Månadsarkiv: januari 2019

Inspirationsbilder från Gekås, del 1

Som vanligt efter ett besök i Ullared har jag passat på att ta lite bilder inne på Gekås; kanske får ni lite inspiration till något nytt köp- nödvändigt eller ej 🙂 !

Boots-sortimentet är väldigt bra as we speak, ett tag var det väldigt tunnsått med just denna utrustningsdetalj.

Vicke har alltid boots i hagen; allt för att försöka förhindra avtrampade skor.

Fleecelindor i lite olika kulörer. Vågar inte uttala mig om kvalitén men de jag köpte för typ 10 år sedan använder jag fortfarande då och då 🙂 !

Dessa benskydd har funnits länge på Gekås och jag ser att de ibland säljs på olika privatannons-sidor för ett högre pris än vad de kostar nya här.

Utbudet av grimmor i olika prisklasser brukar vara stort.

Ett tips är att alltid ha en reservgrimma i stallet om hästen skulle ta sönder den ordinarie så man slipper ge sig iväg för att köpa en ny direkt. Just en grimma är ju svårt att klara sig utan ens en dag.

Slickstenar- fanns 2 sorter, äpplesmak för 39 kronor och den blåa för 59 kronor.

Vet flera som använder detta vid skoning om hästen är orolig.

Klippmaskin. Ser aldrig stöldskyddsmärkta grejer på hästavdelningen men detta är ett undantag.

Imorgon kommer ytterligare några bilder!

Birgitta då och nu, del 2

Optimalt underlag

Ja, som jag skrev i del 1 så har jag ändrat mig i en hel del hästrelaterade frågor över tid och jag tänkte fortsätta att berätta om detta.

När jag köpte min första häst hade jag den uppstallad på en ridskola och i alla fall där var det inget konstigt att även hobby/promenadhästar åt 3-4 kilo havre/ dag.

Det gjorde flera av mina hästar också och i ett fall blev det en dyrköpt erfarenhet, Archie fick fång.

”Så klart” inte bara av havren men den bidrog gissningsvis; han var i överhull och detta i kombination med annat utlöste fången.

Numera är jag något försiktigare med kraftfoder och just nu ger jag bara krubbskrammel eftersom analysen har visat att stråfodret räcker väl för Vickes behov.

Vad gäller mockning har jag alltid varit supernoga med just den biten och på den fronten har jag inte ändrat mig.

Har alltid haft rikligt med strö men däremot vågat prova några andra strömedel än halm som jag fortfarande föredrar.

En annan sak där jag definitivt inte ändrat åsikt är kring underlagets betydelse; jag tycker att det är såååå viktigt.

Jag har många gånger harvat diverse banor innan ridning och är även vid uteritter noga med var jag rider.

Vad gäller uppstallning generellt skulle jag idag kunna tänka mig att prova lösdrift, en tanke som inte hade föresvävat mig för x år sedan.

Men även idag skulle det mycket till; det skulle verkligen vara under optimala förutsättningar, tex om jag hittade en lösdrift där Vicke kunde gå med sin gamla vapendragare Leon.

Att däremot slänga in honom med en drös främmande hästar är fortfarande otänkbart och det faktum att jag på mycket kort tid känner till 2 hästar som avlivats på grund av sparkskador i hagen bidrar absolut till min aversion.

Men annars har jag nog mest pendlat i åsikt vad gäller just hagvistelse.

När jag köpte min första häst var det på den anläggning där jag stod i ca 20 (!) år inget konstigt att hästar bara gick ute 2-4 timmar/ dag och i perioder har även den häst jag ägt just då bara gått ute i kanske 4-5 timmar.

Då kunde jag leva med detta, idag är det otänkbart.

Då accepterade jag också grushage året runt- idag vill jag att min häst ska kunna äta i varje fall lite gräs.

Ridmässigt så är jag inte längre intresserad av att hoppa; jag blev rätt så botad när jag ramlade av för 3 år sedan och skadade min nacke.

