Inlägg av

Sadelrådsfråga till mina läsare

Jag har tidigare nämnt att jag ett tag varit på jakt efter en ny (läs: begagnad) hoppsadel till Archie och nu behöver jag lite råd från er läsare.

Den sadel (Stübben Siegfried) jag haft i över 20 år (!!!!) och som enligt expertis är ungefär dubbelt så gammal (!!!!) är inte så skön att rida i längre (tro f…n det :=)) och dessutom tycker jag inte heller att den passar Archie så bra längre. Han får ibland som en liten svullnad bakom manken av sadeln och även om denna svullnad går över efter bara några timmar är den ju ändå tecken på att sadeln inte passar optimalt.

Jag har provat några enstaka exemplar av andra sadlar men ärligt talat är det dels en djungel av femtioelva olika märken och dessutom är jag inte intresserad av att lägga några större summor på en ”andra-sadel” som kanske kommer att användas väldigt sporadiskt.

Av en slump började jag intressera mig för Wintecs syntetsadlar och de som känner mig höjer nog ögonbrynen ganska högt av förvåning över att konservativa Birgitta ens överväger att köpa en sadel som dels är av syntet och dessutom….LUFT-STOPPAD!

Har tösen blivit galen?

Nä…jag har inte blivit knäpp (hoppas jag) men har däremot läst ganska många positiva omdömen om denna sadel.

Bortsett från att priset är lågt så VERKAR ju systemet med utbytbara koppjärn väldigt fiffigt och borde göra att man kan få en och samma sadel att passa mer eller mindre alla hästar, eller tänker jag fel?

Luftstoppningen har också lovordats från flera håll men själv har jag aldrig ens sett en sådan sadel, än mindre ridit i den.

Min tanke med ett eventuellt köp av en sådan här sadel (för ca 4000 kronor) är att använda den då jag hoppar, dvs ca 1 gång i veckan, samt kanske även då jag rider ut (säg 2 gånger i veckan i genomsnitt).

Skulle jag inte vara nöjd med sadeln efter ett tag så har jag inte förlorat en hiskelig summa pengar (den sadel jag eventuellt ska prova är 7 månader gammal och i mycket gott skick) och jag inbillar mig att jag själv skulle lyckas få den såld även om jag hade förlorat lite på affären.

Så vad tror ni?

För och nackdelar med denna sadel tack! Det är alltså en luftstoppad Wintec CC hoppsadel vi talar om men även erfarenhet av andra liknande sadlar mottages tacksamt!

Kontrollera dina vändningar


Att kunna utföra korrekta fram och bakdelsvändningar verkar vara en konst eftersom i alla fall jag tycker att det är vanligare att man ser dessa utföras slarvigt och felaktigt än noggrant och så som de ska.
Det kan väl inte bara jag som hört om begreppet ”mellandelsvänding”, dvs en märklig vänding som varken är en fram eller bakdelsdito :=)?

I många år fanns framdelsvändningar med i de lättare dressyrklasserna och här tjänade i alla fall jag en del ”gratispoäng” eftersom som sagt så många verkade ha svårt att ”få till” dessa vändningar på rätt sätt.

Jag har förresten ingen aning om varför man sedan några år tillbaka har tagit bort framdelsvändningarna ur dressyrprogrammen- är det någon som vet får ni gärna upplysa en ovetande!

Bakdelsvändningar introduceras från LA:2 och byter i de medelsvåra klasserna namn till skritt-piruett vilket egentligen är samma sak fast med ökad samling och tramp över mindre yta.

När man övar på bakdelsvändningar i sin ensamhet rekommenderar jag starkt att man gör detta vid en spegel där man verkligen ser benförflyttningen hos hästen. Även mycket skickliga ryttare kan ha svårt att känna om hästen verkligen trampar korrekt hela vändningen runt och jag har hört mer än ett ”proffs” fråga sina medhjälpare om detta på framridningar :=).

Precis som det inte gagnar varken häst eller ryttare att lära in bytena felaktigt så är det samma sak med vändningarna. Därför är det som sagt viktigt att titta i en spegel så att man säkert ser att hästen verkligen trampar och inte skruvar (vanligt fel).

