Känner ni igen er i bilden ovan?
Jag gör det inte alls faktiskt 🙂 !
Jag sparar en hel del, svär oftare än jag borde om jag inte tänker mig för men talar sällan om min häst ens när jag blir tillfrågad.
Eller jo…jag kan absolut babbla på om Vicke med andra hästmänniskor men med ”övrigt folk”…..icke.
Jag tänker att det dels inte är ett så intressant samtalsämne för dom och dels förstår de liksom inte ”grejen” 🙂 .
Med hästmänniskor kan jag prata oavbrutet om min häst (och andras) men med ”icke hästmänniskor” håller jag det på ett minimun. Jag orkar liksom inte förklara saker för folk som ändå inte begriper. På mitt första sekreterarjobb fanns där en ung, väldigt trevlig och snäll läkare. Han var ofta genuint intresserad av vad andra hade att berätta och ställde 100 frågor. Så klart kom mitt hästintresse upp och jag hade precis köpt min häst. Han var ju supergullig som verkligen ville veta allt men han förstod ju ingenting haha. Tänk dig när han började fråga om jag tävlade i ridning och jag svarade att jag tävlar dressyr, och sedan försöka förklara så att han förstår hur det går till, vilken nivå jag tävlade på, hur ”bra” jag var osv. Han frågade bla vilken som var den högsta och lägsta klassen och jag försöker på ett kort och enkelt sätt förklara att man börjar på LC och sedan upp till GP och vad klasserna heter och vad som ingår. När jag slutade så sa han glatt: ”Lycka till med dina bokstavstävlingar!” haha 😀
Men precis! Eller som när jag skulle förklara skoning för en icke hästmänniska och jämförde med våra naglar. ”Men gör det inte ont i deras hovar när man spikar i dom”? ”Gör det när du klipper naglarna” fick jag fråga och då blev det ”ahhhaaa” 🙂 !