Idag var vi iväg på en ”snabbt in, snabbt ut”- tävling, dvs en sådan där inte hela dagen tas i anspråk för ens starter.

Efter knappt 3,5 timme var jag tillbaka i stallet och kunde släppa ut Vicke i hagen för flera timmars utomhusvistelse.

Själv åkte jag hem mycket nöjd; idag blev det ”personbästa” i MSV B:2 på nästan 66 %!

Om ni undrar över rubriken så har Vicke flera gånger varit väldigt spänd kring den ansamling av gröna växter som denna tävlingsplats ofta omger sina domarbord med- ibland har har skyggat så att vi har lämnat MIN tänkta linje med väldigt många meter och det har känts väldigt irriterande.

Vicke har en miljon goda sidor men en av de dåliga är att han kan bli väldigt spänd beroende på xxx och tex hemma i ridhuset är han i princip spänd 80 % av tiden man rider på den ena kortsidan av ridhuset (beroende på att det står och ligger en massa saker i dess närhet).

Han slappnar nästan aldrig av helt och det spelar ingen roll att jag ignorerar och bara rider vidare.

Så klart är han inte helt oridbar och ibland kanske det inte ens syns att han ÄR spänd men det är han, om än aldrig så lite.

Och det är många gånger denna spändhet som har ploppat upp på tävling, ibland mycket, ibland lite, sällan inte alls och just Sydslättens ”djungel” har tidigare stört Vicks.

Nu, efter att ha tävlat där flera gånger har han tydligen bestämt sig för att växterna inte kommer att anfalla (dessutom var de inte placerade lika nära staketet som vanligt) och det kändes bra.

Jag hade också bra känsla över lag och gladde mig lite extra åt 7:an på den samlade skritten som jag ju ”äntligen” har kommit ihåg att faktiskt  rida hemma samt 7,5 på det ena (svårare!) bytet.