I morse när jag kom till stallet och ledde bort Vicke till uppbindningsplatserna såg jag direkt att han gick orent och en snabb longering på den nyharvade utebanan bekräftade det.

Klart synlig hälta i höger varv, i vänster ser jag inget.

Benen var svala och osvullna, jag märkte inget när jag tryckte på sulorna och ballarna med en bovkrats.

Så jag lutar åt hovböld (som han hade nästan på dagen för 2 år sedan) eller samma hovledsskada som gäckade oss länge för 4 år sedan men det kan så klart vara allt mellan himmel och jord så det är inte ens lönt att spekulera.

De gånger Vicke slagit frambenen och blivit halt av detta (hänt flera gånger) har han varit varm i det aktuella benet så jag trooooor inte riktigt på detta men åter igen; allt är möjligt.

Som ni vet hatar jag ovisshet men får tyvärr acceptera den i vart fall några dagar så jag ser åt vilket håll det går och också kan boka veterinärtid.

Det nästan osannolika är att jag för första gången på hur många år som helst ”vågade” anmäla mig till ett meeting (Björbäck den 18 maj).

Jag har under massvis med år aldrig kommit iväg någonstans; ibland för att den häst jag ägt då varit för ung men minst lika ofta för att djuret varit halt eller under igångsättning efter hälta.

Det har verkligen varit som förgjort och titta nu!

Jag tänkte när jag anmälde mig till Björbäck (bara det är ju lite sjukt….) ”ska jag verkligen VÅGA anmäla mig”  och uppenbarligen är det inte meningen att vi ska åka på några meeting.

Nu är ju just detta med meeting det lilla, det finns massvis med tävlingar ändå men steg 1 är ju att ha en frisk häst….

Så nu kan jag bara avvakta och tycka synd om oss under tiden 🙁 !

I morse blev det ingen hästmotion alls utan bara lite tidigare utgång i hagen.

Nu när allt är så upptorkat känner jag inte att behöver lösgaloppera Vicke när han vilar- han tog några varv i denna gångart i hagen, upplevt eller påhittat skrämd av en skottkärra jag hade ställt in för att städa upp efter hans kinkiga ätande av ensilaget.

När han insåg att kärran inte skulle äta upp honom kom han till ro och jag kunde borsta lite på honom, klappa och sedan fortsätta med mina bestyr.

Under eftermiddagens hundpromenad med Molly mötte jag några skolbarn.

”Det är världens snabbaste hundras” sa en ca 10-årig flicka initierat till sina kamrater och ja…det är det ju nästan 🙂 .

Kommer ni ihåg min enorma vurm för harvning 🙂 ?

På förra anläggningen harvade jag ju utebanan i princip innan varje ridpass och jag ägde också en egen ”pinnaharv”.

Gissa om jag blev glad att hitta en likadan järn-tingest i nuvarande stall (jag sålde min när jag flyttade) och ännu gladare då jag fick ok att härja med den på utebanan.

Idag premiärinvigde jag harven bakom min bil och resultatet blev faktiskt good enough, precis som förväntat.

Nu är ridbanan alltså ÄNNU bättre och Vicke dansade runt i 45 minuter till ägarens belåtenhet.