Idag undrar jag om ni har något (eller flera) extra underbart hästminne ni vill dela med er av?

Den där gången när det kändes alldeles underbart, när ni var sååå nöjda, överlyckliga?

För visst är det för dom glimmande ögonblicken man lever och offrar så mycket, eller?

Ska jag själv nämna något minne tar jag, som så ofta fram Heron i rampljuset- han gav mig verkligen så mycket.

Jag ägde honom i 10 år, han var som en bästa vän och vi upplevde verkligen otroligt mycket tillsammans.

Om jag bara får ta ett minne väljer jag nog när han tog sin första placering i 130- det var stort (och då menar jag inte bara hinder-höjderna).

Jag hade från början anmält till en LA (om jag minns rätt) den ena dagen och till LB och LA nästa.

Eftersom det gick så bra den första dagen fick jag i ett anfall av hybris för mig att byta LB-klassen mot MSV B-klassen nästa dag och jag minns att personen i sekretariatet fällde någon halvspydig kommentar om detta och tyckte (med all rätt?) att det var lite konstigt.

Själv hade jag min strategi klar för mig; jag skulle hoppa ett hinder i taget och se hur långt jag kom- typ.

Det var många startande i klassen och i princip alla föll ifrån som käglor. Det var bara en handfull som kom runt felfritt och EN AV DOM VAR JAG?!?!?!?

Jag tror vi var fyra eller fem som gick till omhoppning och det var fler placerade än så, så jag visste redan när jag red in till omhoppningen att jag skulle få rosett.

Hur det gick i omhoppningen minns jag faktiskt inte- jag tror att jag valde att utgå efter något stopp men den första placeringen var vår och jag var såååå lycklig.

Jag minns att jag kände en nästan hysterisk glädje i några dagar- att Heron därefter blev (kortvarigt) halt….tja..det är en annan historia…..(och hästlivet i ett nötskal skulle jag vilja säga).

Men ni då; fram med era historier nu!

Fast i ärlighetens namn så kan jag tycka att utklädda djur kan se jättesöta ut (sa Birgitta, 6 år).

Vuxen-Birgitta brukar dock inte klä ut sina egna djur om man bortser från Soyas täcken som ENBART fyller en värmefunktion (tror du på det själv frågar Birgitta 6 år).

Igår berättade jag för er om hur lika jag tycker att Kreon och Vicke är på många sätt och tyvärr har jag upptäckt ännu en likhet som egentligen inte förvånar mig men som inte känns desto mindre tråkig ändå: det ibland ”elektriska” beteendet i hagen.

Kreon hade i perioder jättesvårt att verkligen slappna av i hagen- så fort någon häst togs ut för att ridas så blev han liksom på sin vakt, kunde komma fram till grinden ”är det min tur sen” osv.

I de små grushagarna märktes det inte alls lika mycket som när han gick i våra större gräshagar och denna oförmåga att slappna av, som också ibland resulterade i rejäla ruscher, gjorde att jag förra hösten/ vintern fattade beslut om att han inte skulle få gå i gräshagarna så länge de var leriga (extremt stor risk för att halka som jag såg det).

Nu har jag fattat samma beslut gällande Vicke och efter att ha sett honom ”flyga” omkring i en gräshage medan leran sprutade högt upp på mage och ben på honom.

Jag VÅGAR helt enkelt inte riskera att han halkar, fläker sig, vrickar ett ben- för tro mig: han kan springa! Ingen liten strutt-trav där inte eller en försiktig galopp- det hade väl gått an.

Och eftersom vi har så ont om gräshagar och använder dom endast i nödfall höst och vintertid så blir det så sällan han skulle få gå där att varje gång skulle bli för mycket ”nyhetens behag” och risk för ruscher.

Så tyvärr; det får bli liten grushage tills hagarna torkar upp och gräset distraherar, dvs till våren.