Inlägg av

Fråga från läsare: hur hinner jag blogga? + ank-uppdatering

Faktiskt mer än en läsare har jag frågat mig hur jag HINNER blogga dagligen.

Tja…att hinna är verkligen inget problem då jag alltid haft otroligt lätt för att skriva och därför gör detta mycket snabbt. Att däremot HITTA PÅ ämnen att skriva om blir svårare och svårare så vi får väl se hur länge jag har något att berätta för Er.

Ibland när jag tex jobbar på crosstrainern på gymmet kan jag komma på något uppslag och för att då inte glömma det brukar jag skicka ett sms till mig själv för att bli påmind :=).

På tal om ”lätt för att skriva” kan jag ju avslöja att jag under min gymnasietid hade mycket lösa planer på att söka in på journalisthögskolan men eftersom denna utbildning bara fanns i Stockholm och Göteborg och jag var extremt ”Malmö-bunden” så blev det inget av med detta.

Härom veckan kom jag mer eller mindre av en slump kom in på Pernilla Wahlgrens blogg. Och där kan man (JAG) verkligen undra hur HON hinner blogga! Att hon har en mängd saker att skriva om råder det ju inga tvivel om men hur hon finner tiden att sitta och skriva ner allt, ta en massa foton samt även svara på en massa frågor från sina läsare….ja, det undrar i alla fall jag! Jag skulle kanske skriva och fråga henne :=)?

Över till något helt annat:

Några av er har kanske följt min väg från att irritera mig på myskankan i Yddinge som höll på att kvacka sönder mina öron till att fästa mig ganska mycket vid henne.

För någon vecka sedan fick jag veta att ankan försvunnit mer eller mindre i samband med att VI flyttade hem hästarna till ridskolan och det kändes ju lite piiiinsamt eftersom jag hade skojat om att kidnappa henne så att hon fick bo hos Archie. Ankan har funnits på gården i flera år men nu trodde stallägarna att räven tagit henne.

Igår träffade jag dock en av stallägarna och fick det glada beskedet att ankan återfunnits helskinnad i en närliggande damm (där är hon ibland).

Jag skojade och sa att till nästa år kommer jag inte att nöja mig med kravet att Archie och Birk ska ha en egen mega-gräshage som var vårt ursprungliga krav för att flytta dit hästarna över sommaren för 2 år sedan. Nu kommer jag dessutom att kräva att Ankis ska vara på plats!

Och skulle ankan verkligen bli uppäten av räven får de väl skaffa en stand-in och försöka träna upp henne så att jag inte ska märka någon skillnad. Så gjorde min man när hans dotters undulat dog då dottern bara var något år gammal. Min man gick helt enkelt och köpte en exakt likadan fågel och eftersom dottern var så liten märkte hon ingen skillnad :=).

Klippning med tillbakablickar

Idag ”gav jag upp” och klippte Archie.

Jag brukar försöka att vänta med den första klippningen så länge det går; helst till min födelsedag/ namnsdag/ bröllopsdag (dvs 7 oktober); klipper man för tidigt innan pälsen är ordentligt ”satt” så får man klippa om väldigt snabbt igen.

Men nu orkade jag alltså inte längre och drog fram min lilla (läs: STORA) klippmaskin.

Förresten undrar jag när/ om någonsin myten om att man kan skjuta upp pälssättningen genom att täcka hästen ska försvinna?

Till och med i senaste numret av Ridsport stod att läsa att man INTE kan påverka pälssättningen annat än genom mängden LJUS-timmar om dygnet, ändå tror vissa att det hjälper att bylta på hästen täcke.

I vårt stall står ett fåtal hästar med täcken, detta trots en utetemperatur dagtid på uppemot 20 grader och en säkerligen minst lika hög temperatur inne i stallet nattetid pga dålig ventilation. Suck…..

Archie var hela förra veckan svettigare, flåsigare och segare att rida än vanligt och min första oroliga tanke var att han kanske höll på att bli sjuk men när jag ”kände efter” så insåg jag att även JAG var dyngsur av svett vid minsta ansträngning i stallet.

Vädret har inte varit supervarmt men däremot kvavt och det har påverkat oss båda.

Klippningen idag tog knappt 45 minuter, då klippte jag allt, även huvudet men inte benen.

