Förvisso kan man inte alltid lita på väderleksprognosen men jag kände ändå att jag nog borde göra det i morse.
Och då hade jag 2 val:
Stiga upp när jag kände mig hyfsad utvilad, dvs runt 7, åka till stallet och riskera att mötas av en av regn blöt häst.
Sadla sagda blöta häst, rida i ösregn, bli genomblöt själv.
Eller så blev det som jag klokt nog gjorde:
Jag steg motvilligt och trött upp 5.30 och satt i sadeln utan stress 6.25.
Vicke hade då inte hunnit släppas ut i hagen utan täcke så dels var han torr och dels hade det inte hunnit börja regna.
Jag genomförde ett 50 minuter långt pass på utebanan och 5 minuter efter att jag hade tagit in Vicke i stallet för att sadla av började regnet att vräka ner.
Jag satte på Vicke ett regntäcke och kunde sedan släppa ut honom i hagen för frukost under skyddande träd.
Kände mig extremt nöjd över min väl genomförda plan och kunde pyssla avslappnat i stallet medan det väldigt välbehövliga regnet strilade utanför.
En hästägares ”ibland är man tacksam över de små tingen”-moment 🙂 !
Oj det var tidigt. Sådan karaktär har definitivt inte jag, jag funderar regelbundet på om jag inte skall ta och säga upp mig från jobbet bara för att slippa stiga upp klockan sju!
Det underlättar att stiga upp tidigt när man vet att man kan ta en hur lång powernap man vill en stund senare.
Och det är inget kul att rida dressyr i ösregn. 1 timmes ridning blir liksom 1 timmes rengöring av grejerna efteråt…