Utbränd in absurdum?

Ibland tycker jag att det känns som att ”utbrändhet” är den nya folksjukdomen i Sverige.

Jag funderar på om det är så i många andra länder också?

Jag förstår också att jag riskerar att trampa på många ömma tår med mina funderingar och jag känner personligen en hel del personer som har gått in i den berömda väggen av olika anledningar.

Jag menar inte att förringa denna sjukdom; de som drabbats har i många fall haft en otroligt lång väg tillbaka och många upplever också att de därefter inte är och aldrig kommer att bli den de var innan utbrändheten slog till.

Men det jag ibland kan regera på är hur snabbt vissa börjar vifta med utbrändhetskortet och det är där jag funderar på hur bra det är?

Är det bara av godo att medvetenheten är större idag och kan detta förhindra många nya sjukdomsfall?

Eller finns det en risk att de som växer upp idag inte klarar ens det minsta lilla motstånd eftersom de ”tillåts” att ge upp ”för att inte riskera att bli utbrända”.

Jag förstår också att det kan vara en hårfin balans ibland.

Men livet är inte alltid ”en motorväg”; man kan känna ledsnad ibland, vara överhopad med problem, ha mycket att göra osv och för det mesta går det över, av sig självt eller genom olika strategier.

Det är liksom inte onormalt att ibland känna olika former av negativa känslor och det är väl här jag har reagerat ibland; att så fort någon uttrycker att den inte mår bra och eller har för mycket att göra så börjar en del i omgivningen skrika ”akta dig så du inte blir utbränd”.

Jag kan ibland fråga mig hur lite ”motstånd” en del anser är för mycket om de direkt varnar för just utbrändhet; då undrar jag också om de verkligen vet vad att vara utbränd innebär (det vet jag inte själv heller till fullo kanske)?

Ja, mycket svammel från mig måhända….kanske har ni något vettigare att tillföra?

19 kommentarer Skriv kommentar

  1. Annelie Magnuson

    De jag känner som fått utmattningssymptom har tvärtom kämpat på och bitit ihop ALLDELES för länge och fått stora och många psykiska och fysiska symptom. Har just nu en bekant som har fått bl a afasi… orden kommer inte ut rätt!! Nä dessa har verkligen inte känt efter för mycket utan har till slut antingen blivit hemskickade från jobbet alt. inte kommit upp ur sängen (eller svimmat i duschen som en fd kollega gjorde och slog sig halvt fördärvad).

    Svara
    • Birgitta

      Så hemskt!

      Det är mer omgivningens uppfattning om utbrändhet jag funderar över ibland, ungefär som att en del svänger sig med uttryck som ”jag fick ångest” när det handlar om ”vanlig oro/ lite stress”.

      Svara
  2. Anna Andersson

    Ja, så upplever jag det med. Betydligt vanligare med de som kört ända in i kaklet och igenom det innan de rasar.

    Svara
  3. Anneli Kristensson

    Så känner jag med. Efter att ha haft 2 omgångar med att ha ”gått in i väggen” så stör det mig när folk säger att de får en ångestattack när de inte vet vad det är ens. Första gången jag ”kraschade” åkte jag ambulans in för misstänkt hjärnblödning . Andra gången var det bara halva ansiktet jag tappade känseln i och blev yr så jag inte kunde stå. Men jag har somnat utan att veta om de på jobb och bara trillat ihop med så sambon fått hålla i mig. Bara att träna att ett pussel för kroppen. Dne kan int e läsa av om den höga pulsen och andkngne är av ångest eller träning. Och tröttheten som kommer efter dessa utmattning e sinnes. Så massa saker får man anpassa sig efter. Därför jag har svårt för när folk bara slänger ur sig orden eller tycket det är trams.

    Svara
  4. Marie Ultege

    Jag håller med! Det slängs lite slarvigt med både utbrändhet och depression. Och ja, jag drabbades av utbrändhet för 18 år sedan. Det var otäckt och var en lång väg tillbaka, med sviter som jag lider av ännu idag. Fick förändra mitt liv på många punkter. Kan idag jobba 75% om jag är noga med återhämtningen. Man blir inte ”lite utbränd” av begränsad stress. Man blir trött!

    Svara
  5. Petra Milton

    Kluvet… Kanske endel använder ordet fel men HAR man drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdeppresion så har man varit stark alldeles för länge. Efter närmare ett års sjukskrivning 2016-17 så kämpar jag fortfarande med sviterna. Det funkar att arbeta heltid (plugg 50% jobb 50%) men för att klara återhämtningen har jag fått dra ner mycket på även roliga saker som tex träning /tävling. Är tvungen att planera in återhämtning för att fungera. Är fortfarande väldigt frustrerad att inte funka ”normalt”. Är nog inte ovanligt att diagnoser felanvänds, hur många uttrycker inte att de har migrän när det handlar om helt vanlig huvudvärk? Att människor använder begreppen fel är nog svårt att komma ifrån. Men läkare som sjukskriver gör det absolut inte ”i onödan”.