Och nu har jag en ”svart” häst igen! Jag gillade inte precis de gul-blacka nyanser Archie fick i delar av pälsen i somras men nu är han tjusig igen.

Fast redan på tävlingen i söndags var det en medtävlande som försynt undrade om Archie ”räknades som svart eller mörkbrun” (mörkbrun så klart).

Archie skulle verkligen kunna ställa upp som modell för hur man klipper en häst, han står som en STATY och rubbar sig inte en milimeter oavsett var på kroppen saxen drar fram.

Annars tycker jag att många hästar reagerar i vart fall när man klipper kring öronen. ”Utblåset” från min sax är ganska kraftigt och detta tillsammans med det höga ljudet och vibrationerna brukar göra att de flesta hästarna reagerar mer eller mindre.

Till och med den lille (Birk) ojade sig förra året, i alla fall tills jag virade på en brems på honom.

När jag skriver om Archie, mitt praktexemplar att klippa, kommer jag att tänka på ett annat praktexemplar, dvs världens DUMMASTE häst att klippa:

I yngre dagar hade jag hästklippning som ett lönande extraknäck och jag åkte runt och klippte allt på 4 ben, även hästar som hade rykte om sig att vara lite ”dumma” (hmmm…).

Idag skakar jag på huvudet åt min dumdristighet och är tacksam över att jag inte behöver pengar så att att jag ens behöver klippa de snällaste djur.

Hur som helst så skulle jag alltså klippa en häst som en annan ”klippare” hade misslyckats med; det sades att klipparen numera gick på kryckor….

Men jag skulle inte behöva vara orolig; man hade hyrt in sig hos en veterinär som hade en tvångs-spilta och där skulle hästen sederas till oigenkännlighet.

Väl på plats och när jag började klippa kunde jag konstatera att hästen, i sin tvångsspilta, stod lugnt. Den hade fått domosedan och hade bremsar i både mule och ena örat.

Jag hade klippt nästan hela hästen och stod snett bakom och klippte ena låret då hästen ”out of nowhere” sparkade till mig så att jag föll omkull på betonggolvet och tappade klippmaskinen i fallet. Jag landade på min ena hand så att den guldring jag bar på ena fingret blev böjd! I övrigt fick JAG inga direkta skador men klippmaskinens skär (dvs några av ”tänderna”) bröts itu.

Jag minns inte om jag hade extra-skär eller om det gick att klippa färdigt med de massakrerade skären men det jag mycket väl minns var att NYA skär på den tiden (detta är säkert 10 år sedan om inte mer) kostade 550:– medan jag som ”plåster på såren” fick 100:– extra av hästens ägare.

Idag skulle jag:

a) aldrig klippa en sådan ”idiot”

b) i förväg försäkra mig om att ALLT skulle ersättas till 100% vid eventuell skada.

Så den klippningen gick verkligen på ”blås-kontot”, jag fick mindre betalt än vad de nya skären kostade mig!

För er som inte läst bloggen så länge och vill läsa fler lustifikationer vad gäller klippmaskiner kan jag rekommendera inlägget: ”Tillbakablickar: hur det gick till när jag köpte min klippmaskin” från den 7 mars :=)!

Dagens träning

Dagens träning ägnades mycket åt lösgörande arbete i olika former.

Jag travade och galopperade på stora volter, i väldigt låg form och kontrollerade att Archie ”följde med” (gick att ställa och böja) lätt åt både höger och vänster. Jag fick också flytta honom för innerskänkeln i dessa volter.

Detta arbete ägnar jag själv lite tid åt vid varje dressyrpass, dvs kollar av att jag kan rida hästen lång och låg, att han följer med lätt, att han svarar för hjälperna både framåt och sidvärts.

Jag fick göra 4 galoppombyten och båda bytena från höger till vänster var KLOCKRENA och på hjälperna, OBS OBS OBS…jag red UTAN sporrar (pga ett lite skav som jag inte vill riskera att göra större) och använde inte spö så det var verkligen en oerhörd förbättring. Birgitta verkade inte förstå vilken världs-sensation dessa klockrena byten var för mig….typiskt henne att bara tycka ”ja, men så SKA det ju vara” ha ha! Själv var jag överlycklig!

De två bytena från vänster till höger föregicks av ett travsteg emellan men även detta är en förbättring då de i övrigt var ”odramatiska” och utan det vanligen förekommande försöket att göra en liten bakutspark eller göra andra ”krängningar” med baken.

