Innan jag åkte till dagens träning för Nina hade jag lite bråttom och gjorde stallsysslorna i all hast.
I brådskan skulle jag dra skottkärran bakåt och medan jag gjorde detta snavade jag över en bit ihoprullat ensilage bakom mig och dråsade i cementgolvet.
För att använda hästspråk kan man säga att jag ”tappade bakbenen mitt i en ryggning” och jag slog mig faktiskt lite och sträckte till nacken.
Som jag sa till stallägaren efteråt var min enda tröst att ingen bevittnade detta spektakel för jag gissar att det såg roligt ut även om det inte alls var det.
Och på tal om ovan så slog det mig (oj, oj…observera DEN ordvitsen….) att mitt fall påminde väldigt mycket om det i filmklippet som Hippson publicerade och som vi diskuterade härom dagen.
Den lilla filmen tyckte ju mååååånga var såååå rolig (ingen här på bloggen tack och lov) medan jag varnade för just det som hände mig själv; att man faktiskt kan slå sig!
Nu hade jag bara min egen brådska och klumpighet att skylla på och jag landade på ”bar mark”, inte under en häst eller dylikt men jag slog mig lite ändå.
Aj, det lät inte skönt. Krya på dig!