Landat

Min ”lilla” ponny Baltazar känns som ett lite säreget djur eller i vart fall en individ med en hel del integritet. Ingen häst man liksom bara kastar sig över sin storlek och ålder till trots….

Jag visste redan innan köpet att han kunde vara lite ”spooky” vid ridning och därför ingen ”nybörjarhäst” och fick också veta att han kan vara lite knepig att ta/ fånga i hagen om han är på det humöret men att en spann eller lite godis alltid löser problemet.

Jag är egentligen definitivt ingen ”godis-person” på det där viset som vissa häst och hundägare som alltid har något gott i fickorna och gärna delarna ut godsaker men jag bestämde mig direkt med Baltazar att inte ens försöka ta honom utan spann/ godis för att inte riskera att hamna på kant med honom innan han ens lärt känna mig.

Så den första veckan var jag helt ok med att han stod ganska långt ifrån grinden vid intaget; jag fick gå och hämta honom och det var inga problem när han såg spannen 🙂 . Men man liksom anade en grundläggande skygghet och några gånger när jag ville klappa honom så vände han demonstrativt på klacken och gick iväg.

Jag valde att ligga lågt och liksom inte tränga mig på; jag har ingen brådska med detta djur på något vis utan är egentligen endast ute efter att han ska fungera som sällskap till Vicke. Vill han inte kela får han slippa typ….

Efter den första veckan började jag märka att den lilla lurvisen blev mer och mer uppmärksam vid intaget; han kom närmare och närmare grinden och jag behövde inte gå lika långt för att hämta honom (Vicke kommer alltid fram och står i givakt ha ha).

De senaste dagarna har jag struntat i spannen och kunnat ta Baltazar ändå och igår hände något som gjorde mig alldeles varm om hjärtat:

Båda hästarna var för ovanlighetens skull ganska långt ifrån sina grindar (i alla fall Vicke står gärna nära när det börjar närma sig ”intagsdags”) men när de såg mig kom först Vicke lufsande som han alltid gör och därefter ser jag hur även lille Baltis kommer tultande i någon slags ”tralopp” och liksom skyndar sig…”glöm inte mig…jag kommer också”!

Jag tror att gossen har landat rätt bra nu; kanske har han tagit ett snack med Vickster som har informerat honom om att ”hon är rätt så ok den där människan som ibland gör lite konstiga saker…och du behöver inte ens bli riden så slappna av grabben….”?

Vem vet 🙂 …..

4 kommentarer Skriv kommentar

  1. Biggan

    Det var fint att läsa, en speciell känsla när ett djur får förtroende för en.

    Svara
    • Birgitta

      Jag har alltid haft väldigt lätt för att ”bonda” med mina djur och gjort det väldigt snabbt.

      Men det känns så härligt att liksom ha en så kravlös relation till detta djur; han behöver inte prestera ett skit 🙂 till skillnad från tex tidigare hästar där man tömt sparkontot, haft världens förväntningar osv.

      Svara
  2. Anna

    Åh… Så fint!

    Måste vara så skönt att se hästarna stortrivas precis utanför fönstret.

    Svara

Skriv en kommentar till Biggan

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>