En övning jag inte gjort förut men som jag gillade var att galoppera som om ridhuset var 40 meter långt men bara ca 8 meter BRETT.

Dvs jag fick vända som om jag skulle vända rätt upp fast så tidigt jag kunde, sedan galoppera innanför medellinjen ner och därefter vända tillbaka ut på spåret (hoppas ni fattar).

Genom att rida så pass nära långsidan (innanför medellinjen) så var jag tvungen att verkligen försöka sätta Archie på bakbenen så att han kunde vända tillbaka på spåret utan att bryta av till trav. Övningen är också bra för att kontrollera rakriktningen så att man inte vinglar hit och dit.

Eftersom tanken är att vi ska göra LA:4 debut på söndag fick jag även göra några bakdelsvändningar och de var enligt Birgitta ”godkända” (dvs kändes BRA :=)).

Jag pratade lite med Birgitta om fysioterapeutens besök i förra veckan och hon tyckte att jag även skulle försöka att massera honom på egen hand samt att klättra ute i skritt för att mjuka upp bakdelen. Klättring ägnar jag mig redan åt, däremot har jag hittills inte prioriterat massage vilket jag nu kommer att göra.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det känts lite som att det varken blivit ”hackat eller malet”.

Fysioterapeuten behandlade Archie på tisdagen och därefter blev det inte mycket ridet. Ordinationen var ju att ”jogga” i 2 dagar och sedan var vårt stora ridhus reserverat hela fredagen pga en trav-auktion och jag ville inte börja jobba Archie i det lilla ridhuset som är knappa 20 x 40 meter (kanske 18 x 36 meter om jag ska gissa).

Så jag har inte ridit som vanligt vilket stör vane-människan i mig men så blir det ju ibland.

Eftersom det varit travderby har vi inte heller fått lov att släppa ut våra hästar under 3 dagar, hagarna används under denna tid som parkering…eller…det är det som är MENINGEN i alla fall.
Men de senaste…typ 10 åren har knappt en enda bil parkerat i våra 8 hagar så hagarna står ändå tomma medan vi har strikta förhållningsorder om utsläppsförbud. Otroligt frustrerande! Men men….det är bara 1 gång om året så det är bara att bita ihop…

Lite omväxling fick vi i alla fall genom tävlingen hos Skurupbygdens hästsportförening och Archie skötte sig som vanligt jättebra.

Vad gäller eventuella resultat från fysioterapeut-behandlingen vill jag avvakta med att uttala mig ytterligare några dagar. Jag har som sagt knappt ridit och att jag INBILLAR mig att högerbenet vilas mycket mindre på stallgången nu kan vara just….INBILLNING.

Som fysioterapeuten själv sa så finns det ju ingen placeboeffekt hos HÄSTEN, däremot kan man som ryttare/ ägare inbilla sig allt möjligt bara för att man så gärna VILL.

Tack och lov har jag ju argus-ögat tränar-Birgitta som snabbt och lätt kommer att ta ner mig på jorden om jag påstår att underverk har inträffat men att så inte är fallet :=)!

Kort tävlingsrapport (det rimmar)

Idag åkte jag och Archie till Skurupbygdens hästsportförening, en klubb som tydligen inte har någon egen anläggning utan hyser in sig hos andra.

Idag ägde tävlingen rum på Skönabäcks säteri utanför Skurup, med ett nybyggt ridhus som framridning och en utebana utanför där vi tävlade.

Som estet njöt jag verkligen; ett mer tilltalande ridhus har jag sällan sett, mycket vackert och med en perfekt botten dessutom. Även utebanans underlag var utmärkt.

När jag red LB:3-programmet försökte jag att tänka på det som jag fick kritik på första gången jag red detta program; domaren tyckte då att Archie hängde lite i handen/ blev tung framtill (som ”ursäkt” kan jag säga att vi red i hällande ösregn och på en vattenfylld bana).

Nu gjorde jag fina övergångar och hela ritten kändes överhuvudtaget mycket bra.

När jag kom in på banan höll jag dock på att få en CHOCK; min iskalla dressyr-MASKIN som jag har skrutit om inte tittar på något (sådant är livsfarligt att säga- det straffar sig alltid) blev jätterädd för domar-bilens gnisslande vindrutetorkare. Det var han förvisso inte ensam om och jag lyckades faktiskt manövrera honom fullt acceptabelt runt det skrämmande området.