När man börjar att kontrollera sina vändningar kan man gärna göra dessa över lite större yta, dvs utan direkt centrering och då lägga mer vikt på att hästen hela tiden trampar i samma tempo (och form givetvis) utan att stanna upp eller börja gå emot skänklarna.

Man kan också börja med att endast vända ett fåtal steg, dvs inte en hel vändning utan kanske bara 2 steg för att sedan rida rakt fram. Detta kontrollerar också att hästen verkligen är på hjälperna för lika viktigt som det är att hästen vänder när (och var) du vill är det ju att den slutar vända på kommando och inte när den känner för det.

Allt eftersom hästen blir lydigare och lydigare kan du minska ytan på vilken du vänder och också göra hela vändningar. Börjar hästen bromsa eller på annat sätt ”kärva” är det enligt min uppfattning bättre att gå tillbaka till större yta och färre steg tills man åter har allting under kontroll.

Veckan som gått

Även den gångna veckan var en kort arbets-dito och det var inte något som störde mig, tvärtom :=).

Vädermässigt har snön lyst med sin frånvaro (tack för det) men det har varit desto kallare med minus 11 grader som bottennotering. Archie står med dubbla vintertäcken på sig i hagen och verkar inte det minsta berörd av kylan medan däremot frys-kycklingen Soya inte gärna lämnar sängvärmen (vem kan klandra henne….inte jag i alla fall….).

Denna tid på året är den mest slitsamma tycker jag som hatar mörker och kyla och även om jag hade ÄLSKAT det så finns det ju ganska mycket man INTE kan göra just pga båda delarna (att påta i trädgården efter arbetstiden går ju tex fet-bort :=)).

Den planerade träningen i tisdags blev tyvärr inställd pga att Ebba hade ”tappat rösten” och detta fick mig att fundera över hur oerhört viktigt detta instrument är för just en tränare. All världens skicklighet hjälper ju föga om man inte kan KOMUNICERA med sin elev, eller hur?

Nu när jag har varit ledig har jag kunnat rida på eftermiddagarna utan att vara för trött efter en lång arbetdag och det har verkligen varit skönt. Även om jag har karaktär nog att rida 06.00 när det BEHÖVS så är det inte det som är det ultimata om det nu var någon som trodde det :=).

Under ledigheten såg maken och jag färdigt resten av avsnitten från ”I vår herres hage”- dvd:n och det ska faktiskt bli skönt att inte drömma om veterinärer på natten och slippa den numera uttjatade signaturmelodin som har borrat sig in i min hjärna och som dyker upp jämt och ständigt.

Under ledigheten passade jag också på att hälsa på en vän som köpte hästgård förra året och även om allting är superfint och heeelt i min smak (AVUND AVUND :=)….) så fick besöket och hennes berättelser om de olika ”projekten” och kostnaderna i samband med dessa efter att gården var köpt mig att inse att man måste ha ganska mycket mer pengar än vad jag och maken har för att få det så bra som vi skulle vilja ha det.

Och kan man inte bo bra och som man vill utan få ge avkall på en massa saker (egen BRA ridbana, närhet till ridhus osv) finns det verkligen ingen vits med att gå och köpa något så dyrt och krävande som en hästgård- inte när man står så ypperligt uppstallad som jag gör nu i alla fall.

Soya har nu löpt i en vecka och det går bra eller hur man nu ska uttrycka det. Hon har ett jätegulligt tikskydd i baddräktsmaterial på sig inomhus och som tur är så acceperar hon detta utan knot för annars hade nog vår säng och våra soffor inte sett så roliga ut minst sagt.

Dagarna innan hon började löpa förra gången (i våras) blev hon jätteolydig och ”fräck” men detta beteende har jag inte sett röken av denna gången så frågan är om vårens ”fuck you” från Soya till undertecknad bara var en tillfällig lapsus eller om det HADE samband med förstående löp. Who knows?

Att folk mest läser bloggen på arbetstid och att man har fullt upp med jul och nyråsfirande motbevisades klart i veckan då ett nytt läsarrekord slogs med 883 läsningar! Keep it up säger jag!

