Intressant debattartikel tycker jag.
Och detta är ju ett ämne som jag har berört flera gånger på bloggen genom åren; att det i Sverige är tabu att prata om pengar, att ridsporten många gånger är ”orättvis” och att pengar många gånger spelar en långt större roll än vad vissa vill låta påskina.
”Du kan komma hur långt som helst bara du ger dig fan på det” är en sanning med modifikation menar jag och många gånger vet jag också att bakom den väldigt idoga ”satsaren” så finns det också mycket pengar i resväskan, pengar som trots allt har möjliggjort att man satsar som man gör.
Alla kan inte lägga allt annat åt sidan för att följa en dröm, så är det bara.
Och nog tusan ökar ens förutsättningar att lyckas om man har tillgång till inte bara bra hästar utan också de bästa tränarna tex; något som jag också tycker sällan lyfts fram tillräckligt.
Jag vet att vissa tränare inte ens befattar sig med vilka elever som helst och även om de skulle göra det så har inte alla uppemot en tusenlapp per träning att lägga x gånger i veckan/ månaden.
Alla kan inte heller betala en tränare att följa med på tävlingar och meeting, som bokstavligen kan följa varje meter man rider med hästen på framridningen och banan.
Och en riktigt bra tränare kan verkligen göra den där avgörande skillnaden liksom vilka kontakter man i övrigt har i hästvärlden, möjlighet att åka på vilka tävlingar man vill, anlita alla andra proffs på vägen etc.
Därmed inte sagt att pengar ger frikort till allt och att de som har det gott ställt inte tränar hur mycket som helst men de har liksom helt andra förutsättningar att göra det.
Och ja, livet är orättvist- det finns det massvis med exempel på så jag vill också förtydliga att jag inte menar att de som har möjligheter inte ska ta dom.
Det tokiga för mig blir när det hymlas, när man vill påskina att ”det är lika för alla” och när en del barn och ungdomar förleds att tro att verkligheten ser ut på ett sätt som den absolut inte gör.
Bra inlägg! Håller med om det hymlas mycket! Det har liksom blivit ”fint” att komma ”från ingenstans med ingenting”…
Du har en poäng, tränarna lyfts alldeles för lite o alla kan inte nå målen för träning kostar. Här har vi en intressant del, träna för utbildade tränare med licens som följer Svrf fortbildning o har f-skatt det kostar. Alldeles för många försöker sko sig på tränaryrket utan att fylla alla kriterier – håller med dig att hitta en bra tränare o träna kontinuerligt leder till framgång o alla kan inte det. Bort med hymlet
Självklart är det skillnad på vad man har för förutsättningar oavsett vad det gäller i livet. T ex så lyckas barn bättre i skolan och arbetslivet om de har föräldrar som är högutbildade. Det betyder ju inte att ngn med föräldrar som inte är högutbildade inte kan lyckas men det har ju en tuffare väg. Har man då dessutom det sämre ställt med pengar, dåliga relationer i familjen, en diagnos osv så blir det så klart ännu svårare. Men några klarar ju sig bra ändå, trots kassa förutsättningar men det är fler som inte gör det.
Samma sak med ridningen så klart, många får inte ens möjlighet till att rida, några får rida på ridskola och har mer eller mindre stöttning hemifrån. Andra har helt andra möjligheter. Även här finns det ju exempel på de som haft lite mindre förutsättningar men ändå kommit långt, Therese Nilshagen är ju ett exempel. Ibland kan ju annat kompensera för bristen på pengar så som talang, stöttande och uppoffrande familj, kontakter, jävligt hårt jobb men oftast krävs resurser. Det är ju verkligheten, förutsättningar och omständigheter spelar stor roll även om några lyckas ändå. Men jag tror att det är viktigt att man förstår att man inte kan påverka allt, det räcker inte alltid ”bara” med vilja och hårt arbete. Det är orealistiskt att hävda ngt annat.