Dressyren ligger mig lika varmt om hjärtat som alltid men två saker som jag har lärt mig den hårda vägen är att jag aldrig mer vill äga en häst utan bra egen bjudning och att jag nu aldrig skulle behålla en ”icke passande” häst i flera år.

Med facit i hand borde jag har sålt Décima myyyyycket tidigare och Archie lite tidigare i stället för att lägga så mycket tid, pengar, arbete, känslor….ja allt…med så dåliga resultat.

Ja, det var lite om mitt ridliv över tid…väldigt mycket är sig trots allt likt men en del har ändrats, till det bättre om jag får säga det själv och tur är väl det- jag ÄR ingen älskare av förändringar per se men ibland måste de göras och många gånger blir det lite eller till och med mycket bättre.

Birgitta då och nu, del 1

En trogen läsare skrev följande nyligen:

Jag skulle gärna vilja läsa ett, eller flera, inlägg på temat Nu och Då. Om du jämför dig som ryttare idag mot för tio år sedan – vad har hänt? Känner du av att kroppen blivit äldre, stelare? Eller är det ingen skillnad? Vad gör du på ett annat sätt i ridningen (eller i stallet) nu mot för när du började blogga? Finns det något (vad som helst! ) som du helt ändrat uppfattning om? 

Intressanta frågor tycker jag och jag tänkte börja med att svara på det här med ”den egna kroppen”.

Jag fyller 53 år i oktober och tycker ärligt talat inte att jag märker att kroppen har blivit äldre/ stelare.

Jag får ibland ont i ena sidan av ländryggen i någon dag och så har det varit i flera år men jag vet också vad det beror på; den smärtan uppstår om jag anstränger mig när jag knuffar/ drar i min transport om den står på tex ett lerigt underlag och jag ska koppla på den.

Annars tycker jag som sagt att kroppen är oförändrad, så även min vikt som jag är manisk med att försöka hålla.

Jag vet att detta är jättekänsligt att skriva om så därför konstaterar jag bara att detta är viktigt för mig av många olika anledningar varav några ridrelaterade. Nog om detta.

Saker som jag har ändrat uppfattning om genom åren finns det desto mer att skriva om och jag tänkte börja med att nämna detta med tränare:

När jag köpte min första häst tycker jag att det var vanligare med opedagogiska tränare varav en del var rent ut sagt kränkande mot sina elever när jag nu ser tillbaka.

Dessa tränare gissar/ hoppas jag hade aldrig fått hålla på idag som de gjorde då och själv har jag numera både mer kunskap och skinn på näsan för att acceptera sådant som inte känns bra.

Jag har förvisso själv varit relativt förskonad från ”olämpliga” tränare/ metoder men det har funnits enstaka tillfällen då jag borde sagt ifrån/ lämnat en träning.

En annan sak som jag har ändrat uppfattning kring (vissa skulle tveklöst kalla det att jag mognat 🙂 ) är detta med hjälmanvändning.

Jag red oftast utan hjälm under många av de första åren som hästägare och på den tiden var det också tillåtet på de anläggningar jag nyttjade- idag FÅR man nästan inte rida utan hjälm någonstans vare sig man vill eller ej.

Jag skulle även idag kunna tänka mig att vid enstaka pass under vissa omständigheter rida utan hjälm men generellt absolut inte och definitivt skulle jag inte hoppa utan hjälm som jag gjorde då (ryser över min dumhet…).

Idag skulle jag däremot inte tveka att rida med graman om jag ansåg det berättigat, exempelvis så som jag tidsvis använt den på Vicke vid uteritt.

När jag köpte häst hade jag bara en idé om att ”graman är skit” utan att egentligen veta vad jag pratade om eftersom jag aldrig hade provat.

Idag är jag liksom mer ”whatever works” så länge det inte skadar hästen och nej, jag anser inte att graman gör det.

”När fan blir gammal blir han religiös” säger man ibland och även om jag är så långt ifrån troende som man kan komma (ateist till 500 %) så vet jag med mig att jag har blivit mycket lugnare rent humörsmässigt över tid.

