Inlägg av

Tävlingsrapport (Archie tjänar pengar!)

Idag har Archie för första gången i sitt liv TJÄNAT pengar (i stället för att göra av med dom i massor), hela 140 kronor blev hans bidrag till månadens stallhyra mm!

Årets första utomhustävling genomfördes hos Ringsjöortens Ryttarförening och jag var lite nyfiken på vad Archie skulle tycka om deras lusthusliknande domarkurer. En häst jag såg vägrade att öht NÄRMA sig domarkuren och ritten blev ju därefter trots att en mycket rutinerad ryttare satt på ryggen.

Jag HOPPADES så klart att Archie sin vana trogen skulle marschera på utan att ens reflektera över att en domarkur är något man KAN vara rädd för och han gjorde mig inte besviken. Han skänkte den inte en blick!

Ibland använder jag skämtsamt uttrycket ”jag vann i alla fall framridningen” om det kändes bra på framridningen men mindre bra inne på banan och idag kändes det verkligen som att jag vann när jag red fram.

Archie gick mycket bra inför bägge klasserna, han kändes stark och stadig och gjorde alla rörelser mycket bra. Till och med skänkelvikningarna kändes helt ok.

Även inne på banan till LB:2 var jag övertygad om att vi skulle placera oss och det gjorde vi också, vi blev 5:a och det var alltså här Archie bidrog till hushållskassan genom att inkassera 140:–.

När jag red LA:3 kändes det mesta också bra men sin vana otrogen BYTTE Archie galopp i den ena ökningen och han tog även ett galoppsteg när jag red in i den ena skänkelvikningen. Den andra skänkelvikningen blev som vanligt väldigt svag och ”allt” detta bidrog till vår sämsta placering (4:e sist!!!!) hittills och en ritt på drygt 53%!!!

Sett till procenten kan man således tro att det var en usel ritt men jag var hur nöjd som helst eftersom Archie under hela dagen kändes stadigare än någonsin. Det känns också skönt att veta att Archie nu kan gå 2 klasser i rad även med en kort paus (1 timme) emellan utan att mattas av det minsta och att han inte verkar bry sig om han tävlar inom eller utomhus.

Resultat:

http://toolbox.svenskidrott.se/Downloads/41008/docs/Resultat_080517.html

En bild berättar!

Bakom många bilder finns ofta en historia, den här bilden har två….
Överst på bilden ovan ser ni en termometer. När jag flyttade till min första egna lägenhet, ca 20 år gammal, dvs för mer än 20 år sedan var denna tingest kvarlämnad i ett köksskåp av föregående hyresgäst (en vän till mig).
Jag tyckte då (mer än idag) att termometern var GRÄSLIGT ful men på något sätt kändes det fel att slänga något som fungerade.
Jag kom på den briljanta idén att hänga upp termometern i stallet, där gjorde den sig bättre än i en liten etta med kokvrå och dessutom är det ju inte fel att veta hur varmt/ kallt det är hos hästarna också.
Termometern har alltså hängt i stallet i ca 20 år och fungerar fortfarande utmärkt!
Under termometern hänger Archies sko, en typ av sko jag aldrig mer hoppas att han behöver använda.
Ni som läst bloggen länge minns säkert att Archie förra hösten drabbades av en oförklarlig hälta som veterinären först trodde var en hovfraktur men som sedan ”bara” visade sig vara en blödning.
 Under tiden benet utreddes (att fastställa en fraktur tar minst 10 dagar då dessa inte framträder på röntgen direkt) var Archie tvungen att ha en ”stabiliseringssko” för att inte en eventuell spricka skulle utvidga sig då han gick på benet och det är alltså den skon ni ser.
Tiden då jag gick i ovisshet om vilken typ av skada Archie hade drabbats av var en de värsta under min tid som hästägare och varför jag har låtit skon hänga kvar som en påminnelse kan jag faktiskt inte riktigt förklara ens för mig själv.

Avundsjuka

En förflugen kommentar från en stallkamrat fick mig idag att fundera över fenomenet AVUNDSJUKA.
Är det ett vanligt mänskligt drag att visa/ känna avundsjuka eller är det något som är speciellt framträdande bland ”hästfolk”? Jag vet inte. Vad tror ni?