En hund är ingen hund men två hundar är minst en för mycket….

….eller?

Som jag redan har skrivit om i ett blogginlägg i somras känns det ibland nästan som att jag och maken är i minoritet som ägare av ”endast” en whippet.
Det är inte ovanligt att man har både två och flera av denna ras och jag får ibland frågan om inte vi också ska slå till och utöka familjen med ytterligare en whippet.

Och ska jag vara ärlig så är det SPONTANT oerhört lätt att bli frestad, särskilt om man ser en bild på någon jättefin whippet som behöver omplaceras eller då man hör om någon som ska ta valpar på sin tik.

Men efter noggrant övervägande tror jag faktiskt inte att det blir fler hundar i familjen, i alla fall inte så länge vi har Soya.

Nu ska man aldrig säga aldrig för livet är fullt av överraskningar men i dagsläget känns ytterligare en hund inte som något som hade varit ÄNNU bättre än en och då ska man (väl???) låta bli?

Det främsta skälet till att vi nog bör nöja oss med Soya är faktiskt mitt ”hästeri” och jag ska förklara lite hur jag resonerat kring detta.

Redan innan vi skaffade Soya ville jag ha en hund som tveklöst skulle gå att ha med i stallet och som kunde följa med på uteritter.

Så som mitt liv med hus, heltidsarbete, regelbundna träningar och tävlingar minst 2 dagar i månaden ser ut så har jag varken ork eller lust att promenera omkring med en hund i flera timmar varje dag och det är den tid jag anser att jag skulle behöva lägga ”motionsmässigt” för att känna mig som en bra hundägare utan dåligt samvete.

Jag vet att detta kan uppfattas som lite kontroversiellt och var och en får absolut ha hund på det vis som känns bra för dom men för mig passar inte ”korta koppelpromenader runt kvarteret” alls utan jag vill kunna låta hunden springa lös i vaje fall 1 timme om dagen + att den får ytterligare några korta rastningar/ dag med eller utan koppel.

Som det är idag är Soya med mig i stallet varje dag och det kan bli både en och flera timmar som vi är där. Rider jag ut springer hon med och är jag i ridhuset springer hon lös där liksom i stallet medan jag mockar, gör i ordning höpåsar, hämtar hästar från hagen osv.

Vi cyklar också ofta till och från stallet = ytterligare motion för Soya (och för mig också till viss del :=)).

Genom att kunna ha med Soya på detta vis får hon automatiskt motion utan att jag och/ eller maken dessutom behöver gå ut några längre rundor med henne.

Om vi skulle skaffa en hund till är jag övertygad om att den kombinerade hund och hästmotionen hade blivit drastiskt förändrad för jag har svårt att se mig själv cyklandes och framför allt ridandes med två lösa hundar.

Jag tror att 2 lösa hundar i ett område med mycket kaniner hade blivit lite väl ”bra”, de hade troligen dragit igång varandra och kanske stuckit på ett sådant sätt att de riskerade att skada sig, bli överkörda eller att något annat otäckt hade kunnat hända. Nu, utan annat sällskap så följer Soya Archie fint men frågan är om inte en artfrände hade varit långt mer spännande. Jag tror det!

Och att hålla reda på 2 hundar i stallet hade också känts belastande. Det är ju inget som garanterar att den nya hunden hade varit/ blivit lika lätt att handha som Soya.

Nej, jag tror som sagt att det hade blivit mycket jobbigare med 2 hundar i stallmiljö och det är ju där jag alltså sköter det mesta av Soyas motion. Dessutom vill jag vara avslappnad i stallet och inte på ständig vakt och orolig över vad 2 hundar kan hitta på och ta vägen (stallet ligger tyvärr direkt utmed en 70-väg).

Även hundpassningsmässigt tror jag att det är svårare att hitta någon som vill passa 2 hundar än 1 hund och min mamma, som är vår främsta passare hade INTE varit intresserad av 2 hundar att hålla reda på, det vet jag redan.