Trots en mycket bra ritt blev vi ”bara” 6:a av 7 placerade. Inte för att jag klagar på något vis men det visar tycker jag hur konkurrensen hårdnat sedan tidigt i våras då jag lätt hade vunnit på en likartad ritt med den konkurrens som var DÅ.

Procenten blev något över 65, vinnaren hade 70 tror jag.

I LA:3 gjorde vi en av de bättre ritterna på denna nivå och ledde faktiskt klassen när ca 10 ekipage hade ridit men sedan kom en handfull ryttare som bara skulle rida denna klass + några fina hästar som ridit båda klasserna och när jag körde hem hade siste-placerade ryttaren 197 poäng, jag hade 194 (63 % TROR jag) och 3 ekipage återstod.

Hemma var vi efter 30 minuter och möttes av Travderbyt som var i full gång. Vi har pga detta evenemang inte kunna släppa ut våra hästar i hagarna på 3 dagar (de används som parkering under denna tid…stööön…..) så det ska bli skönt när allting återgår till det normala i kväll.

Senare samma dag:

Ser att resultaten nu finns på:

http://www.sbhf.nu/tavling/tavling_filer_dress_2008/Resultat_SbHf_6-7_sept-08.html

Vi blev andra ekipage utanför placering i LA:n, bara 3 poäng fattades. Kul!

Tillbakablickar: Birgitta läser hästböcker

Som jag redan har berättat så läser jag oerhört mycket böcker. Så har det varit så länge jag kan minnas och redan då jag gick på i vart fall mellanstadiet så minns jag hur jag släpade hem så mycket böcker från det närliggande bibilioteket att jag knappt kunde bära dom och gå samtidigt.

Några år senare upptäckte jag en affär, Esset, där man kunde köpa begagnade böcker extremt billigt samt byta in böcker man läst ut. En underbar affär för en bokmal utan egna inkomster :=)!

Inte nog med att jag läser ofta, jag läser väldigt snabbt också så det har verkligen blivit en hel del läst genom åren.

Idag läser jag mest deckare av olika slag, både av svenska och utländska författare men det kan också bli lite ”chick-lit” eller annan lättsam läsning.

När jag var tonåring, och faktiskt redan flera år innan jag började rida, läste jag oerhört mycket hästböcker.

Kommer ni ihåg ”Jill-böckerna”? Jill som bodde i England och skrapade ihop pengar till en egen ponny, hjälpte till på någon ridskola, tävlade i olika ponnyklasser osv?

Sedan fanns det böckerna om Annika som också höll till på en ridskola, Lotten (?) som satt i rullstol men ändå red, Britta och Silver-serien, böckerna om Follyfoot och så givetvis SVARTA HINGSTEN-serien.

Åh….vad jag älskade Svarta Hingsten-böckerna!!!!!!!!! Jag sträckläste dom och vandrade bokstavligen omkring med en svarta-hingsten bok i ena näven medan jag gick till bussen, åt frukost eller vad jag nu försökte göra SAMTIDIGT som jag läste.

Jag minns också den SORG (ja, faktiskt) jag kände när den sista boken var utläst. Jag kände mig helt TOM!
Idag kan jag småskratta åt detta men då var det som sagt allt annat än roligt!

Folly-foot-konceptet är faktiskt något som jag än idag skulle kunna tänka mig att ägna mig åt om jag blev ekonomiskt oberoende.

Böckerna handlade om hur man på en gård tog hand om hästar som ingen ville ha/ kunde ta hand om.

Om man tycker om att läsa ”deckare med hästanknytning” måste jag förresten rekommendera en av mina absoluta favoritförfattare Dick Francis (http://www.dickfrancis.com/). Han har skrivit en mängd böcker med miljöer från framför allt kapplöpningsbanorna i England och några av böckerna har även gått som en tv-serie när jag var i tonåren. Tv-serien och böckerna handlade om en fd hinderjockey som efter ett fall (han ramlar av hästen alltså) blir trampad på sin hand/ arm, får denna amputerad, måste sluta med proffsridning och blir ”deckare” i stället (något förenklat).

Jag inbillar mig att några av er, efter att ha läst om ovanstående hågkomster av ungomslitteraturen själva kommer på ”ja, just det ja….DOM böckerna läste jag också”.

