Deltar as we speak i en diskussion på nätet som handlar om de vita partierna man ”förr” (säg för ca 30 år sedan) kunde se rätt frekvent på hästarnas ryggar på exempelvis den ridskola där jag red.
Och jag vet att det förekom runt om i hela Sverige så det var inget specifik för min förening.
Om man betänker hur det kunde gå till att köpa sadel på den tiden och kvalitén på desamma (stenhårda men de höll i tusen år….) så var det kanske inte heller konstigt att dessa tryck uppstod?
Numera ser man det mycket sällan tack och lov men så är ju kunskapen och utvecklingen av sadlar en annan.
Minns för övrigt också de tjocka, gråa arméfiltarna som vi på ridskolan använde till många hästar för att skona deras ryggar.
Man hade nästan känslan av ”kameleidning” ibland för man hamnade högt ovanpå hästen och det blev ju lite si och så med sitsens inverkan 🙂 .
Men är det bara jag som minns allt detta eller finns det fler gamlingar här som nickar igenkännande?
Här för övrigt ett annat exempel på hur det kunde gå till förr 🙂 !
Alla hade vojlockar – schabrak var något som privatryttarna hade på tävling, om ens det. Vinröda och mossgröna ridbyxor i manchester. Äkta läder i skoningen så man aldrig ville tvätta ridbyxorna. Alla hästar stod i spilta utom stallchefens häst som stod på box. De där tyskrandiga filtarna utan knäppning som man bara la på rumpan och typ hoppades att de inte skulle ramla av.
PS. Är 40 så räknar mig inte till gamling riktigt än, men det hände något med ridsport-Sverige någonstans däromkring som blinget kom. Vi gick raka vägen in i konsumtionssamhället med öppna ögon, på gott och ont.
500 % rätt!
precis så!
Åh jag älskade mina mossgröna manchesterridbyxor… Fortfarande de bästa jag någonsin har haft.
Och de ”tyska” yllefiltarna med för den delen, de var underbara att vira in sig i på den iskalla läktaren i det oisolerade ridhuset.
Min ridlärare hade ett par ridbyxor helt gjorda av skinn minns jag…
Sadelskaven saknar man förstås inte lika mycket, även om de inte var så vanliga ”på min tid”.