Igår ville jag skicka ett meddelande till ett Hilton hotell i Miami Beach som hjälpte oss med en grej trots att vi inte bodde där och i mitt sökande efter deras hemsida hittade jag ett inlägg om hotellet på Facebook.

Av inlägget framgick att en kvinna hade debiterats ca 3.000 kronor av hotellet någon dag efter utcheckning och när hon ringde för att ifrågasätta agerandet påstod man från hotellets sida att man hittat ett stort märke av ett strykjärn i en soffa i rummet kvinnan haft.

Long story short; kvinnan hävdar att soffan var intakt när hon checkade ut, hotellet påstår att soffan var förstörd.

Detta fick mig att fundera över hur tusan man skulle bevisa sin oskuld i en liknande situation?

Jag har aldrig varit med om att man tillsammans med hotellpersonal varken inspekterar rummet vid in eller utcheckning men det kanske man borde?

Jag har ingen aning om hur petiga hotellen är med allt möjligt som skadas eller t.o.m. försvinner och det är dessutom säkert jätteolika från hotell till hotell.

Har ni några känningar i branschen eller har varit med om något liknande?

En bekant letar unghäst och ställde frågan: ”hur mycket hade ni besiktigat en 2, snart 3-åring? Gårds-, klinik besiktning? Röntgen?”

Bekanten har även angett att ändamålet med hästen är att den ska ”kunna gå svår dressyr” = de allra högsta kraven man kan ställa på en häst.

Ganska många som svarat på frågan på ett facebookforum tycker att man inte behöver röntga en så ung häst, några tycker att det beror på priset osv.

Själv tänker jag att köpa en häst med svår klass som mål och riskera tråkigt avbrott pga exempelvis lösa benbitar känns….tja….om inte annat onödigt, oaktat inköpspris.

Inköpspriset är sett över tid ”det lilla”; har man lagt x år av tid, möda, pengar bla bla bla på att utbilda en häst och måste avbryta denna utbildning för att hästen inte håller för avsett ändamål…då blir det trist.

Sverige och för övrigt världen vimlar av hästar i allmänhet och oinridna diton i synnerhet. Hittar man en häst med lösa benbitar eller whatever måste man inte köpa just denna häst, det finns hur många andra som helst.

Eller så prutar man rejält på priset och håller tummarna.

Eller begär en second opinion vad gäller röntgenfynd.

Min egen häst Vicke, nu 12 år slumpades bort som 4-åring pga ett röntgenfynd som en annan veterinär sa var betydelselöst. Sant eller ej är han fullförsäkrad och har hittills aldrig haft problem med just detta röntgenfynd.

Jag hade, om jag skulle köpa en unghäst (vilket jag hoppas aldrig mer behöva göra men det är en annan diskussion) röntgat och tagit ställning därefter i stället för att tänka ”det man inte vet har man inte ont av”. Jag vill inte slösa min tid, pengar och känslor på något som riskerar att krossa en dröm; det är svårt nog med ridning ändå….

Och en unghäst har heller aldrig, helt naturligt, kunnat visa sin duglighet som en äldre häst kan, med eller utan röntgenfynd så därför är det ännu svårare att se in i framtiden med en sådan häst som jag ser det.

En bekant efterlyste nyligen tips på hur man får motivation i sitt hästeri under den här årstiden och jag svarar som jag alltid gör, oavsett tid på året; skapa förutsättningar för att ha det lätt och enkelt!

Detta betyder så klart olika saker för olika personer och man har också olika lätt för att genomföra ovan i praktiken men jag tycker i alla fall att man ska försöka.

Jag känner personer som minst 3-4 månader om året har ett enligt mig jättejobbigt hästliv; de kan inte träna eller ens rida som de vill och allting verkar liksom allmänt jobbigt på många olika vis.

Ens acceptans för detta ser så klart också olika ut; medan jag inte hade uthärdat så gör tex dessa personer det, år ut och år in.

Men jag undrar hur roligt de har egentligen och om de inte hellre hade velat ha det annorlunda?

Själv fick jag smaka vad det innebär att ”ha det jobbigt med sitt hästeri” i början av detta året då jag akut flyttade till ett stall som visade sig vara helt fel för just mig.

Det var alltså inte fel på stallet per se utan det passade inte mig; varken ridmässigt, tidsmässigt eller ekonomiskt.

För att göra en mycket lång historia lite kortare så var jag tvungen att köra till ridhus nästan alla dagar i veckan (och det tog inte som nu 5 minuter utan snarare 25 på vinterväglag), stallet var tungjobbat så jag var hemifrån hur många timmar som helst fast jag skyndade mig allt vad jag kunde och bensinen flödade ut ur bilen pga avståndet och alla körningarna med släpet.

Jag minns hur jag vid mer än ett tillfälle stod och grät i duschen av leda och då har det definitivt gått för långt.

Sägas ska att min underbara häst levererade jättefina pass precis exakt varje dag och ändå mådde jag så dåligt och flyttade honom så fort jag bara fick tillfälle.

Med detta sagt så ska man verkligen fundera över vad man vill med sitt hästeri och var man kan uppnå det lättast/ enklast även om det kanske inte alltid blir billigast.

Man måste väga in alla parametrar men också inse, som jag gjorde, att även om man initialt tror att något ska passa så gör det kanske inte det och då får man försöka att göra en förändring.

Jag har tex för länge sedan insett att jag måste kunna rida i ridhus; jag varken kan eller vill vara beroende av vädret och det finns flera underlag, både inom och utomhus som jag aldrig skulle rida på.

Jag har även många andra krav som jag inte behöver gå in på här men om de inte är uppfyllda eller förutsättningarna i befintligt stall ändras; då måste jag flytta.

Jag tycker att ”hästeriet”, som ändå tar så otroligt mycket tid, pengar och känslor och energi ”måste” fungera smidigt; annars är det helt enkelt inte värt allt man lägger ner i det!