Då jag köpte Heron var min tanke från början att kanske någon gång i framtiden tävla några klubbtävlingar i hoppning och dressyr. Som ett slutmål ”hundra år in i framtiden” drömde jag om att vi kanske skulle kunna tävla LA dressyr och LC hoppning som bäst.

Ni som varit flitiga läsare av bloggen vet redan att Heron uppfyllde mina drömmar med råge, och det väldigt snabbt. Jag blev tack vare min begåvade och bussiga häst en tävlingsfanatiker utan dess like och ville plötsligt tävla så fort tillfälle gavs.

Samtidigt som jag inledde Herons hoppkarriär så hade jag klubbkamrater som hade långt ”finare” (läs: DYRARE) hästar som de tävlade med. Det var framför allt yngre ryttare i 20-25 årsåldern som hade det mycket väl förspänt ekonomiskt (ofta tack vare sina föräldrar) och jag kände mig i början verkligen som ”kusinen från landet” i deras sällskap.

Heron hade i inköp kostat mindre än vissas UTRUSTNING så det var faktiskt inte utan en viss stolthet och glädje som vi allt som oftast slog dessa ekipage på tävlingsbanorna. Tyvärr var det sällan och aldrig någon av mina så kallade klubb-KAMRATER visade någon uppskattning över att ha en så duktig häst som tävlade för klubben. Själv var jag tacksam över att man (jag) faktiskt kunde ha framgång UTAN lassvis med pengar i bagaget och för mig var Herons tävlingsinsatser belöning nog utan att jag behövde trakta efter andras gratulationer och lyckönskningar.

Fast redan då blev jag ledsen över att kunna konstatera att vissa personer hade långt större benägenhet att vilja prata med mig när det gick dåligt än när det gick bra.

Frågade de hur det hade gått på en tävling och jag svarade att jag hade blivit placerad såg de ut som om de hade svalt en citron och de lyckades med nöd och näppe krysta fram ”ja, det var ju roligt”.

Om jag däremot berättade om något misslyckande på hoppbanan så sa samma personer ”nääää, vad tråkigt” men deras ansiktuttryck gav sken av att jag just hade berättat världens roligaste historia!

Ja, herregud!

När jag köpte Décima och hon började tävla dressyr gick det också bra redan från början.

Då hette det: ”Birgitta har haft TUR igen”.

Tur…ehhhh….ja, vad var det Ingmar Stenmark sa på sin tid:

”Ju mer jag TRÄNAR desto mer tur tycks det att jag har”.

Om jag får säga det själv har jag ALLTID tränat oerhört ambitiöst och att förringa all min möda och slit till TUR…nä, det köper jag inte!

Även Archie har ju inlett sitt tävlande på ett fantastiskt sätt, det kan jag inte annat än tycka efter årets hittills 11 placeringar på 14 starter.

Trots detta finns det folk i stallet som inte ens ids fråga hur det har gått när de ser att vi kommer tillbaka från en tävling, de bara går rakt förbi utan ett ord!

Jag måste säga att jag finner detta beteende mycket märkligt (och tråkigt) eftersom det ibland handlar om personer som själva haft tävlingskarriärer bakom sig.

Även om man är fullständigt ointresserad av andra människors tävlande kan jag tycka att det ”hör till god ton” att fråga hur det har gått om man ser att någon varit iväg och tävlat, ungefär som att man frågar ”hur är läget” även fast man inte önskar en fullständig redogörelse om personens väl och ve.

Och givetvis, precis som med mina andra hästar, så hörs redan klagovisor om hur mycket stackars Archie tävlar.

Jag har aldrig förstått varför folk som inte själva tävlar förfasar sig så över oss som valt att göra detta ofta. Hur ansträngande tror de att tävlande egentligen ÄR?

Jag är den första till att instämma i att tävlande inte är lika lämpligt för ALLA hästar då en del blir väldigt nervösa och uppstressade tex men alla mina hästar har faktiskt verkat tycka att det är ”kul” (om nu en häst hade använt ett sådant ord om ridning öht) att tävla. Dessutom talar ju de resultat man gör för sig själv. Jag tror inte att hästar som vantrivs i sin roll som tävlingsindivider lyckas placera sig gång på gång.