Kostnadsmässigt hade det inte spelat så stor roll med ytterligare en mun att mätta då en whippets matkonto är lågt (säger jag som jämför med en häst :=)) och eftersom de är så korthåriga och renliga så tror jag inte heller att hemmet hade fodrat så mycket mer städning med en hund till så just de skälen till att inte skaffa fler hundar beaktar jag inte alls.

Men..för vår del blir det nog alltså ändå bäst att hålla oss till en hund. Det gäller bara att inte läsa någar hundannonser eller prata med uppfödare så ska det nog gå bra :=)!

Och man ska ju inte heller fresta lyckan för hårt. Soya uppfyller redan ALLT vi kunde önska oss hos en hund och vi säger ofta att vi inte kunde fått en bättre respresentant för rasen så det är bättre att vara lycklig med det än att skaffa ytterligare en hund som kanske inte alls kan mäta sig med Soya (det tror jag ärligt talat ingen kan ändå ha ha).

Speciella annonser, del 7

Exempel på hur oerhört olika referensramar man kan ha:

http://www.blocket.se/horby/Medryttare_behovs_nu_Kolla_hit_25299337.htm?ca=23_11&w=1

För mig är det inte att ha ”bra kapacitet och vara lättlärd” om hästen är ett 13-årigt halvblod som ”kan skänkelvikning och där galoppombyte är påbörjat” (det skulle kunna vara en beskrivning av Archie när han var 4 år).

Eller denna 14-åriga flicka som vill bli medryttare och som beskriver sig själv som en ERFAREN RYTTARE efter att ha ridit 2 gånger i veckan i 5 år på ridskola :=).

http://www.blocket.se/lund/Medryttare_har_25291725.htm?ca=23_11&w=1

Förenkla din vardag!

Inspirerad av en diskussion jag läste på ett hästforum undrar jag vad ni tycker bidrar till att förenkla er vardag?
Vilka prylar lovordar ni ofta och vad tänker ni att ni inte hade velat vara utan?

För egen del skulle jag vilja lista följande:

Vad gäller ”hästeriet” (utan inbördes rangordning- allting är bra på sitt sätt och vid olika tidpunkter):

1. Täcken- använder jag dels när det är kallt men även då jag släpper ut hästen i en lerig hage och om jag inte har tid med en storrengöring. Varken jag eller Archie är älskare av långa ryktsessioner och dessutom får man ofta inte bort rejält ”inbakad” lera annat än med en dusch och det är som sagt inte alltid man har tid eller möjlighet till detta.

2. Klippmaskin- en underbar uppfinning utan vilken jag undrar om jag ens hade varit hästägare. Hästar som rids i ridhus året runt bör vara klippta, det är min åsikt i frågan.
Att stå med en genomsvettig häst mitt i vintern och behöva få den torr på olika vis (tidskrävande och ofräscht) är inget jag vill lägga tid på.
När sedan fällningsperioden kommer och man har långa, otäcka hår ÖVERALLT inser man att ”klippt är bäst”- så kändes det för mig i alla fall den enda gång jag lät bli att helklippa Décima.

3. Termobyxor- det enda byxplagg som kan hålla mig varm i stallet på vintern. Långkalsonger är också jättebra att använda men det kan bli trångt under ridbyxorna.
Ärligt talat hade jag gärna gått omkring i termobyxor även på jobbet om bara modet föreskrev det :=).

4. Man och svansspray (glansspray). En del använder denna även på kroppen men för mig räcker det utmärkt att spruta detta i Archies svans en gång i veckan. På så vis hålls svansen jätte-lättskött och o-tovig.
Minns med fasa hur det gick till när jag och jämnåriga skötte ridskolehästar för över 20 år sedan då denna spray inte fanns i var mans ägo.
Vi stod och slet i toviga svansar med så kallade piggborstar som så klart var överfulla av svanshår medan det fanns desto mindre av denna vara kvar på själva hästen!

5. Fasta broddar. Kanske invaggas jag av falsk säkerhet genom att sätta på Archie dessa vintertid- de är ju inte speciellt långa- men det känns ändå bättre att rida på isiga underlag och ha hästen i en ibland lika isig hage med någon form av skydd mot detta i alla fall. Skulle aldrig orka hålla på att skruva i och skruva ur vanliga broddar- dessa sitter där de sitter och ”sköter sig själva”.

