För några dagar sedan hade jag besök av en vän som också har häst och när vi hade tillbringat en trevlig stund inte bara hemma hos mig utan också i stallet så kände jag en gammal saknad blänka till; den efter en riktig och likasinnad hästkompis i stallet.

Så roligt det hade varit att ha någon att diskutera dressyr med på hemmaplan så att säga, någon att rida ut med, kanske få lite hjälp av i ridhuset.

Som ni kanske har noterat rider jag ju så gott som alltid ensam, inte bara när jag hade knäppisen Kreon till vilken man fick välja sällskap med omsorg så inte ritten skulle bli ännu värre utan också nu med helt tame Vicke.

Att det är så beror på flera olika faktorer.

Jag har oftast möjlighet att rida runt 17.00-tiden på vardagarna och då är det mer eller mindre tomt på vår anläggning- ”folket” kommer någon timme senare; när jag redan är hemma eller på väg hem.

Jag vill ju inte rida senare än vad jag gör och att rida ut i mörker finns inte på min karta så då blir jag ju så att säga per automatik ensam vilket är skönt när jag jobbar koncentrerat i ridhuset men mindre kul när jag ska rida ut.

Många på min anläggning tycker jag också genom åren har ridit/ rider väldigt korta ute-pass och som ni vet är inte detta heller min kopp te.

Att rida ut i 30-40 minuter tycker jag inte är tillräckligt- man hinner ju knappt komma någonvart.

När jag stod på ridskolan var det oftast lika illa- där fanns, ridskolans storlek till trots, väldigt sällan någon riktig dressyr-entusiast, hur det är nu vet jag inte men under de ca 20 åren jag stod uppstallad där var majoriteten antingen mer hopp-intresserade eller ”promenadryttare” med vilka jag visst kunde både rida ut och diskutera ridning men ändå inte på det där ”dressyriga” sätten om ni förstår vad jag menar.

De sista åren fanns det i alla fall en kille som också tränade dressyr för samma tränare som jag och ibland när jag mötte honom i stallet så nästan ”attackerade”jag honom eftersom jag kunde känna mig lite svältfödd på dressyr-prat 🙂 .

Samma sak var det för övrigt när jag körde Kreon till X- den stackars mannen fick nog sår i öronen ibland och enda balsamet var väl att han satt på en så fin häst under tiden 🙂 .

Sedan jag skaffade bloggen får jag ju rejält utlopp för min diskussionslust i alla fall via nätet och det uppskattar jag mycket.

De ridande vänner jag har bor i majoritet inte nära mig så det är liksom inte bara att ”kvista förbi”- då är det också tur att nätet och mailen finns.

Att ”prata häst” med tex mina arbetskamrater eller min familj gör jag så gott som aldrig- de varken kan något om hästar eller kan liksom ”ge” mig något tillbaka så OM det blir prat är det bara på ett enbart väldigt ytligt plan och liksom inga detaljredovisningar av tex träningar och/ eller tävlingar.

Ja, detta var lite (eller mycket) om min ”häst-vänssituation” och nu undrar jag hur ni har det?

Har ni vänner som står i samma stall som ni och som ni har mycket utbyte med?

Har ni hästvänner som förvisso inte står i ert stall men som ni ändå träffar/ kan träffa ganska ofta?

Diskuterar ni ofta dressyr/ hästar/ träning med andra och vem gör ni detta med i så fall; arbetskamrater, vilka vänner som helst, enbart hästvänner, er familj?

Nu har vi faktiskt haft enstaka minusgrader och med lite eller mycket vind på det så har jag vissa dagar varit helt genomfrusen när jag kommit hem.

Då har det varit skönt att sätta på det bärbara värmelementet vid soffan, vira in sig i en tjock filt och dricka te.

Fast jag förundras ändå över dom som rider med tjocka vinterjackor i ridhuset- dels för att jag blir varm av att rida och dels för att det skulle kännas på tok för bylsigt.

Såg på en tjejs blogg att hon ALLTID, även på vintern rider i t-shirt i ridhuset- DET skulle jag däremot aldrig klara av.

Jag har i tidigare inlägg berättat hur jag noterat att det ibland kan vara en väldigt stor skillnad på hur det ser ut hemma hos en hästmänniska och hur det ser ut i stallet hos samma person.

Medan hemmet kan vara hur stökigt som helst kan all utrustning vara minutiöst skött och upphängd/ förvarad och hästen och boxen kliniskt rena.

Jag har också noterat att skillnaden även kan bestå i hur man sköter de EGNA sakerna i stallet och det som så att säga är allmänt.

Här kan jag ta mig själv som ett exempel för medan jag alltid har varit noga med mina saker så var jag långt mer slarvig med allt runtomkring medan jag stod på ridskolan- ett beteende som jag har ändrat ganska mycket.

Nu försöker jag att hålla en god ordning överallt, i stallet, i sadelkammaren, på gödselstacken och kan mycket väl gå och ”plocka” även med sådant som inte är mitt eget.

Inte så att jag lägger mig i hur andra sköter SINA EGNA saker men om papperskorgen svämmar över så tömmer jag den i stället för att vänta på att stallägaren ska göra det och om det är dammigt på hyllan där vi har våra mineraler så kan jag mycket väl torka av den. För att ta några exempel.

På ridskolan fanns när jag köpte egen häst för över 25 år sedan en annan mentalitet som även jag anammade- där tyckte ”man” att det fanns betald personal som skulle fixa med allt och folk orkade knappt sopa stallgången efter att deras häst hade lagt en jättehög där.

På den tiden märkte man direkt om någon var ny i stallet- den personen stack oftast ut genom att just sopa noga tex något vi andra slöfockar alltså överlät till personalen för det mesta.

Idag skulle jag inte drömma om att lämna stallgången osopad eller låta bajs ligga kvar  på stallgången ens några minuter- dels stör det mycket i ett så litet stall som vårt och dels tycker jag att jag liksom har en annan mer…ska vi kalla det familjär känsla för detta stall.

Men alla är vi som sagt olika och jag har genom åren sett folk sköta sina egna saker sååå noga medan man kunnat lämna både gödselstack och annat i bedrövligt skick utan en sekunds eftertanke.

Något ni känner igen?