    Svara
  6. Birgitta

    Det är absolut en komplex fråga.

    Likaså är det så otroligt individuellt vad man orkar och hur man hanterar exempelvis en för hög arbetsbelastning.

    Många driver sig själv jättehårt och som någon påpekar hinner bli sjuka innan de stannar upp och andra är med mina mått mätt rent ut sagt på tok för bekväma och utan arbetsmoral. Och så finns det allt däremellan.

    Svara
  7. Birgitta

    Som ett sidospår tror jag att det är mycket den livsstil många av oss faktiskt har valt frivilligt som orsakar både utbrändhet och stress.

    Vi arbetar rent ”tim-mässigt” inte mer idag än för 20 år sedan, heltid är fortfarande 8 h/ dag men det är så mycket annat som ”måste” hinnas med och vi ska alltid vara tillgängliga och uppkopplade.

    Och trots att vi har fler hjälpmedel så tror jag att tex sociala medier driver en del att vilja mer än vad man både orkar och som är rimligt.

    Är man slav under sociala medier är det lätt att vilja ha det perfekta hemmet, vara vältränad, ägna sig åt alla möjliga skönhetsingrepp och behandlingar, ha massa hobbys, resa mycket, laga fantastiska rätter till sitt stora umgänge, gärna ha 2-3 barn, några husdjur och gud vet allt.

    Nu raljerar jag lite men eftersom jag själv är ganska aktiv på nätet ser jag mycket som jag förstår ger vissa en ganska skev bild av hur livet är.

    För dels är det så att många bara delar det positiva, som de dessutom överdriver och dels så lever många influencers tex ett liv som inte alls är kompatibelt med ”medelsvensson”.

    Svara
  8. Manda Stillnert - En travhäst & allt där i mellan.

    Vet inte om jag ska kalla de utmattningssyndrom eller inte men en vacker dag kunde jag sätta mig i bilen efter jobbet och inte ens komma ihåg vart jag bodde eller om de var något jag hade glömt.De var helt blankt, kom inte ihåg saker om jag gick in på affären tex eller inte, la ifrån mig saker hittade dem flera dagar senare osv. De var så illa till slut att jag sa upp mig, jag orkade inte jobba mer de tog i mot att gå dit, fick panikångest på morgonen när klockan ringde.Även nu flera år senare kan jag inte åka den vägen får panik av bara tanken den drar upp allt igen. Tog över 1 år och många samtal innan jag började känna mig som en människa igen.

    Svara
      • Manda Stillnert - En travhäst & allt där i mellan.

        Hästar såklart. Jobbade på ridskola just då, men folk började säga upp sig och helt plötsligt stod jag ensam med alla grejer, dels ridskolans hästar men även de andra djuren som också bodde på gården. Att vara ensam hästskötare/djurskötare går inte när man de är massor med barn och vuxna som senare ska komma på eftermiddagen/kvällen. De var väl de som till slut tog knäcken på mig stressen att aldrig känna att jag hann klart .. De låg över mig 24/7 även när jag var hemma.

        Svara
        • Birgitta

          Jag hade faktiskt en bekant där arbetet med hästar utlöste/ absolut bidrog till extrem psykisk ohälsa.

          Hen var fram tills dess tämligen välfungerande med jobb, bostad osv men fick av olika anledningar en omänsklig arbetsbörda med hästar.

          Det slutade med flera självmordsförsök, tung medicinering i många år, otaliga inläggningar osv.

          Hen bor numera i ett gruppboende och kommer aldrig att återgå i arbete.

          Jag/ ingen kan väl veta hur mycket arbetet orsakade allt detta; hen hade kanske blivit sjuk oaktat vilket men den tunga arbetsbördan blev i vart fall utlösande.

          Svara
  9. Anna

    Jag som har haft generaliserat ångestsyndrom sedan barndomen kan också bli galen när folk påstår att de har ångest när de egentligen menar ”nervös” eller ”har inte lust”.

    Samtidigt kan jag bli förvånad över att många har väldigt uppenbar ångest utan att förstå att det är just ångest. I stället tror de att de är elallergiker eller har fått ”långtidscovid” men de beskriver en radda symptom på just ångest (yrsel, feberkänslor, pirrningar, andnöd, en känsla av att kroppsdelar domnar, illamående, diarré, hjärtklappning, etc…) Är det så stigmatiserat att ha ångest att man absolut måste leta andra orsaker, eller är det bara att man faktiskt inte vet?

    Känner flera som blivit diagnostiserade med utmattning och de har ofta haft en otrolig arbetskapacitet, men känner också någon som snarare är ”skör inför livet” och blir alldeles överväldigad av att ta ansvar, förändringar i organisationen osv och som kanske borde ha siktat på ett annat sorts arbete.

    Svara
  10. Kicki Gustafson

    21 år sedan. Det tog tre år med försök och bakslag innan jag kom tillbaka till halvtidsjobb. Jag har fortfarande problem att orka med alla ”måsten” trots pension. Det är väldigt mycket mer än att vara trött.