Om vi även ska lista personer/rörelser inom hästeriet som jag verkligen värderar så är det:

1. En hovslagare som kommer på utsatt tid, som kan ställa upp med kort varsel vid exempelvis tappskor/ sjukbeslag och som är trevlig mot både hästen och ägaren (min har varit allt detta i ca 20 år).

2. En tränare vars ”ideologi” man delar och som också är flexibel vad gäller träningstider.

3. En veterinär/ klinik som man känner förtroende för och hos vilken man kan få en tid snabbt vid behov.

4. En stallägare som man trivs med med allt vad det innebär och där man känner att hästen är i trygga händer.

5. En affär där du kan köpa det mesta till din häst till förmånligt pris och där utbudet gör att du ständigt slipper åka runt och leta i andra affärer också.

Prylar som vem som helst, dvs även den som inte är det minsta hästintresserad av borde ha för att underlätta sin vardag (nåja…kanske inte vem som helst men som JAG uppskattar oerhört) är enligt mig:

1. Automatväxlad bil. Om man har en valmöjlighet skulle jag aldrig någon rekommendera någon att köpa en manuellt växlad bil. Möjligen är det lättare med en sådan bil i Norrland vintertid eller om man bor där kör-terrängen är väldigt ”svår” men hur många gör det?
Med en ”automatare” blir bilkörningen så mycket smidigare och man slipper ”hålla på” med den där jäkla växelspaken för jämnan (kör inne i en storstad i rusningstrafik så förstår ni vad jag menar).

2. Påslös dammsugare. Tänk att aldrig mer behöva springa runt i affärerna och leta efter just den modell av dammsugarpåse som DU behöver? Dyra är de dessutom!
Nej, pålöst är mycket smidigare- trust me!

3. I-phone. Denna underbara kombination av telefon och så mycket annat. Jättesmidigt att kunna läsa sina mail och som sagt mycket annat man kan göra medan man tex sitter och väntar i någon kö eller har annat dötid över.

4. Trådlös fast telefon. För oss kvinnor, som ju sägs kunna göra många saker samtidigt är detta ett ypperligt exempel på hur man kan prata i telefon samtidigt som man rör i en gryta, rättar till soffkuddarna och fyller på mer toalettpapper :=).

5. Diskmaskin. Tänk vad smidigt att bara ”slänga in” allt efter en måltid och få ren, torkad disk utan att behöva röra mer än fingret som sätter igång maskinen. Inte går det åt mer vatten än när man diskar för hand heller och man behöver verkligen inte stå och SKÖLJA AV allting innan man sätter in det i maskinen (vari ligger då tidsbesparingen har jag frågat mig många gånger). Dagens moderna diskmaskiner, eller i vart fall VÅR som är minst 8 år gammal, klarar att rengöra mer än man tror- prova och du kommer att bli förvånad!

Lite bilder från dagens uteritt (klicka på dom för att se dom större)


Idag var jag ute och red med djuren och fick sällskap av maken en liten bit.

Notera hur påpälsade vi är…det var minus 6 grader ute.

”Vänta på mig” ropar Soya!

När vi travade förbi vindkraftverket som syns i bakgrunden på bilden så fick Archie minst sagt häftlig kadens i traven (vi har aldrig ridit just där förut) så där ska jag nog förlägga något tömkörningspass med lite passageträning :=).

Soya i täten….

Hallå…var blir ni av???

Jag slår mig ner här och väntar en stund! Fast det var väldans vad det blev kallt om gumpen!

Ett mat-tips

Det är inte ofta ni får några matlagningstips från mig, dels givetvis eftersom detta är en HÄST-blogg men framför allt eftersom jag inte är någon större ”matlagare”.
Jag lagar på min höjd mat på helgerna och ibland inte ens då så då finns det inte mycket att tipsa om :-).

Dagens tips blir dock att ni beger er till närmsta mataffär modell större och går till köttavdelningen.

