Hade en intressant diskussion med en jämnårig hästägare nyligen och vi jämförde ”nu vs då” och med då menar vi hur det var att ha häst för säg 20-30 år sedan.
Jag tycker att det väcks många frågor kring hästars välfärd på sociala medier idag och ibland kan man få intrycket av att det finns många klåpare ”out there”; både vad gäller hästägare, hovslagare, veterinärer och tränare. För att nämna några kategorier.
Och absolut är det så; det tycker jag också.
Det finns mycket okunskap bland hästägare tex och på gott och ont inget ”körkort” utan har man bara pengar står det en fritt att köpa ett 500-kilos djur och försöka hantera det bäst man kan.
Men var det bättre ”förr”?
Jag vill trots allt svara nej på den frågan för även om man ibland läser de mest hårresande historier på nätet så tycker jag ändå att utvecklingen av mycket går åt rätt håll, om än väldigt långsamt ibland.
Tränarna tex tycker jag har en helt annan, bättre, pedagogik idag, veterinärerna bättre utrustning och kunskap.
Hästars utrustning är av bättre kvalité och mer genomtänkt.
Vi är bättre medvetna om hästens näringsbehov, skoningens inverkan, maskförekomst osv osv.
Det finns inte bara ”galenskap” på nätet utan också möjlighet att diskutera, lära nytt, ta del av forskning osv.
Sedan finns det väl alltid en kategori av människor som är helt opåverkbara av allt höll jag på att säga och som därmed ibland också skadar tex djur, medvetet eller inte så att säga men rent generellt vill jag ändå påstå att det inte var bättre förr eller vad tycker ni?
Jag håller nog med. Tänker på ridskolehästarna under min barndom. De stod uppbundna i spiltor typ 18 tim/dygn, stall som, stank av ammoniak och hästar som beskrevs som lata eller dumma när de skulle väljas av eleverna. Hua!
Ridskolor som byggs idag har ofta kompletterats med grupphästhållning, alla hästar går i hage med kompisar flera timmar om dagen, ridlärarna är (inte alltid, men på de större anläggningarna) utbildade inom både häst och pedagogik. Stor fokus läggs på hästvälfärd, ljus, luft och säkerhet.
Och nästan det viktigaste: ridskolehästarna behandlas med respekt och kärlek. Skulle någon visa ett beteende som kan härledas till stress eller missnöje med sitt ridskolehästliv, säljs hästen istället för att behållas och kallas ”dum”.
En lång och lite generaliserande kommentar, men det är i denna nisch jag har sett de största förbättringarna för hästarna, sett till hur de hade det för 20-30 år sedan. En mkt bra utveckling!
Känner helt igen det du skriver om.
Har själv sålt en häst till ridskola för 8 år sedan och kände ingen tvekan inför försäljningen.