För att anknyta lite till gårdagens inlägg tänkte jag idag skriva lite om något av motsatsen till att inte skaffa barn; de som har en otroligt tight relation till sina barn; även i vuxen ålder.
Detta är nämligen ett fenomen jag har stött på väldigt många gånger genom åren; att en ridande person (oftast tjej/kvinna) har en otroligt ”närvarande” förälder (oftast mamma).
Denna ”närvaro” yttrar sig i både fysisk och ekonomisk form, inte sällan samtidigt.
Föräldern supportar sitt ridande barn många, många år efter myndighetsåldern, både med pengar men också med en ibland nästan ständig närvaro i stallet, på träningar och tävlingar.
Att man gör det under en period i livet då ryttaren inte har tex körkort eller något jobb (dvs varken kan betala för sin hobby eller ta sig till olika evenemang med hästen) är inte så konstigt tycker jag men för egen del hade jag velat klippa navelsträngen mer när jag blev vuxen än vad en del tycks ha gjort.
Jag skulle inte vilja vara ekonomiskt beroende av någon annan för mitt hästeri och skulle inte heller vilja ha varken mina föräldrar eller partner i stallet på en regelbunden basis.
Men där är man så klart olika och jag tror nog att de flesta som har detta tighta band med en eller både föräldrarna även som vuxna uppskattar det; så ter det sig för mig som utifrånbetraktare i alla fall.
Hästmänniskan verkar inte ha något emot att alltid ha en skugga vid sidan om sig utan uppskattar umgänget, hjälpen och det finansiella stödet om det förekommer.
Och föräldern får ju också uppenbarligen något ut av ovanstående, annars hade man ju lagt sin tid och pengar på annat gissar jag.
Vad är era erfarenheter och hur tänker ni?
Nu har jag ju flyttat 30 mil ”hemifrån” men innan var mamma alltid med i stallet, nästan varje dag. Det var vårat intresse tillsammans även om det var jag som red och hon som mockade osv. Båda var engagerade när jag tävlade.
Idag bor jag ju långt ifrån, men fortfarande stöttar dom ekonomiskt (Willys box kostar lika mycket som min lägenhet i månaden), vi delar på utgifterna, och dom står för en större summa än jag.
Jag är extremt beroende av mina föräldrar och ingenting jag skäms över alls, jag har både en fin häst, en fin lastbil och står helinackorderad hos en duktig ryttare/tränare 🙂
Dock är jag otroligt tacksam över att mina föräldrar har denna möjlighet, eftersom alla varken kan eller har möjlighet att ha det så!
Har du märkt av någon missunnsamhet i din omgivning pga dina föräldrars stöttning, att folk tycker du är bortskämd, att det är konstigt eller annat negativt?
Spontant tänker jag att du är en väldigt lyckad lottad tjej – inte främst för att dina föräldrar har ekonomiska förutsättningar att stötta ditt intresse utan framför allt för att de har ett så starkt intresse av att dela det med dig! Jag vet ju inte hur gammal du är men du låter som en mogen, förståndig och ödmjuk person, vilket jag själv kopplar till att du haft så pass mycket föräldranärvaro som stöttat dig i att utvecklas åt det hållet. Sedan har vi ju alla våra personligheter också 🙂 Jag försöker i alla fall göra en liknande insats som dina föräldrar gjort, i mina egna döttrars liv och skulle bli överlycklig om jag någon gång i framtiden skulle stöta på att någon av dem skriver lika fint och balanserat som du.
Angående bortskämdheten. Många vill ju rida men inte alla har de ekonomiska förutsättningarna. Min upplevelse är dock att allra oftast så uppfattas nog inte hästmänniskor som bortskämda eftersom det allmänna intrycket är att man mest är i stallet och skottar bajs och det klingar ju snarare åt ett motsatt håll. Man behöver också vara rejält införstådd med hästeriet för att inse hur mycket det faktiskt kostar. Har därför svårt att tro att andra i allmänhet upplever de som har möjlighet att syssla mer med sin hästhobby som just bortskämda 🙂
Jag tror kanske det är mer ANDRA hästmänniskor är de som inte sysslar med hästar som kan känna avundsjuka, just för att de är insatta i sporten och vet vad allting kostar.
Ja, jag är ju som du vet både hästintreserad och mamma. Jag är i stallet varje dag för jag gillar det, sen att jag på grund av skada inte kan rida länge är en annan sak men att ha förmånen att (ja, jag ser det som en förmån) att vara i stallet med det jag älskar mest ger mig livsglädje. Vad det gäller ekonomi är det upp till var och en att själva bestämma.
Känner absolut igen det du beskriver. Är väl bara att gratulera de som får hjälp med både ekonomi och skötsel av hästen…
Själv kunde jag inte skaffa häst förrän jag både flyttat hemifrån och börjat jobba heltid (på den tiden tror jag det var ovanligt att man jobbade OCH bodde hemma..), och nog sjutton var det svårt att få ihop det, både med tid och ekonomi, men nu har jag hållit på så hela vuxna delen av mitt liv så det går på vana;-)
Och visst hade hästlivet sett väldigt annorlunda ut om jag fått uppbackning hemifrån men så var det helt enkelt inte och inget jag kan gräma mig över idag.
Har haft min häst hos min pappa i alla år och de är enkelt varför.Han har själv två stycken hästar ( travhästar ) och då anser han att de är onödigt att jag ska stalla upp min häst någon annanstans. Min nya kommer också bo där. De fungerar bra och på de sättet kan jag och min pappa ändå ha en relation till vandra, utan hästarna hade jag inte haft någon alls. Min mamma har jag där i mot en väldigt fin relation till, vi pratar nästan varje dag i telefon en stund, och jag är ändå 27 år. Men hon har vart ett stort stöd för mig när jag haft problem med mående och annat.
Jag har ju inte haft ”hästföräldrar” och har (till min stora sorg) inte heller en ”hästdotter”, däremot är jag och min dotter, precis som jag och min mamma var, kompisar. Detta sticker också i ögonen på folk, Gud förbjude att vara kompis med sitt barn.
Fast varför sticker det i folks ögon? Din dotter är ju nästan vuxen och det finns ju massor ni kan ha/göra tillsammans fast ni inte ”behöver” så att säga. Jag tycker det verkar trevligt.
Hos oss är det jag som äger hästarna (2st) och döttrarna, mest en för tillfället, som hjälper mig med det jag inte kan ( eller törs), dvs skogsritter och inridning. Det är winwin. Hon är fattig student som får rida gratis och jag får hjälp med det jag behöver. De dagar hon rider fixar jag stallet under tiden förstås.