Det är nu alla julskinkor reas för 29 kronor kilot eller så och ni kan då passa på att få med er ganska mycket skinka för en billig penning.

Väl hemma kan ni tärna ner julskinkan, frysa ner rubbet och använda nästa gång ni gör fläskpannkaka, en för övrigt billig, god och lättlagad rätt som räcker till flera personer.

Har ni hund OCH ”fettskräck” kan ni ju skära bort allt synligt fett och utfodra er, säkert MYCKET glada, hund!

Gissa vad familjen Karlsson ska äta idag:-)?

Året som gått

Året som gått har i stort varit ett gott (observera ordvitsen!) sådant och inleddes med att Archie blev friskförklarad från fången han fick i november förra året.

Detta var givetvis en enorm lättnad och med facit i hand kom han oerhört lindrigt undan eftersom jag kunde börja rida mindre än 2 månader efter att han insjuknade.
Minns att olyckskorpar kraxade och varnade för en för tidig igångsättning men jag valde att lyssna på i första hand min veterinär och i andra hand folk vars hästar haft liknande fångförlopp som Archie.

Sedan är det ju en ”djungel” av råd och rön när det gäller just fång och jag minns med både förskräckelse och förundran hur en (förvisso pensionerad) veterinär tyckte att jag ju kunde gå med Archie ”lite” eftersom jag var så ledsen över hans boxvila. Detta sades alltså till mig samma dag som fången diagnosticerats av annan veterinär och är det något de flesta är rörande överens om så är det att det är TOTAL stillhet som gäller i det akuta skedet. Tur att jag hade vett nog att inte lyssna till den veterinärs ”råd”.
Ordinarie veterinär lät inte ens Archie stå på stallgången de första veckorna.

Hur som helst gick det bra till slut och jag hoppas att Archie aldrig mer blir sjuk i denna hemska sjukdom.

Åter igen med facit i hand borde jag ha sett varningstecknena (rubbad balans i magen som visade sig som massor av lös avföring) men det är lätt att vara efterklok.

Jag TROR också att det var kombinationen fet häst + stor havregiva (3-4 kg/dag) samt varierande ensilagekvalitet (ibland mycket blött) som sammantaget utlöste fången men säkert vet varken jag eller någon annan.

Nu är Archie smalare och äter bara 1,5 kg havre och ensilaget kommer från ett och samma ställe (stallägaren odlar det) och är torrt (71% torrsubstans).

Kort efter att Archie blivit frisk gav jag oss en försenad julklapp, ett helt nytt Boj-släp med både sadel och klädkammare.
Även om jag inte vet hur mycket just Archie uppskattade denna dyra gåva så är jag själv oerhört nöjd.

Tävlingsmässigt blev väl året inte så bra som förväntat även om jag givetvis förstod att den enorma rosettskörden från förra året (nästan 30 placeringar) inte skulle upprepa sig i och med att jag bara valde att tävla LA-klasser.
Det blev dock 2 segrar i LA:1 och en 3:e placering i LA:4 som bäst och just de resultaten kan jag så klart inte klaga på.

Målet för nästa år är att fortsätta tävla LA samt att debutera medelsvår. När detta ska ske har jag dock inga mer exakta planer för.

Under det gångna året bytte jag också tränare eller rättare sagt så tränade jag innan stallflytten(mer om den senare) både för den nya tränaren Ebba och för den gamla, Birgitta.
Att träna för båda blev efter stallflytten för opraktiskt (och i ärlighetens namn för dyrt- skulle ha kostat mig ca 4.000/ månad) så nu rider jag bara för Ebba och är väldigt nöjd med det.

Våren och sommaren var gårdsletandets tid för mig och maken men inget av de ca 10 objekt vi tittade på föll oss i smaken.

Man brukar ju säga att det finns en mening med allt och det känns onekligen så med just gårdsprojektet eftersom något mycket lämpligare dök upp, ett ypperligt uppstallningsalternativ för Archies del.

De i särsklass största händelserna under året var köpet av vår whippettik Soya och som redan nämnts i förbifarten flytten från ridskolan.

