När ska man lägga sig i?

Att det finns lika många åsikter om allt som har med hästar att göra som det finns hästägare är mer eller mindre oomtvistligt enligt mig och nästan alla tycker att just deras sätt att rida/fodra/ handha en häst är det rätta och bästa.

Att framföra en avvikande åsikt eller kritisera en annan hästägare kan vara ohyggligt känsligt och det är lätt att ett välmenande råd eller bara en helt oskyldig kommentar väcker tigrinnan i ägaren med ganska trista konsekvenser.

Jag har ju alltid varit väldigt frispråkig på gott och ont men har genom åren i alla fall FÖRSÖKT att dämpa lusten att säga precis allt som jag velat, just på grund av ovanstående.

Så länge det inte handlar om djur som plågas eller verkligen far illa försöker jag att knipa käft så vida mina åsikter inte efterfrågas men så klart glappar min käft också ibland.

Gårdagens kommentar från en läsare om hur hon känner till en ryttare där ”man” bara väntar på NÄR och inte OM personen ska bli avslängd fick mig att minnas ett tillfälle då jag medvetet la mig i och sa vad jag tyckte trots att många säkert hade varit (och VAR) tysta.

Det var då jag pratade med en fd stallkamrat och oombedd faktiskt bad hen att överväga om hen inte skulle sälja sin häst.

Anledningen var att jag visste att personens häst hade slängt av hen väldigt många gånger under de gångna månadernas hoppträningar och jag började känna att det här kan sluta riktigt farligt.

Om vuxna personer ramlar av/ slängs av säg….10 gånger på ett år är det enligt mig statistikt sannolikt att någon av gångerna resulterar i en mer eller mindre allvarlig skada och man måste som ryttare ställa sig frågan om det är värt det!

Så klart riskerar man alltid att slå sig och alla kan ramla av i alla möjliga situationer men när det liksom börjar bli ett mönster eller lite väl ofta återkommande så….

Jag vet ju själv hur jag skadade min nacke när jag ramlade av senast och den skadan tog över ett år innan jag var helt bra ifrån.

Så; jag valde att säga en obekväm åsikt till stallkamraten och hoppades att hen skulle förstå att jag sa detta av omsorg- inget annat.

Jag skulle inte vilja leva med att personen kanske blev invalid i en ridolycka för att jag valt att vara tyst och jag tyckte också att gränsen för ”påhejande uppmaningar” var passerad sedan länge.

Så klart ska man uppmuntra varandra men ibland är det bättre att vara realist än optimist och det är inte alltid man är betjänt av att höra att man ska ”kämpa på” och andra dylika klyschor.

Jag anser mig dessutom vara tillräckligt erfaren för att se när ett ekipage är ett ”mission impossible” och så tyckte jag att det var i det här fallet.

Och ja…stallkamraten förstod mig och tog inte illa upp- inte vad hen sa till mig i alla fall.