Hur som helst tror jag absolut att Archie i valet mellan att åka till en tävling, bli riden lite lösgörande i 20 minuter och sedan gå ett enkelt program på 5 minuter eller att tex träna för Birgitta i 45 minuter hade valt det förstnämnda.

Men visst: hade han fått välja mellan att tävla eller gå i hagen då tror även jag att han hade valt hagen :=)!

Nu är Archie dock inte varken köpt som ”hag-häst” eller promenadhäst utan som just TÄVLINGSHÄST så då är det ju inte så konstigt om han TÄVLAR, eller?

Nej, det är tråkigt med avundsjuka och det hade varit roligare om man kunde glädjas med den som tränar och försöker. Det har jag själv alltid gjort.

Equiterapeut-rapport och ”Borsta tänderna kompis!!!!”

Först smutsar jag ner munnen med ensilage……

…..och sedan ger jag Archie en gnugg-behandling på ryggen!

Equterapeutbesöket (uppkollningen) avlöpte väl och S tyckte att den behandling Archie fick i förra veckan verkligen hade hjälpt.

Även idag blev det lite laser, akupunkturnålar och massage.

S finner det inte otroligt att Archies svårighet att flytta sig undan för höger skänkel kommer från hans högra bakknä som kan vara svagare än det vänstra (han har ju haft knäledsinflammation båda bak för 1½ år sedan). Detta skulle också kunna förklara att han vilar höger bak då han står på gången, dvs han avlastar knät lite då.

Jag ska nu rida på som vanligt i 1 månad och se om jag märker någon skillnad och framför allt fortsätta att försöka stärka Archie så att han lätt(are) utför det han idag har svårt för.

Vad gäller ”Borsta tänderna kompis” i rubriken så skulle jag vilja sända detta budskap till Archies gode vän Birk :=)!

Jag har ju i flera inlägg skrutit om hur lättskött, ren och renlig Archie är men nu har jag upptäckt en källa till nedsmutsning :=)!

Sedan gossarnas utetäcken kom av står de ofta och fnattar på varandra, se bild ovan. Archie har det lätt för sig då Birk är liten, han behöver inte anstränga sig det minsta för att komma åt överallt.

Men Birk, som är långt mindre än Archie når av förklarliga skäl inte så högt upp så det blir mest att han kliar Archie kring sadelläget.

Jag upptäcker nu dagligen ”spottiga” märken på min glänsande häst! Tycker gott att Birk kunde skölja munnen innan han går ut för att ge Archie en behandling så att min rena häst fortsätter att vara just REN :=)!

Skämt å sido; jag är oerhört tacksam över att Archie och Birk kommer så väl överens som de gör (och samma sak med mig och Birks 2 ägare). Archie kan säkert upplevas som ganska enerverande när han ska valla runt den häst han går med och dessutom hela tiden nosa den i baken. Birk är den av Archies hagkompisar som har uthärdat denna behandling bäst och med störst tålamod, övriga har tämligen snabbt sparkat bakut mot den helt oförstående Archie.

Nu för tiden har Archie nästan slutat med att både valla och nosa i baken men ibland får han små återfall och då är det skönt med den tålige Birk, spottig om munnen eller ej :=)!

Dagens träning

Idag tränade vi på lite allt möjligt fast med lite fokus på att försöka få Archie att träna sig på att sätta höger bak inunder sig.
Även om han har svårt för att göra detta, i alla fall i trav så måste han ju träna/ öva annars blir han ju aldrig fysiskt starkare så att han KAN göra detta lätt.

Bland annat så fick jag börja göra skänkelvikning i trav och när det började ”ta emot” så tog jag ner honom till skritt och fortsatte rörelsen. I skritt går det mycket lättare.

Jag fick också rida en del förvänd galopp på volt (också detta stärkande), uppridningar i galopp för att kontrollera rakriktningen samt fram och bakdelsvändningar.

Bakdelsvändningarna börjar arta sig riktigt bra nu även om jag fortfarande har lite problem att ställa I rörelseriktningen (framför allt i vändningarna åt vänster). Archie vill gärna gå spikrak eller motställd.