Om vi börjar med Soya kan den flitige bloggläsaren inte ha ingått att läsa spaltmeter om hur älskad den lilla snabbspringaren är och tycker man inte om att läsa om hundar kan man nog surt undra varför bloggen inte är omdöpt till Birgittas HUND och hästsida eftersom sidan ibland tenderat att handla lite väl mycket om detta djurslag sedan Soya kom in i bilden.

Men ni vet ju vad jag hävdar: ”den som betalar bestämmer” och eftersom det är min blogg skriver jag vad jag vill här 🙂 sedan får andra tycka vad de vill om det. Jag försöker dock att redan i rubriken antyda vad inlägget ska handla om så att ingen behöver slösa dyrbar tid i onödan :-).

Stallflytten ja! De som vet hur förändringsobenägen jag är har säkert svårt att förstå att jag ”lämnade” ridskolan efter över 20 år och ibland fattar jag det knappt själv.

Men som alltid då jag väl genomför en förändring tänker jag ”varför gjorde jag inte detta tidigare” och i detta fallet får jag väl skylla på att det tidigare var fullbelagt i nya stallet.

Jag har alltid retat mig på de som efter en stallflytt börjar ”snacka skit” om det gamla stallet och finna ”tusen fel”.

Själv vidhåller jag att mitt gamla stall var BRA men att det nya är mycket BÄTTRE, i alla fall för mig och hästen och utifrån hur jag bor och jobbar.

Fördelarna med flytten är hur många som helst faktiskt, längre hagvistelse, viss tillgång till gräshagar (saknas helt på ridskolan), bättre sadelkammare, möjlighet att nyttja ridhuset när jag vill utan att behöva vänta på att stallpersonal ska låsa upp eller behöva ta hänsyn till ridskoleverksamhet) och som grädde på moset en besparing på ca 2000 kronor i månaden vad gäller stallhyra och minskad bensinkostnad för att ta mig till stallet. För nästan 25.000 kronor om året kan man hitta på mycket roligt!

Det enda som är sämre i nya stallet är uteridningsmöjligheterna men de är å andra sidan ovanligt bra på ridskolan och fullt tillräckliga för mina ändamål här.

Något, eller rättare sagt NÅGON jag kan sakna är annars Birk, Archies hagkompis från ridskolan som han hade så roligt med. I nya stallet går nästan alla hästar en och en och eftersom jag dessutom vet hur irriterade andra hästar kan bli på Archies mycket dumma ovana att nosa dom i baken för jämnan (=stor risk för avsparkade ben hos Archie) så vågar jag i dagsläget inte försöka ragga hagsällskap åt honom.
Det fungerar dessutom utmärkt att ha honom gående (eller snarare oftast STÅENDE) i hagen ensam så detta är inget egentligt bekymmer.

Om man får önska något inför det nya året så är det att vi alla får vara friska och att både Soya och Archie lyckas på respektive tävlingsbana.

Jag hoppas också på fortsatt trivsel i nya stallet och om man verkligen ska ta i på önskelistan att maken och jag hittar ett fint hus i Grevie (där stallet ligger och där vi länge velat bo).

Men man ska inte gapa över mycket och jag är fullt nöjd med så som livet är just nu!

Om att ha strikt boxvila i det akuta stadiet av fången tyckte Archie INTE. Han ägnade mycket möda åt att karva i boxen och efter ett tag såg den helt sönderäten ut. Jag kan inte säga att jag blev direkt förvånad över hur hans rastlöshet tog sig i uttryck men roligt var det så klart inte. Så fort boxvilan var över slutade gossen dock att massakrera sin box och jag målade rask över eländet så jag slapp påminnas om en mycket hemsk tid i mitt liv.


Vårt nya släp!


Soya hade inte varit hos oss i många veckor förrän hon blev introducerad i dressyrtävlandets värld. Här på årets första tävling i början av februari på Malmö Ridklubb, ett av mina favoritställen (där vi också avslutade säsongen med en seger).


Att kunna nappa åt sig några grässtrån är onekligen en bonus med nya stallet där det alltså finns flera gräshagar.