Sitter och läser Anna Hassös gästkrönika i senaste numret av Ridsport och ler lite när jag läser vad en ”hoppstjärna” ska ha sagt till henne för ett antal år sedan: ”man förstör de tio första hästarna”.
Även om jag inte tycker att jag just ”förstört” några 10 hästar, jag har inte ens ÄGT så många, så är jag benägen att instämma i resonemanget som sådant, dvs att man behöver i alla fall någon eller några hästar att ”kladda på” innan man får till en bra tavla om jag ska ta målning som en liknelse.
När jag tänker tillbaka på hur jag tex red Heron skakar jag numera på huvudet.
Oj vad den hästen fick ”ta stryk” (tack och lov inte bokstavligt) på grund av min bristande kunskap och överambition.
Jag kunde rida så det svartnade för ögonen i tron om att det skulle bli bättre- utan att tex förstå att vissa grundförutsättningar inte kan ändras av ens gud fader själv (läs: en extremt skicklig dressyrryttare) och än mindre av orutinerade Birgitta.
Men visst; vi utvecklades absolut och kom väldigt långt tack vare bland annat min överambition men idag hade jag inte ridit på samma sätt som jag gjorde då.
Att ”man vet vad man har men inte vad man får” har jag också insett har varit ett galet sätt att resonera vad gällt mina hästar- både Décima och Archie borde ha sålts långt tidigare än vad som blev fallet, framför allt vad gäller Décima.
DÅ tyckte jag att hon var ”good enough” för att kämpa med i ÅTTA (!!!!) år, idag kan jag inte FÖRSTÅ hur jag tänkte.
Så nog tusan har i alla fall jag lärt mig en del genom åren-hur är det med er?
Tycker ni att ni har utvecklats och på vilket sätt?
Har ni haft hästar som ni har ”kladdat på” eller fick ni till den perfekta tavlan redan på första försöket?
Senaste kommentarer