    Svara
  11. Linda

    ’Det är liksom inte onormalt att ibland känna olika former av negativa känslor’ skriver du. Grundpoblemet enligt mig, som har jobbat som gymnasielärare sedan 2006 är att föräldrar idag inte acceptetar att deras barn ’upplever’ negativa känslor. Jag vet inte hur många gånger jag har böivit uppringd och utskälld av föräldrar för att deras barn har fått ett C istället för ett A i betyg, eller har tvingats följa ordningsrglerna och lämna in mobilen. Vad lär föräldrar sina barn genom sådant beteende? Och hur klarar barnen av ’riktiga’ motgångar när de blir vuxna? En

    Svara
    • Birgitta

      Min uppfattning är att en hel del människor inte alls klarar av alla möjliga motgångar och absolut kan uppfostran ha ett finger med i spelet.

      Jag kan fortfarande minnas med förfäran hur ett till mig närstående barn för X år sedan berättade hur hennes mamma ibland sjukanmälde barnet, inte för att barnet var sjukt utan ”för att vi skulle mysa hemma”. Jag var i sak inte förvånad då min uppfattning om modern var att hon var en ”utnyttjare” (i detta fallet av socialförsäkringssystemet) men jag funderade en del på vilka värderingar man överför till sitt barn med sådant agerande.

      Svara
  12. Frida

    Det är ju en galet komplex fråga. Tolkar det du skriver som att du menar att många använder ord som t ex utbränd lite väl lättvindigt? Att man säger saker som att man känner sig deprimerad eller utbränd när livet inte går riktigt som man vill, dvs normala upp- och nedgångar i livet. Kan till viss del hålla med om detta, att säga så alldeles för lätt är ett hån mot de som faktiskt drabbas. Att vara deprimerad är inte att vara lite ledsen och tycka livet är trist, det är ngt helt annat. Det går inte att förstå om man inte själv varit där. Vilket också nog är anledningen till att de som aldrig varit deprimerade ofta tycker att ”det är väl bara att skärpa sig och sluta tycka synd om sig själv”. Förståelsen för olika psykiska diagnoser så som utbrändhet, depression osv är ofta väldigt låg hos de som aldrig varit där. Finns fysiska sjukdomar som förståelsen är mkt låg för också. Jag har fibromyalgi, haft långa perioder av depressioner sedan tonåren och är just nu sjukskriven för utmattning. Typiska sjukdomar som inte syns och som ofta anses lite påhittade och överdrivna eller så saknas förståelsen för dem. Men jag är allt annat än lat eller arbetsskygg, har i många år haft dubbla jobb, jobbat mer än heltid, haft häst osv. Men mina sjukdomar gör mig i grunden mer skör vilket har varit, och är fortfarande mkt svårt för mig att acceptera. Jag vill ju kunna jobba, träna och orka som andra gör men det gör jag inte. Jag stretar på ändå, livet kan ju inte bara stanna, men ibland är det tufft. Få som blir utbrända blir det för att de är bekväma, tvärtom. Och man blir inte långtidssjukskriven hur som helst av läkare heller. Läkarna vill i största möjliga mån att patienten ska jobba i alla fall deltid, det är bättre än att vara hemma oftast. Om de sjukskriver längre så finns det fog för det. Finns så klart de som tjatar sig till sjukskrivning också men de är ändå väldigt få. Jag ser ju detta dagligen i mitt jobb, är medicinsk sekreterare på vårdcentral.

    Svara
  13. Helena Hille Jardelid

    Jag tror det är till stora delar begreppsförvirring kring saker och ting.

    Stress och ångest är ju känslor som vi alla kommer i kontakt med och upplever i livet, liksom de flesta av oss kommer vara nedstämda eller ”deppiga” då och då.

    Detta förväxlas lätt med ex. panikångest, ångestsjukdomar eller depression som är något helt annat och allvarligare.

    Utbrändhet är extremt allvarligt för de som drabbas hårt men jag håller med dig om att begreppet är luddigt och brukas fel många gånger. Kanske bättre att benämna det för utmattningssyndrom, då vill man kanske inte använda det lika lättvindigt.

    Skillnaden är kanske till viss del att exempelvis depression finns med i DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) med klara och och tydliga kriterier som ska vara uppfyllda för att man ska få den diagnosen.

    Vi får se vad som ev. kommer att stå i framtida upplagor av DSM (nummer 5 är ifrån 2013). Och nej, det talas inte om utbrändhet över hela världen i samma utsträckning som det görs i Sverige. Vilket givetvis inte behöver innebära att det inte finns.

    Men dessa begrepp är ju så stora, och eftersom inga speciella kriterier finns fastställda än så går ju uttrycket att använda lite ”hur som helst”. Vilket väl iofs görs även med sjukdomar/tillstånd som har tydliga kriterier.

    Svara

Skriv en kommentar till Linda

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>