han alltid tittar till på kände jag att jag började få nog att tramsandet.
Efter flera försök att vända genom en liten stegring åtföljd av en halvpiruett i skritt lyckades jag dock övertyga djuret om att vi inte skulle ätas upp av locket och en stund senare kunde vi äntligen skritta normalt.
Då hade i stället vinden tagit i och de enstaka plusgraderna kändes som flera minusgrader så allt som allt var det ingen mysig tur jag fick ut oss på.
Men så är det ibland och eftersom jag 99 gånger av 100 är för en utomstående måhända nästan överdrivet nöjd med mina ridpass är det väl inte mer än rätt att enstaka diton inte är optimala 🙂 .
