Bland många visdomsord man kan få sig serverade från olika håll är att man ska ”leva i nuet”.
Funderade på detta och inser att jag nog gör det rätt så bra även om jag hela tiden har saker inplanerade.
Men mina planeringar sträcker sig oftast inte så långt fram i tiden, undantaget tex olika resor som jag och Henrik ofta bokar flera månader i förväg för att veta att inget blir slutsålt, att semester beviljas, djurpassning är ordnad osv. Men vi tar också alltid alla ombokningsskydd som går att få….
Vis av, oftast tråkig, erfarenhet vet jag hur snabbt planer kan omkullkastas och vill därför varken tänka eller ”outa” allt för mycket framtidstankar och sedan är jag väl lite larvigt skrockfull också.
När folk tex frågar om mina mål på lång sikt med Vicke så är jag ganska fåordig- vi har väl alla som hästägare upplevt hur snabbt sådana mål får stå tillbaka av alla möjliga orsaker.
Eftersom jag själv ändå är ganska ”i nuet” och tycker det är att föredra kan jag fascineras av de som verkar leva motsatt- både framåt och bakåt så att säga.
En del kan tex planera ett hundköp som ligger 1-2 ÅR fram i tiden- det känns väldigt märkligt för mig just eftersom så himla mycket kan hinna hända/ ändras under så lång tid.
Å andra sidan är det kanske/ troligen trevligt och roligt att ha något att se fram emot och längta till- så som vi gör med våra resor.
Vet också de som på olika sätt tycks ha fastnat i det som en gång har varit och det känns för mig som lekman och utifrånbetraktare som ”inte bra” men det kanske det är?
Det kan tex handla om släkt, vänner och husdjur som man mist, saker man upplevt eller bara något sådant enkelt som hur man såg ut för 10 år sedan.
Absolut ska man få sörja det man saknar men ibland känns det inte helt sunt att älta sådant som inträffade för 10 år sedan i stället för att försöka gå vidare och skapa nya minnen.
Sedan finns det så klart tragedier som man aldrig repar sig från och man har ju också olika lätt att släppa saker- det förstår jag.
Själv har jag hittills varit lyckligt förskonad från verkliga mardrömsorger så kanske är det lätt för mig att tjoa att man ska leva i nuet…hur tänker ni?
Jag lever verkligen i nuet o tar aldrig någonting för givet så mycket kan ju hända på resan. Det har alla händelser o senaste årens olyckor o sorger verkligen lärt mig. Men att tiden läker alla sår är bara en klyscha. Saknaden o sorgen efter min sambo kommer jag alltid bära med mig även om alla våra fina minnen är en tröst
Säger som du; har inga stora tragedier i bagaget så för mig är det plättlätt att njuta av livet fullt ut och ta dagen som den kommer. Men jag är verkligen ödmjuk inför de som har varit med om de mest fasansfulla tragedier och tänker att om man t ex förlorat sin livskamrat eller ett barn så tror jag det är minst sagt svårt att koppla på maximal glädje i livet konstant. Jag tror att man blir märkt på något sätt. Men så är vi förstås alla olika och tar saker och ting mer eller mindre allvarligt. Jag vet ju personer som blir buttra bara av att ha insett att man t ex har köpt fel mjölk hem… då tänker jag: kom i luckan och sätt lite perspektiv på tillvaron. Men en som förlorat t ex ett barn, där är det svårare att säga ”ryck upp dig och skapa nya minnen”.
Liv – förlorade min sambo för tre år sen och upplever idag att det är LÄTTARE att leva i nuet, då jag vet hur fort livet kan vända =) Klart jag inte var glad DÅ, men idag är jag gladare och mer positiv än jag var innan.
Minns så väl när detta hände och är glad att du ändå har kunnat få något bra ut av detta hemska.
Som hästägare tänker jag att man måste leva ganska mycket i nuet, livet med häst är ju väldigt sårbart, en väl fungerande häst idag kan vara fullständigt obrukbar i morgon och det är svårt att planera långt fram i tiden. Sedan måste man naturligtvis få ha mål och förhoppningar om hur framtiden med hästen ska te sig. Så för egen del tycker jag iaf att man efter x antal hästägarår är rätt krass, det är ganska mkt ”bryt ihop och gå vidare” för min del, annars hade det nog varit lätt att fastna i grubbleri och för mkt tråkiga tankar.
Men naturligtvis sätter sig allt som hänt i livet, och alla bearbetar vi gissningsvis sådant på olika sätt. Vissa saker kanske man verkligen VILL lägga bakom sig men det kan vara lättare sagt än gjort.
För egen del skulle jag ha oerhört svårt för att planera låt säga ett hästköp om två år, och gå och vänta på det.