Jag kan inte minnas när jag piskade till någon av mina hästar i rent vredesmod men att det förekom när jag var yngre; det erkänner jag även om det inte precis hedrar mig.

Vet inte om ”ridklimatet” över lag är annorlunda idag eller det mer handlat om i vilken miljö man befinner sig men jag tycker inte alls att jag ser ”våldsam” ridning numera, folk som rycker och sliter i tyglarna, piskar, skriker och svär, bankar in sporrar/ skänklar i hästen och dylikt.

Kanske är medvetenheten om djurs välfärd större? Eller sker det saker bakom lyckta dörrar då många fattar hur lätt det är att hänga ut folk på sociala medier etc, filma med mobil osv? Jag vet inte.

Och på tal om hästars välfärd så är det vad del 2 av detta inlägg ska handla om, kommer imorgon!

Söndag- söndagsnöje

Inga köer…

Idag tömkörde jag för första gången på evigheter men det märktes inte.

Vicke trampade på så fint utmed spåret och jag berömde honom mycket.

Jag brukar skoja och säga att det bästa med att ha en häst som kan trampa på töm är att man slipper springa som en galning bakom och bli helt svettig och andfådd 🙂 .

Så klart kan man även tömköra på volt men jag är ganska försiktig med det och står aldrig på en och samma fläck då det, om inte annat gör för mycket spår i underlaget.

Efter stallbesöket var det dags för ett annat besök; Ullared/Gekås!

Dit kör vi 2 gånger om året och bunkrar upp med hygien och hushållsartiklar så det räcker till nästa besök och sedan får både Molly och Vicke lite till sig.

Eftersom januari är årets fattigaste månad för många valde vi att köra upp idag; det var, som ni ser på bilden, inga köer och ingen trängsel i butiken och då går shoppingen mycket smidigare.

Jag köpte inte så mycket hästrelaterat idag- har så otroligt mycket prylar som först ”måste” slitas ut.

Men jag tog lite bilder så 2 ”inspirationsinlägg” kommer i nästa vecka.

Dagens dressyrhäst-gåta

När den här halsen åker upp som ett spett har man inte mycket att sätta emot….

Gåta: Hur vet man att ens välartade dressyrhäst kan galoppera lite (läs: MYCKET) fortare än i sin sedvanliga samlade galopp?

Rätt svar: Man ser 3 vildsvin som galopperar snett bakom honom i full fart över en åker.

Hälsar ryttaren som lived to tell men som är ganska skakig flera timmar efter en rejäl skentur rakt mot en färist!

Bloggtips och reflektion

Minns inte om jag redan har tipsat er om bloggaren Sara Nilsson, en hoppryttare med egen verksamhet som jag tycker skriver ganska underhållande inlägg (om man kan se förbi hennes sätt att skriva evighetsmeningar utan punkt 🙂 ).

Många gånger tycker jag att det hon skriver om är ”spot on” med hög igenkänningsfaktor även om jag inte hopptävlar men just stycket nedan fick mig att fundera:

Om hästhållning: Jag bryr mig överhuvudtaget inte om dom inte går att sko utan sedering, måste åka brett, dumma att rida ut på, får panik i hagen efter en timme, sparkar i boxen, sliter linorna på gången, spränger staket, väver, hugger, krubbiter, dumma att sitta upp på, mötesskygga, sadeltvång osv. Visst svär jag och sliter mitt hår många gånger men jag gör aldrig en höna utav en fjäder och ser det som ett ev problem.

Och även om jag förstår att man som ägare av en egen anläggning och i sin verksamhet kan ta ”lätt” på ovan och dessutom säkert kommer till rätta med både det ena och det andra efter x tid så är detta knappast applicerbart på oss med egen häst men utan eget stall.

Jag har svårt att tro att man hade varit välkommen som inackordering med en häst som är känd för att tex spränga staket och en hel del annat som nämns ovan hade säkert inte varit uppskattat heller.