Läste nyligen en tråd på ett Facebookforum som handlade om huruvida man tävlar för att vinna eller om det är andra drivkrafter som styr tävlandet.
Intressant det där tycker jag för man ser ju verkligen olika på tävlandet.
Själv har jag faktiskt på fullt allvar aldrig tävlat för att just VINNA.
Låter säkert konstigt eftersom jag tävlat frekvent i så många år men för mig har det alltid räckt att bli placerad och ibland har jag varit jättenöjd även utan rosett.
Men det där att jag måste stå högst på prispallen….näe….faktiskt inte.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag resonerar som jag gör men tur är väl det höll jag på att säga; så svårt som det är att vinna hopp och dressyrtävlingar i Skåne.
Eller så handlar det om vilka klasser man väljer att tävla?
Jag ska inte påstå att jag hade just vunnit om jag hade tävlat säg….LB/ LA med Vicke i dagsläget men nog tusan är jag övertygad om att det hade ramlat in fler rosetter än vad jag har fått de senaste åren.
Vad driver er att tävla? Tänker ni ofta att ni vill just vinna?
Jag tävlar mkt måttfullt, även om planen är att tävla mer…men med hästar blir det ju sällan som man planerat.
Att vinna eller ens ta placering känns inte som ngt jag kan förvänta mig, inte så länge jag bor i denna regionen iaf.
Ser ju vänner som bor längre norrut eller i inlandet och där kan man bevisligen hamna på pallplats runt 60%, men så är ju inte fallet här i Skåne.
OM jag väl kommer ut och börjar tävla – ena hästen har varit skadad och konvalescent i ett år och den andra håller jag på att lära känna lite bättre och förhoppningsvis hitta lite ”finlir” med – så är det mer för att träna på att tävla och få (förhoppningsvis) konstruktiv kritik än att jaga rosetter.
Diskussionen brukar väl handla om att tävla för att placera sig? Man kan iofs lite slarvigt kalla det för »att vinna«?
Det är ju en blandad kompott varför tävlingsryttare anser sig tävla. En del vill mäta sina resultat mot andra, en del mer mot sig själva.
Personligen vill jag i möjligaste mån slå mina konkurrenter och jag skulle nog helt ärligt tappa lusten att tävla, eller ännu troligare gå ner i klasserna, om jag inte hade placeringar i åtminstone 25 % av starterna. Jag hade ansett att jag nog tävlat på lite för svår nivå annars.
Visst är en seger extra kul, fast det är helt tillräckligt bra med en placering.
När jag åker till en tävling kan jag ha olika mål:
»Komma hyggligt bra« – är kanske inte ens en placering, i klasser med hög svårighet och extra hög konkurrens.
»Placera oss« – befäst svårighetsnivå.
»Vinna« – stabil säker häst på befäst svårighets nivå plus att man vet att man behöver en jäkla massa tur också för att de ibland få poängen som skiljer ska hamna på min sida strecket.
Det intressanta med diskussionen jag läste på nätet var just att det handlade om att VINNA och inte ”bara” placera sig.
Att den som fick andraplatsen var typ ”den första förloraren”. Och det tyckte jag var lite speciellt eftersom jag aldrig tänker/ tävlar för att specifikt vinna.
Jag förstår så klart att det mycket handlar om inte bara mentalitet utan faktiskt både konkurrens och ffa vad för sorts häst man har; det är ju tyvärr inte bara ens inställning och skicklighet som avgör om man placerar sig/ vinner utan ganska självklart ”kvaliten” på hästen.
Har man köpt en häst för flera hundra tusen (kanske en miljon rentav), har med sig ”Jan Brink” (bara ett exempel på duktig hästperson) på alla framridningar och dessutom får hjälp av densamme x gånger i veckan är sannolikheten rätt mycket större att man ska vinna än om man hobbyrider på en ”vanlig” häst. Jag förstår på ett helt annat sätt att man blir lite sur om man inte vinner med den första hästen i exemplet och har faktiskt sett en inte obetydlig del av denna typ av ekipage när jag tävlat….
Avundsjuk…absolut.
Nej, jag har aldrig mött det resonemanget. Så vitt jag vet blir även de duktiga ryttarna med ridning som yrke glada för en andraplats, eller annan placering. 🙂
Det är ju inte alltid så att man vinner med många procent. Vinner man med någon tiondel–någon procent så betyder det faktiskt inte att man är bättre än 2:an och de strax efter. Bara att man just då hade liiite mera tur. 😉
Tyckte också det var ett lite konstigt resonemang men visst…man är ju olika.
Men om man bara tävlar för att vinna lär man gissningsvis bli besviken förr eller senare så vida man inte har extremt bra hästmaterial, är jätteduktig osv vilket jag inte fick intrycket att de som deltog i diskussionen jag läste på nätet var 🙂 .
Visst fan vill jag vinna. Men det är inte det enda som räknas, hade det varit det hade jag gett upp för länge sedan. Jag vill utvecklas och förbättras. Bedömningssport är ju lite knepigt, man kan ju komma ut och tycka att man gjort sitt livs ritt och ändå få kassa poäng. Bara att acceptera om man vill tävla dressyr. Konkurensen i Skåne är ibland mördande så man kan inte utgå från att bara vinst räknas, då tappar man sugen snabbt. För min del så vill jag som sagt utvecklas, det betyder så klart bättre poäng i de klasser jag rider, en placering eller vinst ibland är så klart roligt och ngt jag strävar efter men ffa vill jag komma vidare och tävla högre klasser än tidigare och inte fastna i en lägre klass för att jaga rosetter. Med en bra men inte spektalurär häst som min är det svårt att komma upp i de riktigt höga procenten även om det kan gå men det betyder inte att vi inte kan rida högre klasser för det, för mig är det ett bättre mål än bara vinster, om bara vinst räknas så blir det väldigt många misslyckanden och det är inte så upplyftande eller sporrande.
Word!