Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 57 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även ett 18-årigt varmblod, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 12 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Det blev ett lättare ridhuspass för Vickes del även i morse och jag travade och galopperade lite mer än igår.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur fort 3-4 timmar går i stallet; vips så är klockan ”lunch” och man inser att man inte ens har ätit frukost!
Efter min brunch åkte vi till stranden i Lomma med Molly och väl där kunde vi konstatera att det var nästan storm utmed havet. Det gällde att hålla i mössan och när jag tog av vantarna för att ta några kort dröjde det inte länge innan händerna var stelfrusna. Men jag fick några fina bilder på snabbspringaren som njöt i sanden, se här:
Nej förresten, inte bara skaka på huvudet utan så här tycker jag:
För det första var det jättebra att det upptäcktes, att ”rätt” person (överdomaren) tillkallades och att ett straff har utdelats. Huruvida 9 månaders avstängning är tillräckligt låter jag vara osagt; tävlar man ytterst sällan kan det nästan kvitta medan det för andra ryttare hade blivit väldigt kännbart.
Min andra reflektion är varför man inte tar ut och leder en häst som man har de rädslor för som framgår ur artikeln?
Jag hade aldrig vågat lämna en hobblad häst obevakad ens i en minut oavsett om det var tillåtet eller ej!
Men visst; man tycker olika och är rädd för olika saker.
Alla mina hästar har alltid stått och åkt lösa i transporten för jag bedömer att det är säkrast om det skulle uppstå en kollision tex och hästen inte kommer loss ur någon konstig vinkel som den kan hamna i.
Jag är inte alls rädd för att Vicke ska varken vända sig runt i transporten eller hoppa ut om han skulle lyckas vända sig vilket är argument som vissa anför när de tycker att jag kör farligt….
Upsss….i morse sov jag till 7.15 (nästan 9 timmar…kan inte minnas när det hände senast…) så nu är jag nog i fas efter tidsomställningen efter resan.
Jag fick lite bråttom med alla stallbestyr under förmiddagen eftersom jag skulle på njurröntgen vid lunch men hann köra och rida ett mycket kort och kravlöst ridhuspass.
Jag vill mjukstarta ridningen efter vilan så att den ger önskad effekt och inte träningsvärk och motstånd- det är min tanke i alla fall.
Och bara för att jag var så stressad så upptäckte jag precis när jag lastade ut Vicke ur transporten hemma att det ena däcket på släpet såg misstänkt ”utpyst” ut!
Egentligen otroligt att jag ens märkte det för det syntes inte jättetydligt och jag brukar inte titta på mina däck vare sig jag är stressad eller inte men det var ändå en otrolig tur för annars hade jag fått en riktigt otrevlig överraskning nästa gång jag ville använda transporten.
Och ännu mer tur att det inte hände något med däcket under körning, som tex när en stallkamrat upplevde en riktig explosion under körning och såg gummirester flyga runt bilen!
För att korta ner däckstoryn så hann jag trots stress köra och lämna släpet på en däckfirma i närheten och när jag körde tillbaka efter sjukhusbesöket var däcket lagat och killen som fixade det hela berättade att boven i dramat var en skruv som hade suttit inkilad i gummit.
När jag var på däckfirman slogs jag förresten av vilken skillnad det är på denna i jämförelse med hur ett liknande företag kunde se ut när jag tog körkort.
Då åkte jag till någon liten, ”ruffig”, iskall plåtskjulslokal där man togs emot av en karl i oljefläckig overall som helst ville att man betalade kontant, inte alltid med kvitto.
Dagens firma var stationerad i stora, ljusa lokaler; kundmottagningen hade bekväma stolar, stor platt-tv på väggen, lekhörna för barn, man bjöds på frukt och ”kapsel-kaffe” och kunde välja om man ville betala med kort eller swisch. Och kvittot skrevs ut på en skrivare. Ja, allt var inte bättre förr!
Jag var inte hemma förrän 13.30 och kunde då äta dagens första måltid, gissa om jag var hungrig!
Igår julpyntade vi och jag kunde förvånat konstatera att av 4 elljusstakar som vi bar ner till källaren i januari så fungerade alla 4 när det var dags att koppla in dom igen!
Annars är väl klassikern att minst några ljusstakar har dött döden under källarvistelsen och antingen går att rädda genom att byta x lampor, eller om man väljer den enklare utvägen, hamnar i soporna 🙂 !