Berätta gärna om jag glömt några favoriter!

Den glade vandraren + tillbakablick

När jag gick i skolan fick vi sjunga sången om ”den glade vandraren” som var glad vart han än gick…både vinter, höst och vår…

Av någon anledning kom jag att tänka på denna sång när jag och stallchefen låste upp stallet i förrgår och fick se en stor skugga borta vid Archies box.

När vi tände lamporna visade sig skuggan vara den lille Birk som hade smitit ut ur sin box, vandrat tvärs över stallet, hittat några spannar med lock innehållande havrefritt foder i närheten av Archies box (dock inte mitt foder) och givetvis slukat ALLT.

Burkar och lock låg huller om buller på stallgången medan Birk stod och såg helt oskyldig ut (fast han var säkert MÄTT den rackaren….).

Det var bara till att grabba tag i hans pannlugg och återbörda honom till hans box.

Denna händelse fick mig förutom sången om den glade vandraren även att tänka på en annan glad vandrare; Heron!

En av Herons favoritsysselsättningar var nämligen att, om han kom lös, traska runt i stallet, sticka in huvudet i alla boxar han kom åt och hälsa på hyresgästen.

Dessa oinbjudna inviter var inte alltid så uppskattade och vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa och då var Heron inte ens lös utan leddes av mig.

Vi var på väg upp till ridhuset genom stallgången då Heron stannade till vid en box för att hälsa på invånaren.

Han hann bara stanna till och försöka nosa på hästen, sedan drog jag bort honom och vi gick vidare.

När vi hade gått några meter hör jag plötsligt världens BRAK, vänder mig om och ser hur boxdörr + häst rasar rakt ner på stallgången!!!!

Hästen som Heron hade nosat på måste ha vräkt sig på dörren varpå gångjärnen lossnade och både dörr och häst ramlade.

Turligt nog blev hästen inte det minsta skadad! Hästen i fråga råkade dessutom vara en av vår dåvarande ridskolechefs Jana Wannius hästar och jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag hade varit tvungen att förklara mig inför denne ibland ganska koleriske man. När Jana blev arg….då blev han ARG!!!!

Liiite komiskt i allt detta tyckte jag ändå att det var då vår ”biträdande ridskolechef” (minns ej hur hon titulerade sig på den tiden, nu delar hon ridskolechefstjänsten med en annan kvinna) efter denna händelse bad mig att ”inte låta Heron nosa på lektionshästarna”.

Jag såg för mitt inre öga hur HON såg för SITT inre öga hur Heron gick runt och nosade på lektionshästar som ramlade ut på stallgången som dominobrickor :=)!

Fysioterapeut-besök

Igår hade jag alltså besök av HC, som enligt egen uppgift är utbildad sjukgymnast på människor men arbetar sedan 12-13 år tillbaka enbart med hästar. Jag frågade hur han titulerade sig och fick svaret ”fysioterapeut”.

HC undrade ”varför han var där” och även om ”alla” säger att man inte ska ”avslöja” något i förväg så tycker jag att det känns oärligt att säga att man vill ha typ en ”allmän genomgång av hästen, bla bla” utan jag sa som det var, dvs att jag länge har funderat över varför Archie

a) extremt ofta står och vilar höger bak på stallgången

b) har mycket svårare att flytta sig undan höger skänkel åt vänster än undan vänster skänkel åt höger.

HC gick igenom Archie från nacke och käkar till svansrot och fann muskelspänningar på baksidan av låret och ländryggen på höger sida.

HC tyckte att min beskrivning av det som jag uppfattar som ett problem stämde väl överens med det han fann förutom att han tycker att Archie borde ha svårare att samla sig i höger galopp än i vänster och så är det inte. Tvärtom har högergaloppen alltid varit extremt ”lättsamlad”.

Det enda som JAG funnit lite märkligt är att Archie vid tömkörning ”ligger” mer inåt i högergaloppen än i vänstergaloppen, detta upplever jag inte vid ridning eller longering.

Hur som helst så bankade HC på Archies mjukdelar med en gummiklubba för att få igång muskerna igen och använde även någon lite apparat som skulle stimulera musklerna (de, musklerna alltså, började ”hoppa” efter en stunds behandling med denna apparat som i andra änden hade två plattor som HC satte på Archies muskler).