Jag provade också att rida med ”rull-sporrar” idag, detta för att se om Archies känslighet för sporren skulle öka (tänkte ffa på skänkelvikningarna….suck…). Märkte ingen direkt skillnad och kommer att återgå till mina vanliga sporrar eftersom rullsporrarna är ganska skarpa och kan göra märken i hästen om man är fladdrig i benen (som jag tyvärr är).

I eftermiddag kommer kiropraktorn på återbesök, rapport om detta imorgon!

Tävlingsrapport

Idag var det dags för debut i LB:2 och LA:3 hos en av våra närmaste grannklubbar; Södra Sallerups ryttarförening (www.ssrf.nu).

Båda programmen går på lång bana vilket vi aldrig hade tävlat på förut men det är ju snarare lättare än svårare än att rida på 20 x 40-bana som vi gjort hittills.

Eftersom tävlingarna för min del inte började förrän 13.30 hann Archie med en vända till hagen med Birk och de stod och solade och sov när jag kom för att hämta hem dom.

I första klassen, LB:2 kändes ritten ”sådär”, inga missar men jag hade velat ha Archie lite mer på bakbenen och rak på de raka spåret och inte för mycket böjd i volterna. Nu blev det lite krokig hals och annat i den stilen men jag tror det kändes mer än vad det såg ut.

Poängen blev hyfsad, 66% och 3:e ekipage utanför placering. Till mitt ”försvar” får jag säga att alla som red i denna klass även skulle rida LA:3 så konkurrensen var något hårdare än vanligt.

De som bara skulle rida LB:2 fick rida i en klass för sig, det fanns alltså 2 LB:2 klasser på samma dag.

Till LA:n red jag fram ovanligt noggrant i säkert 30 minuter (brukar annars rida fram ca 20 minuter och inte längre till den andra klassen) och i stället för att bli trött så gick Archie ännu bättre än i LB:2 och hamnade till slut på en 2:a plats av ca 30 startande!

Den stora akilleshälen är fortfarande skänkelvikningen för höger skänkel och under LA:3 programmet hände något som jag sent ska glömma. Jag skrattar bara jag tänker på det!

När jag precis hade avslutat skänkelvikningen för höger skänkel (man rider den som ”snett igenom från långsida till långsida) så blåste domaren i sin visselpipa och jag FATTADE INGENTING?!?!?!?

”Du skulle ha ridit skänkelvikning där” sa domaren.

”Men det var det jag GJORDE” sa jag konfunderat.

”Jaha…det var inte mycket till tvärning det inte” sa domaren.

”Ja, jag kan inte bättre” svarade jag.

Min tränare Birgitta kommer säkert att skratta ihjäl sig åt detta imorgon eftersom hon brukar säga typ samma sak, dvs jag TYCKER att jag flyttar hästen åt sidan men enligt Birgitta HÄNDER INGENTING :=)!

Nåväl…..den obefintliga skänkelvikningen till trots så ledde jag klassen länge och jag hann åka till stallet, lämna av och duscha Archie, putsa alla saker och sedan komma tillbaka till tävlingen innan samma ryttare (Ulrika Andersson på Wonderboy) som slog mig i Trelleborg (då jag också blev 2:a) tog en överlägsen ledning.

Jag skojade med Ulrika på prisutdelningen och sa att jag absolut ville se hennes tävlingsschema eftersom det går så bra när vi tävlar tillsammans.

Hela dagen bjöd på strålande solsken och en otrolig hetta (vi tävlade i ridhus) och jag var ganska matt efter mina ritter. Som tur är verkar Archie inte bekommas särskilt mycket och nästa helg är det, om inget oförutsett inträffar, den första utomhustävlingen för året.

Nytagna bilder från mitt icke-hästliv!

Själv har jag alltid varit oerhört nyfiken på hur folk bor. Kanske för att ett av mina intressen är heminredning?

Nedan tänkte jag visa lite nytagna bilder som visar hur jag bor även om detta är en hästsida :=).

