På tal om en diskussion på ett hästforum kring att ge eller inte ge andra beröm vad gäller hästar och ridning har jag funderat på hur det är “i min värld”.
När jag tävlade hoppning för över 25 år sedan kunde jag hos vissa stallkamrater märka en missunnsamhet.
Det blev kanske för svårsmält att jag som extremt orutinerad hobbyryttare lyckades hitta en superbillig häst som visade sig vara något av det bussigaste man kunde finna om man ville tävla hoppning.
Visst skenade han mot allt man styrde emot i början men hans grundinställning var att han VILLE hoppa- en egenskap som knappt går att mäta i pengar men den är GULD!
Och för en del andra hästägare kändes det måhända för ”orättvist” när jag hade så fina framgångar med denna häst att det var svårt för dom att glädjas MED mig i framgång medan deras skadeglädje var svårare att dölja i motgång.
Men om vi ska blicka framåt tycker jag att jag numera mest upplever att ”folk” inte är rädda för att ge beröm, positiv feedback, vare sig det handlar om stallkamrater eller andra ryttare hos Olof varav en del är personer jag aldrig träffat förut.
Och det är så klart jättekul och en egoboost när fler än jag gillar min lilla häst.
Att vissas ord sedan väger tyngre än andras är kanske inte så konstigt; för mig är det långt viktigare vad tex Olof och olika dressyrdomare tycker om Vicke än någon random bloggläsare som bara har sett en stillbild på nätet.
Själv har jag aldrig haft problem med att ge andra beröm; jag ser liksom inte varför man skulle hålla inne med det?
Min prestation/ häst/ whatever ändras ju inte bara för att jag berömmer någon annan.
MEN; jag ljuger aldrig.
Jag vet att jag ibland har haft vänner och bekanta som har tyckt att man kan säga något snällt fast man inte menar det (=ljuga) bara för att göra någon annan glad men det är inte alls min grej.
Säger jag något positivt så menar jag det och försöker i annat fall att vara tyst (om jag tycker att något är fult/dåligt).
En gång för länge sedan kände jag mig tvingad att gå emot min princip om att aldrig ljuga och det var jättejobbigt.
Jag deltog i en sammankomst där alla skulle säga något positivt om de andra och när det kom till EN specifik person kunde jag på fullt allvar inte komma på något ärligt i stunden utan lyckades hitta på en nödlögn.
Jag kunde bara inte med att göra så mot någon annan men det kändes inte heller ok att ljuga…
Hur upplever ni det här med att ge och få beröm? Får ni ofta beröm? Aldrig? Ger ni beröm?
Jag kan ”ljuga” i den meningen att om någon annan, som jag vet har helt annan smak än jag, har till exempel ett nytt plagg som jag personligen tycker är rent hiskeligt men som jag vet att personen i fråga är jätteglad för så kan jag säga något snällt. Typ ”det är verkligen din stil” eller ”jag ser att du verkligen trivs i den tröjan”. Men ger alltid beröm med någon avsikt så att säga (för att jag tycker det är förtjänt eller för att jag gärna vill göra någon glad), strösslar inte bara beröm omkring mig för skojs skull.
Min nuvarande chef är en extrem perfektionist och är expert på att hitta det som inte är bra men glömmer alltid att berömma det som faktiskt är bra. Det är ärligt talat helt utmattande att arbeta med en sådan person och jag är glad att mitt kontrakt här inte är ”för evigt”. Jag är själv kritisk så det räcker till mitt eget arbete så att alltid ha i bakhuvudet att han aldrig, aldrig är nöjd är otroligt stressande. Sedan vill man förstås inte ha ”tomt beröm” heller, det måste finnas någon slags balans.
Sådana där saker som dina exempel kan jag också säga. Och det tycker jag inte är att ljuga utan att liksom välja en annan approach 🙂 .
Jag tycker man bör träna sig i att se livet ur olika synvinklar.
Även om Xxxxx rider ganska dåligt på sin »fula häst« så kan jag kanske med lite ansträngning se att det är det bästa hon/han för dagen förmår och hon/han hade inte ekonomiska medel att köpa en finare häst. Då har jag DEN hatten på mig och kan berömma utifrån det.
Om jag tittar på Xxxxxx som tävlar GP och är en duktig ryttare, då har jag DEN hatten på mig och berömmer utifrån det.
Jag föredrar i det stora hela att vara snäll och göra folk glada, och anser ej ovan som ljug utan en förmåga att »skifta vy«. Något som jag nog utvecklat dels med åren, dels med rollen som tränare. Man kan inte vara tränare utan att ha förmågan att sätta nivån olika.
Jag håller helt med dig och tycker själv att jag har den förmågan.
Att jag sedan inte berömmer allt möjligt i tid och otid är något annat.
Nu är jag ingen utbildad tränare men de gånger jag haft elever så har jag absolut hittat saker att berömma och framhäva, det är mer i det dagliga livet jag inte går runt och försöker hitta saker att glädja andra med. Låter kanske flummig men…ser jag något jag gillar i ”det dagliga” berömmer jag utan tvekan men jag anstränger mig inte att hitta något positivt att säga om jag inte gillar xx.
Jag KAN göra det men då ska det mer vara om jag får en direkt fråga.
Blev för övrigt så himla glad när jag läste en kommentar om detta inlägget på Facebook för en stund sedan.
En fd stallkamrat för en miljon år sedan skrev: ”Du är en helt underbar ridlärare Birgitta kommer ihåg när jag red för dej på mitt fullblod.”. Det värmde otroligt att någon kan minnas sådant som ligger väldigt långt bak i tiden.
Får beröm ofta med Diva, men hon är ju en jättefin häst så det är fakta, även om jag blir jätteglad så är det ju ännu roligare om jag får beröm för min ridning. Det händer inte lika ofta.