Jag frågade HC om en häst verkligen kan gå omkring med så spända muskeltrådar i över 1 år och det sa han att det var mycket möjligt. Sedan är det ju inte så att Archie har några jättesmärtor av detta eller har musklat sig synbart ojämnt.

Rekommendation efter denna behandling är att Archie ska ”jogga” i 2 dagar och sedan ska arbetet trappas upp. Jag ska rida på ordentligt under 14 dagar för att verkligen se om jag känner någon markant skillnad.

HC ska titta på Archie igen om 14 dagar och då behandla honom igen.

Om jag inte märker en markant förbättring efter dessa 2 behandlingar menar HC att han inte kan hjälpa oss utan då är det något veterinärt som bör utredas.

Så i bästa fall kommer jag att få en häst som inte har så svårt för sidvärtsförflyttning framöver och i värsta fall har jag förlorat 2 x 700 kronor, en petitess i detta sammanhang faktiskt.

Har funderat över Archies ”svårigheter” som ju inte märks som någon allmän ovillighet utan vid väldigt specifika rörelser som tex skänkelvikning.

Själv har jag nämligen sedan flera månader tillbaka JÄTTEONT kring vänster armbåge men smärtan uppkommer bara vid ett enda tillfälle och det är när jag står och borstar högst upp på högra sidan av korset på Archie. Vid inget annat tillfälle känner jag ens den minsta smärta och jag kan inte heller klämma fram exakt VAR det gör ont. Men så fort jag grabbar en mankborste och höjer armen mot korset så känns det hur mycket som helst.

Så det måste ju kunna vara likadant för hästar. Att de bara har ont/ känner obehag/ har svårigheter med en eller enstaka rörelser?

Ni får förresten ursäkta mina usla förklaringar, HC berättade mycket mer som jag inte kan återge exakt och använde termer som jag inte ens minns (namn på musklerna tex).

Dagens träning

Träningen började med att jag fick göra några bakdelsvändningar och även om de är förbättrade tyckte Birgitta att Archie blev lite väl låg = inte tillräckligt på bakbenen = svårt att centrera vändningen.

För att få upp honom i formen samt mer vaken för hjälperna gjorde vi galoppfattning, halt, ryggning, galoppfattning, halt och ryggning i serier.

Sedan gjorde vi även halt från trav, Birgitta tycker att det tar för lång tid för oss att stanna, precis som det gör när vi bryter av från galopp till skritt.

Sidvärtsförflyttningen (läs: skänkelvikningarna) var som vanligt, ingen förbättring där inte.

Gjorde några öppnor och de kändes bra.

Gjorde några slutor i galopp för att visa Birgitta skillnaden mellan högerslutan = bra och vänsterslutan = dålig.

Blev även lite förvänd galopp, travökningar osv.

Jag berättade för Birgitta att jag i eftermiddag ska få besök av en….vet faktiskt inte vad HC:s exakta titulatur är men om man googlar honom på nätet så beskrivs han som både sjukgymnast för människor arbetande som kiropraktor för hästar och som naprapat.

Hur som helst så var det Birgitta som från början tyckte att jag skulle låta HC kolla igenom Archie; jag har tidigare låtit honom ”gå igenom” Décima för några år sedan.

Både Birgitta och jag vill veta om HC kan finna någon förklaring till Archies svårigheter med sidoförflyttningen åt vänster och varför han flyttar både sadeln och mig till höger.

Birgitta tycker att detta med att sadeln dras till höger har blivit bättre och det har ju även själva sidoförflyttningen blivit men som ni har kunnat läsa om i otaliga beskrivningar så är det fortfarande svårt.

Jag vet inte om jag tidigare har berättat om hur ”allt” detta började; i så fall får det bli en repris nu.

Redan då Archie var 3-4 år gammal (på vintern som 3 åring eller på våren som 4 åring…jag minns ej exakt) så märkte jag att det var MYCKET svårare att flytta honom för höger än vänster skänkel.

Vid ett av de första försöken så gick han till och med emot skänkeln så att han flyttade sig åt HÖGER när man tryckte med höger skänkel och om man försökte hjälpa till med spöt så sparkade han jätteargt med högerbenet ut åt sidan.

Eftersom han hade så uppenbara problem med att flytta sig så misstänkte jag att det kanske var JAG som gav fel hjälper/ satt fel/ whatever.