Vår lilla stuga bakom vårt enda äppelträd. I stugan förvaras allt som de som har källare (vilket vi saknar) brukar ha där, dvs vinterdäck, målarburkar, verktyg, trädgårdsredskap mm.

Äppelträdet har sedan vi flyttade hit för 5 år sedan gett mängder av frukt varje år. Det räcker till att både fylla frysen för framtida äppelkakor och för att utfodra Archie rejält!

Vårt hus sett från vägen (108:an). Framför huset syns våra små päronträd. Lika mycket äpplen som äppelträdet ger lika dålig avkastning har vi haft från päronträden vilket kanske är tur eftersom ingen av oss äter päron. Första året fick vi 1 (ETT) päron och förra året var rekordskörden ca 20 stycken!

En annan sida av huset med ”fin-ingången” som döljs av en thuja som vi nog snart måste såga ner innan den tar sig in i huset :=)!

Så här nära (40 meter) bor vi utmed väg 108 mellan Staffanstorp och Svedala.

Utsikt från en sida av huset (vad som odlas på åkern varierar från år till år).

Utsikt mot vår närmaste granne och deras parkliknande trädgård med en anlagd och renad damm där vi brukar bada. Sedan vår granne ordnade ett så lätt-tillgängligt badställe har jag helt slutat att åka till stranden faktiskt. Vattnet är som sagt renat och hyfsat varmt och dammen ligger kanske 50 meter från vårt hus.

Här inspekterar jag mina lavendelplantor. Jag har lite dille på just lavendel och hoppas att få en hel rabatt tjock av denna växt. När vi köpte huset fanns här några gräsliga lagerblads-aktiga buskar som alltid såg halvtråkiga ut och jag bestämde mig för att ta bort dom. Att dra loss ett 10-tal gamla buskar var inte det lättaste och jag grävde, drog och slet i vad som kändes som en evighet. Minns att jag ägnade mig åt detta när jag precis hade sålt Décima och var hästlös. DÅ hade man tid med sådana projekt!

Delar av vår trädgård som till stor del är naturtomt utan några större krav på trädgårdskötsel av den högre skolan. Pefekt tycker jag!

Tillbakablickar: Heron får en grapefrukt under magen!

När jag såg equiterapeuten behandla Archies svullna ben med laser häromdagen kom jag att tänka på en annan laserbehandling som jag provade, då på stackars Heron.
Jag skriver ”stackars” eftersom det var på grund av rent slarv från min sida som han öht BEHÖVDE behandlingen.

Jag hade varit och tävlat dressyr och ridit 2 klasser dagen innan när jag kom till stallet en morgon och fann att det såg ut som att Heron hade svalt en grapefrukt som hade satt sig under magen, där sadelgjorden hade legat. Ett mega-svullad med andra ord och denna kunde inte komma från något annat än från en för länge åtdragen sadelgjord.

Jag hade som sagt tävlat dagen innan och min vana otrogen låtit Heron stå i släpet med sadeln på mellan klasserna UTAN att lätta på sadelgjorden. Då märkte jag ingenting men nästa dag hade han alltså en desto större svullnad.

Jag blev mer än förskräckt och insåg att det fanns stor risk för barbackaridning under en längre tid om inte svullnaden gick ner.

Genom ett otroligt lyckosamt sammanträffande hade en stallkompis precis köpt och börjat behandla hästar med någon form av laser-apparat och hon erbjöd mig en gratis-behandling av Herons jätte-bula. Jag kan inte påstå att jag hade någon större tilltro till den apparat hon införskaffat, snarare var jag extremt skeptisk men hur det nu var så förvann svullnaden efter endast en behandling.

Om det var laserapparatens förtjänst eller bara naturen som hade sin (läknings) gång låter jag vara osagt men som sagt…svullnaden försvann lika snabbt som den kom! Och jag slapp rida barbacka :=)!

Hur ser jag ut?

Efter en diskussion på ett annnat forum om hur vi som bara träffas över nätet egentligen ser ut kommer här en relativt nytagen bild som visar hur denna skribent ser ut :=).
 
Bilden är tagen i november förra året då vi är på väg till Lanzarote. Håret har hunnit växa någon centimeter men annars ser jag ut så här!