Inlägg av

Kaffe- hemma och borta

My cup of Tea…god varm choklad….

Henrik behöver köpa en ny kaffekokare och vi var runt och kollade på utbudet hos några elkedjor.

Jag, förvisso ej kaffedrickare, häpnade över utbudet; det fanns hur många olika apparater som helst att välja bland och i alla prisklasser.

Detta blev Henriks favorit, en Mockamaster.

Jag har också noterat hur allt fler affärer och företag bjuder på kaffe; såg det hos optikern härom veckan och på däckverkstaden för inte länge sedan.

Man kan ju hyra kaffemaskin ganska enkelt och det är väl gissningsvis så många företag gör så att de slipper joxa med installationer och annat.

Själv dricker jag som sagt inte kaffe men tar gärna ett kopp choklad om jag är sugen på en varm dryck så de automaterna tycker ju jag är bäst 🙂 !

Men jag har förstått på kaffedrickarna att det kan vara en hel vetenskap att få gott kaffe och det skiljer så klart både från person till person och från land till land.

Det har alltid varit det som både Henrik och min före detta man har haft synpunkter på när vi varit utomlands i alla fall; det är verkligen inte som att dricka en kopp te ha ha!

Torsdag- spån

Möttes av denna syn idag; det var inlagt spån i ridhuset!

Detta ridhuset har jag använt i många år (typ 10) och underlaget har alltid varit bra.

Tycker det är synd att det finns de som inte sköter sina ridhus med tex harvning för jag hävdar att det inte hjälper om ytan är 200 meter gånger 100 meter om underlaget är kasst.

Men man har också olika acceptans för standarden, det har jag verkligen också sett genom åren.

I en del ridhus skulle jag aldrig ens rida medan andra ”glatt” gör det ständigt.

Idag blev det fokus på slutorna i allmänhet och böjningen framtill och innerskänkelns inverkan i synnerhet.

Jag är oftast så fokuserad på att få med mig baken att jag bara driver/ trycker med ytterskänkeln….fy fy!

Från det ena till det andra; vad säger ni om denna skönhet:

Hade sådant sockersug igårkväll och inget ”ätbart” hemma att jag var tvungen att göra detta lilla mästerverk för att kunna sleva i mig (observera ordvitsen) lite smet 🙂 !

Min utrustning

Nästan 20 år gammalt….

På tal om gårdagens inlägg där jag skriver att jag tycker att vi konsumerar för mycket saker i allmänhet och hästsaker i synnerhet tänkte jag roa (?) er genom att ge exempel på min egen utrustustning; närmare bestämt den jag hade på Vicke när jag åkte till Nina för att träna igår.

Jag är övertygad om att ingen som ser oss som ekipage reagerar över att jag skulle se ut som en trashank eller att det på något vis är synd om Vicke och skulle någon tänka något ens åt det hållet säger det nog mer om den personen än något annat.

Sedan är jag i princip alltid ensam när jag tränar 🙂 men ni fattar…

Nåväl, för att illustrera att man inte alltid behöver köpa det senaste och/ eller ha svindyra saker följer här ett axplock från gårdagen:

Träns: från Hööks köpt för mindre än halva priset då det skulle utgå ur sortimentet.

Schabrak: köpt av en annan bloggare begagnat. Haft det i minst 2 år.

Stövlar: köpta på annons; de var nya med prislapparna kvar men såldes för typ halva butikspriset.

Jacka, tröja och handskar: köpta på Gekås ”för inga pengar” men både jackan och tröjan har jag haft i säkert 4 år och de är fortfarande i jättebra skick.

Termobyxor: köpta i Outletbutik för 199 kronor.

Täcke: köpt på annons. Det var aldrig använt och jag gav 150 kronor för det ( tjockt termotäcke som ursprungligen kommer från Gekås tror jag).

Lindor: Köptes nya för 40 spänn på Gekås för över 10 år sedan.

Boots (som Vicke har dygnet runt): köptes nya av en fd stallkamrat som sålt sin häst. Kostade mig 50 kronor och är använda sammanlagt i säkert över 1 år (jag har några par jag byter med).

Grimma: köpt ny för 10 spänn på Falsterbo Horse Show.