Igår, i en reklampaus för bindor, frågade Henrik mig om det verkligen är så att just bindor har utvecklats så mycket som reklamen ibland låter göra gällande.
Och trots att jag inte har haft mens på över 20 år (med p-spruta slipper man detta gissel) så ”måste” jag säga att bindor tveklöst har utvecklats (en nästan ordvits där…) sedan jag fick min första mens för 40 år sedan.
Ni som är i min ålder minns kanske de ”miniblöjor’ som såldes då, de var ju typ 4-5 gånger så tjocka som dagens bindor!
Tjocka, rektangulära och mycket ”otympligare” än dagens vingförsedda 🙂 !
Och när vi ändå diskuterade utveckling frågade jag Henrik om han mindes de oranga BIC-engångsrakhyvlarna?
Och det gjorde han och var rörande överens med mig om hur kassa de var med dagens mått mätt.
När jag rakade benen i ungdomen flöt blodet nästan…skärsåren var många ibland 🙂 !
Då var vi hemma i Staffanstorp igen; precis som vanligt går en vecka, både utomlands och hemma så fort.
Jag unnade mig internet ombord på planet (kostade 149:- och var rätt så segt) vilket gjorde att resan kändes avsevärt kortare- att sitta framför datorn har den effekten på mig så det kan jag rekommendera om man är som jag.
Jag möttes faktiskt av en gnäggande häst i hagen; det händer typ aldrig annars så det var ju trevligt ha ha!
Ännu trevligare var det att konstatera att Vicke, precis som efter alla planerade viloperioder kändes hur fin som helst att ”rida”; jag skriver rida inom citationstecken eftersom jag bara travade och galopperade runt, runt i ridhuset i 5-10 minuter efter att ha skrittat dit.
Men bara att kunna skritta ut på en häst som inte haft sadel på sig på 10 dagar är inte alla förunnat utan föregående ”rastning” och jag har tidigare haft hästar som redan efter 2 dagars vila eller dylikt känts styvare i kroppen/ nacken/ munnen vilket Vicke aldrig gör.
Det ska bli intressant att se om vi kan sova normalt i kväll/ natt efter tidsomställningen; jag minns att detta var lite knepigt de första nätterna efter att jag kom hem från Thailand och vaknade typ 3 natten!
En bloggläsare har fått lite bekymmer med att rida ut sin häst och jag tycker att det är så synd att jag inte kan hjälpa henne (vi bor flera mil från varandra och jag har inte riktigt orken och tiden att köra dit Vicke och våra uteridningsmöjligheter kring min egen anläggning är kanske inte så lockande för en utomstående att köra till).
Men jag funderade på hur otroligt mycket det var värt för mig att ha ”draghjälp” när jag ägde min förra häst Kreon som var mycket besvärlig att rida ut ensam men som ett lamm med lugnt sällskap.
Ni som har läst bloggen i många år minns kanske hur en runda som tog ett ”normalt ekipage” en timme att avverka kunde ta oss nästan dubbelt så lång tid eftersom Kreon kunde stanna en miljon gånger och vägra att gå.
Han var dessutom totalt utan självbevarelsedrift och kunde gå emot ”vad som helst”; träd, hästtransporter, elstaket…you name it. Minns hur jag ibland på fullt allvar hade en lång bilkö bakom mig på landsvägarna när han fick något tokryck och växte fast i asfalten….
Jag hann aldrig ”bota” Kreon annat än delvis (genom en envishet utan dess like parat med ihärdighet) innan han togs bort men tänker så här i efterhand:
Kan man ska man utan tvekan försöka att rida en ”dum” häst med sällskap av framför allt 2 anledningar:
Dels som ren jäkla säkerhet OM något skulle hända en och dels då ens sällskap kan verka lugnande.
Så klart får man ju då välja en sådan häst och ryttare som sällskap och vara extremt tydlig med att man inte är tex intresserad av galopp eller ens trav i full kareta och att den andra ryttaren måste vara beredd på att man kanske blir rädd och tex bara vill skritta resten av rundan.
Ibland jagar hästar i stället upp varandra och ett sådant sällskap kan bli förödande och då är det bättre att antingen rida ensam eller, om möjligt, hitta någon annan som kan hjälpa en.
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer