Som så ofta på tisdagarna var Vicke och jag hos Nina och tränade och idag red hon också en stund.

Jag kunde konstatera att det såg väldigt bra och trevligt ut, galoppen är bärigare, skolorna och piruetterna mer som de ”ska” se ut.

Nina och jag diskuterade det här med skillnaden mellan träning och tävling; det finns ju alla möjliga varianter hos olika ekipage/ hästar.

Det finns hästar som går nästan exakt likadant på träning/ framridning som inne på tävlingsbanan (inte sååå vanligt), hästar som ”lyfter sig i håret” när de äntrar banan, de som ”tackar för sig” och lägger av helt och flera andra variationer av ovanstående.

Jag har bara tävlat en häst som ibland gick bättre på tävlingsbanan än på framridningen/ hemma; det var en häst jag lånade för över 6 år sedan precis innan jag köpte Vicke.

Det var en otroligt härlig känsla och Zack som hästen kallades var dessutom helt suverän i all hantering så det var verkligen behändigt kan man säga.

Vicke tappar tyvärr en hel del på tävlingsbanan och det har varit mycket olika anledningar till detta genom åren. Bjudningen kan fortfarande vara ett problem och han har framför allt tidigare glott på allt möjligt och ”förstört” en hel del linjer och rörelser pga detta.

Givetvis handlar mycket om min egen otillräckliga skicklighet att parera allt detta men ska jag skylla ifrån mig liiite så är Vicke både fin att rida i största allmänhet men också en mästare på att hitta hur många sätt som helst att undandra sig 100% korrekt arbete.

Nöjer man sig med ”good enough” går han som ett urverk men detta räcker inte på den nivån där vi är nu (i lätt klass hade vi klarat oss långt bättre men det är ju inte det jag vill) och hans olika sätta att smita är som sagt oändliga.

Det kan vara att gå i ”fel form”, tappa tempo, släppa bakbenen, åla sig, glo på saker, inte ta tillräckligt stöd (släppa kontakten), lägga huvudet på sned….ja, hans trixande kräver enormt mycket parerande och jobb från ryttaren och det är än så länge för stor skillnad mellan det vi visar på träning och tävling.

Så är det ju för många ekipage så vi är långt ifrån ensamma och jag är i dagsläget nöjd med att i alla fall ha identifierat problemen.

Nu ska jag ”bara” rida ännu bättre på träning! Och jag tror att det viktigaste just nu är att få Vicke ännu mer framme för skänklarna, det ska inte bara kännas ”ok” utan vara mycket bättre reaktion och effekt när jag lägger på benen.

Skönt är att Nina både ser samma saker som jag känner och förstår hur svårt det är även om Vicke är så himla snäll och positiv på många, många vis.