Dressyrspö: köpt på Gekås för 40 kronor i somras.

Förutom ovanstående har jag även dyrare saker (som min sadel, ridbyxor, hjälm osv) men jag vill ändå visa hur mycket som går att köpa billigt!

Kan ju nämna att i princip alla schabrak jag äger (mest Mias som jag tycker är bäst) är köpta begagnade och de håller i flera år även som ej nya.

Onsdag- träning

I morse åkte Vicke och jag till Nina för att träna.

Jag funderade lite över morgonens blogginlägg som handlade om konsumtionssamhället medan jag gjorde i ordning honom för avfärd och ni ska få läsa resultatet av dessa tankar imorgon bitti.

Träningen gick bra och jag passade på att utnyttja Nina och ”fråga åt en vän” som har en häst som lätt faller in i piaff närhelst den känner för det.

Ett trevligt bekymmer kanske man kan tycka om man som jag har en häst som det tidigare tog en kvart att få att piaffera för skänklarna 🙂 men givetvis är det inte alls bra med sådana egna initiativ.

Ninas råd var att flytta hästen i skänkelvikning när den vill piaffera och vi får nu se om vännen kan få sitt djur att sluta med denna plötsligt påkomna ”olat”.

På tal om mina egna blogginlägg förresten så kunde jag idag glädjande konstatera att min vän Marlenes inlägg på Facebook som jag skrev om igår har fått en fantastisk genomslagskraft med flera hundra delningar.

Det ska bli spännande att se ”vad det blir av det” och jag lovar att återkomma i frågan.

En inspirerande kvinna!

Exempel på ”gratis”

Sitter och läser en intressant artikel och lär mig ett nytt ord; downshifting!

Det som beskrivs i artikeln ligger mig varmt om hjärtat även om jag definitivt inte på några vis vill utge mig för att leva tillnärmelsevis så som denna kvinna.

Men jag tänker att det finns en hel del att ta till sig oavsett och man kanske kan tänka lite åt ”ingen kan göra allt men alla kan göra något” hållet?

Jag kan i alla fall irritera mig över ”konsumtionssamhällets” utveckling, både sådär i största allmänhet och vad gäller ridsporten i synnerhet.

Jag skrev en kommentar om detta på Nina Rademaekers blogg nyligen; hur man som storbloggare faktiskt påverkar läsarnas köpvanor på ett inte alltid så positivt sätt (enligt mig då).

När man tex behöver fundera över förvaring åt sina pannband eller har över 40 schabrak som en fd stallkamrat till mig hade, då tycker jag ärligt talat att det har gått lite för långt.

För att gå tillbaka till artikeln så lever ju denna kvinna ganska extremt på ett sätt fast på ett annat sätt inte.

Det finns hur mycket som helst av det som beskrivs som vem som helst kan ägna sig åt i större eller mindre skala.

Att exempelvis laga mer mat från grunden, ta tillvara rester och sådant man kan hitta helt gratis i naturen, inte köpa en massa kläder enbart för att följa modet och inte för att man behöver dom osv….ja, listan kan göras hur lång som helst.

Själv försöker jag att leva sparsamt i vissa aspekter och slösar på annat men som sagt ”alla kan göra något”.

Tisdag- outdoors

Började dagen på osedvanligt vis; genom att städa under badkaret!

Jag funkar som så att har jag väl sett något som stör mig så kan jag inte ”ha det osett” utan då måste det åtgärdas direkt om det går.

Och ”råkar” man se hur det ser ut under badkaret så tarvar det åtgärd…så mycket kan jag säga 🙂 !

Efter denna tvagning var det dags att åka till stallet för sedvanliga och mindre vanliga sysslor så som foderurlastning ur bilen.

Insåg också glädjande nog att det skulle gå att rida på utebanan med benäget bistånd av den här kamraten:

Som jag skrev i ett inlägg på Fejjan kan jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag ridit dressyr utomhus i januari men idag gick det helt ok även om jag höll mig till lite mer kravlös ridning och ett förkortat pass.

Jag passade på att galoppera en del under lättridning och red bara lätt i traven och så skippade jag samlingsarbetet till förmån för lite friskare tempo.