Jag bad en skicklig ridande polis (tillika dressyrdomare) att sitta upp och prova. Samma sak hände då polisen försökte flytta hästen åt vänster och då har han ändå mycket längre ben än jag och en helt annan styrka.

Så…redan där började problemen och de är som synes inte lösta ännu.

Under hela denna tid har Archie dessutom OFTA vilat höger bak när han står på stallgången. Vänster bak vilas inte tillnärmelsevis lika ofta.

Jag tycker att det är otroligt synd att jag idag inte har någon som kan sitta upp på Archie så att JAG kan se vad som händer från marken och så att den ryttaren kan beskriva sin känsla. Jag vill ju också se om det idag skulle bli någon skillnad om någon annan än jag red.

Birgitta rider tyvärr inte längre och ingen på ridskolan rider bättre än jag (det säger jag inte för att skryta utan med ett beklagande- övriga inackorderingar ägs av promenadryttare utan någon större dressyrerfarenhet eller skicklighet).

Ni som följt bloggen en tid vet att jag redan haft en equiterapeut som kollat igenom Archie vid 3 tillfällen. Hon kunde inte hitta några direkta ”fel” på hästen.

Även om man inte ska hoppas på för mycket skulle jag ljuga om jag sa att jag trots detta inte har förväntningar på att HC ska hitta någon förklaring på Archies svårigheter och givetvis också helst någon mirakel-lösning som ska hjälpa oss.

Rapport kommer imorgon!

Veckan som gått

I år har vi faktiskt fått i vart fall ett 50-tal päron. Vissa år har det inte kommit några alls.

Äppelträdet ger jätteskörd varje år!

Nu väntar bara Archies gap :=)!

Under veckan som gått har jag haft en fortsatt ”höstkänning” tyvärr.

Jag har i många, många år brukat ta semester i augusti = alltid strålande sol.

I år tog jag för ovanlighetens skull semester i juli = strålande sol hela tiden utom 1 vecka och den veckan var JAG på Mallorca där det var fint väder så jag ”missade” det dåliga vädret i Sverige. Och augusti i år har ju varit tämligen ”usel” i Skåne, det har känts mycket mer som höst än som sensommar.

Om ni vill ha BRA semesterväder ska ni alltså rätta er efter mig. Det är helt OTROLIGT hur bra det stämmer och vissa på jobbet har faktiskt börjat anamma det på fullt allvar. Jag har i princip haft dåligt väder på 1 semester av typ 25 (helt sant). Och det spelar ingen roll vart jag åker; det fina vädret ”förföljer” mig. Redan för ”tusen år sedan” hade en stallkamrat en teori om varför jag alltid hade bra väder:”Det är din GLORIA som drar solstrålarna till sig” var hans konklusion :=)! Vad svarar man på det :=)?

Ridmässigt har jag ”dressyrat” en del och inriktat mig på slutor i trav och galopp. Högerslutorna känns riktigt bra och utförs lätt, vänsterslutorna i framför allt galopp är besvärligare och fodrar större hjälper. Sedan har jag givetvis inte bara ridit slutor i veckan utan även lite allt möjligt annat som bakdelsvändningar, serpentiner i galopp, gjort halt från galopp osv osv.

Jag återupptog hoppträningen som legat nere i säkert 2 månader (pga vila framför allt) och Archie bjöd jättefint på hinderna och fick väldigt bra språng.

Veckan avslutades åter med en uteritt tillsammans med Lena och Birk. Vi red samma runda som förra söndagen och Archie överraskade mig positivt genom att nästan genast traska över träbron som han i förra veckan inte alls ville gå över utan övertalning. Denna gången behövde jag inte hoppa av och leda honom över, något jag nästan hade förväntat mig att behöva göra då Archies vilja ibland kan vara näst intill obändlig om han får något för sig. Tur att det händer ytterst sällan.

Vi klättrade mycket under vår ridtur och detta är något jag gjort i flera måanders tid och vill ha som en stående punkt på mitt ridschema.

Jag anser att klättring är ett utmärkt sätt att stärka hästen på och ett bra sätt att variera ridningen på. Sedan är det inte bara stärkande, det är också bra för hästens balans och uppmärksamhet; när man klättrar går det inte att drömma sig bort, titta åt ett håll och gå åt ett annat; något som Archie annars tycker är trevligt under uteritterna :=).