Kom hem lagom till lunch som jag och Henrik åt tillsammans.

Tvingade honom att erkänna att köttgrytan jag gjorde igår hade renderat mig en topplacering i ”Sveriges mästerkock” och hoppas att han menade vad han sa he he…

Nu har jag och Molly kommit hem efter att ha hjälpts åt att ta in alla hästar från sina hagar så nu är det soffläge för oss båda!

En orättvis hästvärld

Jag har genom åren i flera inlägg berättat om min härliga vän Marlene med hästen Leon, Vickes gamla BFF.

Marlene är förlamad från armhålorna och neråt efter en ridolycka för många år sedan men hon rider ändå, älskar hästar i allmänhet och sin egen Leon i synnerhet med en kraft jag sällan skådat.

Hon vill gärna komma ut och tävla några gånger om året men har över tid nekats dispens att ställa upp i ”riktiga” tävlingar för pararyttare eftersom hennes sadel räknas som ett otillåtet hjälpmedel.

Marlene sitter alltså fastspänd i sadeln och om det ”fuskiga” eller ej gentemot andra medtävlare i detta låter jag vara osagt även om man säkert fattar även risken med det= går hästen omkull är det bye bye Marlene rent krasst.

Nej, vad jag vänder mig emot är att Marlene vissa år fått dispens att tävla, andra år inte.

Hästen är densamma, sadeln likaså och så även klasserna Marlene vill tävla (lätta klasser så det handlar inte om att sno någons OS-plats precis).

Nedan kan ni själva läsa hennes inlägg på Facebook och kanske försöka påverka på något vis om ni vet råd?

Det här är inget kul inlägg. Genom åren har jag inte använt sociala medier för den kamp jag drivit flera år för att ge mig rätten att få ta del av en värld och vara med på samma villkor som alla andra. Men nu är det för mycket.

Jag och Leon får helt enkelt inte ses som ett ekipage och starta dressyr, eller paradressyr, enligt Svenska Ridsportförbundet ånyo avslag för dispens 2020. Sedan 2014, när jag började söka dispens för att starta med min sadel som nödvändigt hjälpmedel ( eller trillar jag av hästen) har ibland jag beviljats, eller inte beviljats dispens. Avslagen har vilat på lite olika argument, men oftast att sadeln inte är godkänd internationellt. Eller att vi har ”osportsliga fördelar”. Gentemot vem? Och på samma underlag har vi också beviljats dispens. Så här kan det bara inte längre hålla på. Det liknar en fars!

Ingen som nekar mig dispens har nånsin tagit kontakt för att hjälpa mig lösa det hela på ett positivt sätt, eller verkar vara intresserade i att faktiskt förstå var som händer när man blir helt förlamad från armhålorna, och varför jag behöver den support jag behöver.
Applådera för att jag faktiskt kan fortsätta med att rida – knuffa inte bort mig!

Det gör mig så ledsen. Den ”inkluderande paravärlden” är helt tyst. Jag trodde Sverige behövde fler pararyttare. Men inte alla får vara med.

Det gör mig också lika ledsen att Svenska ridsportförbundet genom sina beslut agerar mot mig på ett sätt som gör det svårt att kunna fortsätta vara ideellt aktiv. Jag hade så gärna fortsatt bidra till sporten jag älskar. Men hur kan jag sitta och prata om att ” alla skall kunna tävla” när jag själv är utesluten?

Det finns såklart även bra och engagerade personer inom förbundet, som genom åren stöttat, försökt få fram ärendet, pushat. Men det är inte de som suttit på beslutsmandaten.

Leon är 19 år i år. Ta i trä – han är gladare och friskare än nånsin – och vi vill fortsätta komma ut lite på skånska klubbarna som vi kunnat göra – då och då, beroende på dispens. Jag har alltid blivit så bra bemött när vi är ute. Och har väldigt svårt förklara varför jag ibland får vara med, och ibland inte.
Nu prövar jag bestrida hanteringsordningen en gång till.

För jag och Leon, vi är ju desamma hela tiden. Jag har världens bästa Leonkung. Och vi vill ju bara vara med.